Yttrandefrihet, intellektuell förmåga och ansvar

Demokrati är inte det bästa styrelseskicket, det är det minst dåliga. Liksom mänskliga rättigheter kräver demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet att medborgarna förstår, dels hur bräcklig demokratin och alla dess fri- och rättigheter är. Demokrati handlar inte om att ge mig vad jag vill, utan om att TILLSAMMANS förvalta det GEMENSAMMA, inte bara för oss som lever här och nu utan även för de som kommer efter. Utan kollektivt ansvar och en väl utvecklad och allmänt spridd intellektuell förmåga finns ingen möjlighet att värna demokratin från alla hot den utsätts för från olika håll.

Jag kämpar mot känslan av uppgivenhet. Det går i vågor, men just nu famlar jag i mörkret. Det talas om digitaliseringens möjlighet och det finns många som hävdar att den utvecklingen måste skyndas på, men är vi verkligen mogna för det? Visst lär man sig genom att göra, men utan försiktighet och ingående konsekvensanalys kan det mycket väl ända i katastrof. Påminner om Murphys lag, som säger att kan det gå åt helvete kommer det, förr eller senare att göra just det. Det finns i alla fall ingen inbyggd mekanism som skyddar demokratin från katastrof.

När samhället digitaliseras flyttar kulturen och samhället, liksom demokratin, från realitetens begränsade utrymme som tvingar fram disciplin och ordning till nätets virtuella, anarkistiska ofantlighet där dessutom ett fåtal mänskliga aktörer sitter på enorma mängder information rörande allmänhetens innersta önskningar. Det är naivt att lita på företrädare för multinationella bolag med makt och inflytande. Ändå är det precis vad vi förväntas göra idag, trots att mänskligheten är långt ifrån mogen att kasta sig ut i det okända.

Varningsklockorna ringer med öronbedövande klang. Ändå fortsätter vi, och den som dristar sig till att ställa kritiska frågor avfärdas med ett hånskratt. Den dumdryga aningslösheten känner inga gränser. Facebook var inledningsvis ett kul och harmlöst ställe att hänga på. En plats att återknyta kontakten med gamla vänner och uppdatera varandra. Ett sätt att sprida roliga bilder och dela med av vad vardagens trivialiteter. Ganska snabbt utvecklades det till en arena för opinionsbildning och sen stod det inte på förrän det och andra sociala nätverk togs över av trollfabriker som triggar människor att hata och hota. Allt medan Facebook samlar in information om sina användare som man säljer till andra företag som använder kunskapen för att manipulera allmänheten. Nätet är, liksom för övrigt samhället och demokratin, det man vill och önskar att det är; det på gott och på ont precis ALLT vad det kan vara.

Alla har en åsikt och nätet är oändligt. Diskussionstrådarna växer i alla riktningar och blir snabbt oöverblickbara. Få vill, orkar, eller hinner lyssna på vad andra faktiskt säger. Ingen vet om missförstånden är medvetna eller omedvetna, om de kommer sig av okunskap och ointresse eller av medveten illvilja. Ingen vet med säkerhet vem de interagerar med på nätet. Allt färre verkar vilja förstå, såväl varandra som komplexiteten. Lägg därtill confirmation bias, narcissism och vilja till makt. Låt anrättningen stå och sjuda ett tag. Och helvetet är inte längre en religiös fantasi, utan en virtuell realitet. Vad har skolan, demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet att vinna på digitaliseringen? Med tanke på hur det ser ut och vad som står att läsa i diskussionstrådar och kommentatorsfält, är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att mänskligheten är mogen att ta steget från det reella till det virtuella? Överväger verkligen fördelarna? Är riskerna försumbara? Var finns undersökningarna och konsekvensanalyserna som ett så pass stort och omvälvande beslut i rimlighetens namn borde vila på?

Jag ger aldrig upp hoppet och kommer inte överge tron på bildning och lärda samtal där man tänker tillsammans och lyssnar respektfullt på varandras argument, men jag blir allt mer skeptiskt till möjligheten att något sådant skulle kunna fungera på nätet. Yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter kan bara fungera i en miljö där aktörerna tar personligt ansvar, respekterar varandra och kollektivt anstränger sig för att agera på toppen av sin intellektuella förmåga. Där är inte inte än, och utvecklingen på nätet anger allt mer tonen i resten av samhället. Efter fyra år av valrörelse och ett val som gjorde det uppenbart att svenska folket inte förstår att demokratin kräver förståelse för komplexitet, ödmjukhet och respekt för dess bräcklighet, har Sverige ännu inte någon regering. Det enda vi har är en budget som tar från de fattiga och ger till de redan rika och mäktiga.

Vi får inte det samhälle vi önskar oss, vi får det samhälle vi förtjänar, och om digitaliseringen är svaret förstår jag inte vad som var frågan. Är jag ensam om det?