Hermeneutik, positivism eller forskning?

I takt med att forskning blir en allt mer formaliserad, kontrollerad och målstyrd, samt dessutom ekonomifokuserad och kvalitetssäkrad verksamhet, flyttas ansvaret för forskningens utförande allt mer från den enskilde forskaren till ett administrativt system där andra aktörer har makten, vilket förändrar forskarens roll i skapandet av kunskap och hotar att reducera landets högst utbildade människor till regelföljande utförare av något som allt mer betraktas som tjänsten forskning. Det är olyckligt av många olika skäl, dels riskerar forskarnas kompetens att förflackas, eftersom den allt mer sällan kommer till verklig användning, dels förflyttas makten över kunskapsprocessen från forskarkollegiet till linjeorganisationen som arbetar på politikernas uppdrag. Forskning riskerar att förvandlas till en produktionsverksamhet bland andra. Denna syn på forskning leder till att forskarfrihet och grundforskning betraktas med misstänksamhet, eftersom det saknas tydliga mål och möjlighet att kontrollera verksamheten.

För att överleva i konkurrensen om medel tvingas forskare idag specialisera sig allt mer, vilket gör att överblicken går förlorad eftersom allt fler ägnar allt mer av sin tid åt att fördjupa sig i allt smalare och specialiserade ämnesområden. Som en konsekvens av detta förlorar allt fler forskare kontakten med forskare inom andra discipliner, där man arbetar med andra typer av frågor, teorier och metoder. Ska man hänga med i vad som händer inom det egna området hinner man inte hålla koll på andra områden, och stressen och pressen att publicera sig och skriva ansökningar gör att det växer fram en föreställning om att det egna området är det enda området som det bedrivs verkligt viktig forskning. Tvärvetenskap talade man om runt sekelskiftet, men det har aldrig fungerat riktigt, dels eftersom man inte riktigt talar samma språk mellan disciplinerna som ska fås att samverka, dels eftersom det inte finns någon ansedd tidskrift där man kan publicera resultaten.

Som ett led i denna olyckliga utveckling blir det allt tydligare att allt fler identifierar sig allt med sitt eget ämne och den uppsättning metoder man använder där. Allt färre ser sig därför olyckligtvis som forskare i betydelsen, någon som upparbetat en bred kompetens och djup erfarenhet av att söka kunskap och bedöma forskningsresultat förutsättningslöst. Allt fler ser sig allt tydligare som antingen hermeneutiker eller positivister. Och som en följd av detta uppstår det allt oftare destruktiva debatter om vem som har den bästa metoden och vilken forskning som är mest värd, vilket hämmar kunskapsutvecklingen i samhället. Som det inte vore illa nog öppnar den här utvecklingen upp för allehanda kritiker som av olika anledningar tar chansen att försöka ifrågasätta ämnesinriktningar och discipliner som inte faller dem på läppen, ofta för att resultaten går på tvärs mot deras ideologiska övertygelser. När forskare inte ser sig som forskare utan som företrädare för ett intresse och försvarare av en uppsättning metoder sätts den vetenskapliga granskningen ur spel och forskarna vänds mot varandra i en kamp om makt (över tanken). Kritiken mot genusvetenskap, till exempel bedrivs på flera fronter, av både ledarskribenter och positivistiskt inriktade forskare.

Jag vill se forskning som en generell, generisk kompetens, som utgör grunden för det kunskapssamhälle som idag bara existerar i offentliga dokument och i människors drömmar och föreställningsvärldar. Forskning handlar inte om att specialisera sig, utan om att hela tiden försöka överskrida rådande begränsningar, om att sträcka sig bortom kunskapens nuvarande gräns. Ny kunskap är per definition NY. Vet man på förhand var kunskapen finns och hur den ser ut behövs inte forskarkompetens för att skaffa fram den. Kontrollerad, målstyrd och kvalitetssäkrad forskning som leds av politiker, näringslivet eller högskolornas styrelse är inte FORSKNING. Och den som bara förstår, behärskar och erkänner en enda metod eller uppsättning metoder som vetenskaplig, menar jag inte kan eller bör få kalla sig FORSKARE, inte i ett samhälle där KUNSKAPEN verkligen står i centrum. Kan man inte svara på frågan: Vilka kunskapsteoretiska utgångspunkter vilar din forskning på? Ja, då är man inte forskare.

Dagens forskarutbildningar blir i linje med utvecklingen allt mer specialiserade, och allt fler tvingas läsa allt mer taktiskt och liera sig allt tydligare med ett allt smalare kunskapsområde. Forskare ska inte göra karriär, forskare ska forska och forskning handlar om att följa kunskapen dit den tar en och sedan bedöma resultatet kritiskt på kunskapens egna premisser, inte utifrån någon mall, en uppsättning rigida regler eller inomdiciplinära traditioner.  

Positivister och hermeneutiker i hela världen, förenen eder och kämpa tillsammans för forskningens frihet och kunskapens förlösning. Verkligt viktigt vetande växer fram mellan människor, i gemensam strävan över disciplingränser efter insikter som man inte vet på förhand var och om de finns eller ens ifall man behöver dem. Att jag skrev min avhandling om lastbilschaufförer betyder inte att jag inte kan forska om alkohol och droger, men idag är det ett legitimt skäl att inte ens skicka min artikel till peer-rewiew. På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen av detta? Och om inte kunskapen gynnas, men tjänar då på att forskare gör och tänker på de sätt som idag blivit mainstream?