Rädslans makt över tanken

I filmen Mitt liv som hund, upprepar huvudpersonen Ingmar att man måste jämföra, man måste sätta saker och ting, det som händer en, i perspektiv. Tänk på Lajka, säger han till sig själv när han drabbas efter den ena motgången efter den andra. Och han lyckas till slut, mot alla odds finna harmoni genom att acceptera sitt öde. Fler borde göra så, jämföra och skaffa sig perspektiv. Fler borde skaffa sig distans till sina egna känslor och se världen med fler än ett enda perspektiv. Det är absolut nödvändigt för att bryta rädslans förödande makt över tanken. Det är Yuval Noah Harari och hans senaste bok 21 tankar om det 21:a århundradet, (en bok jag verkligen kan rekommendera, till alla som liksom jag känner sig vilsna i tillvaron. Han levererar inga svar, men ger perspektiv och skapar förståelse) som inspirerar mig att tänka så här och skriva detta.

Hararis påpekar i boken att omkring 80000 européer, 40000 amerikaner och 270000 kineser dör i trafikolyckor varje år. Totalt dör 1,25 miljoner människor världen över, varje år. Han skriver att diabetes och metabolt syndrom dödar nästan 3,5 miljoner människor årligen. Luftföroreningar dödar 7 miljoner människor, varje år. Sedan jämför han detta med följande siffror: sedan 11 september 2001 har terrorister dödat omkring 50 människor per år i EU, 10 i USA och sju i Kina. Sammanlagt och i hela världen, sedan 2001, uppgår terrorismens dödsoffer till cirka 25000 människor. Hur många amerikaner har dödats av amerikanska galningar med automatvapen som skjutit på och i skolor, kyrkor och folksamlingar, undrar jag? Ändå är det TERRORISTERNA vi är rädda för. Främligsfientliga partier vill stänga gränserna med motiveringen att det finns en risk att terrorister kan följa med flyktingarna och komma in i vårt land.

Harari ger perspektiv på rädslan och visar hur irrationell den är. Han skriver:

Som framgår av ordets bokstavliga betydelse är terrorism en militär strategi för att förändra en politisk situation genom att sprida skräck snarare än att vålla materiell skada. Denna strategi tillämpas nästan alltid av mycket svaga grupper som inte förmår att materiellt skada sina fiender nämnvärt. (s. 155)

Terrorister använder terror för att de INTE utgör något reellt hot mot vårt samhälle. Därför är det som Franklin D. Roosevelt sa i sitt berömda tal under andra världskriget, "Det enda vi har att frukta är fruktan själv." Terroristerna har bara precis så mycket makt som vi ger dem, genom att göra precis vad de vill, det vill säga tumma på våra demokratiska principer, avskaffa friheter och öppenhet; bygga murar och odla vår rädsla och misstänksamhet. Hotet ligger inte i den eventuella skada som terroristerna eventuellt skulle kunna tillfoga oss, utan i den irrationella rädslan för skada och allt som görs för att försöka skydda sig. Det är inte kulorna träffar oskyldiga, stora och välkända byggnader som rasar eller lastbilar som kör rätt in i folksamlingar som utgör terrorns verkliga vapen, det är vårt sätt att agera och de orimliga kraven som ställs på våra folkvalda politiker som är deras verkliga vapen; som vi riktar mot oss själva, eftersom vi inte tänker klart när rädslan slagit sina klor i oss.

I dag kan en regering inta en mildare hållning till våld i nära relationer och sexuella övergrepp än till terrorism eftersom våldtäkter inte urholkar dess legitimitet, trots effekterna av rörelser som #metoo. I Frankrike anmäls exempelvis över 10000 våldtäkter om året, vartill säkert tiotusentals ytterligare fall som aldrig anmäls. Våldtäktsmän och hustrumisshandlare uppfattas inte som ett hot mot den franska statens existens eftersom staten historiskt inte byggt på löften om att eliminera sådant våld. De mycket färre fallen av terrorism uppfattas däremot som ett hot mot den franska republiken eftersom de moderna västerländska staterna under de senaste århundradena gradvis har upprättat en legitimitet byggd på det uttalade löftet att inte tolerera något politiskt våld inom sina gränser. (s. 159) 

Om rädslan vore rationell och om vi verkligen vill skydda oss och dem vi håller kära är det inte stängda gränser, mer övervakning, minskad frihet och ökad kontroll som behövs. Det är insatser för att minska riskerna i trafiken och bättre lagar och polisiära strategier för att komma tillrätta med våld i hemmet. Det är där majoriteten av dödsfallen inträffar. Och genom att arbeta för bättre luft och renare vatten skulle många liv kunna räddas, genom insatser som inte hotar utan kanske till och med stärker demokratin och främjar gemenskap i samhället, vilket utgör ett skydd både mot terror och mot den rädsla som terroristerna försöker sprida. Harari fortsätter:

Hur borde då staten hantera terrorism? Framgångsrik kontraterrorism bör utkämpas på tre fronter. För det första bör regeringar inrikta sig på hemliga aktioner mot terroristnätverken. För det andra bör medierna framställa saker i deras rätta proportioner och undvika hysteri. Terrorns skådespel kan inte lyckas utan publicitet. Dessvärre erbjuder medierna alltför ofta denna publicitet helt gratis. De rapporterar som besatta o terrordåd och blåser upp faran med dem eftersom rapporter om terrorism säljer mycket bättre än rapporter om diabetes eller luftföroreningar. (s. 161f)

Sedan riksdagen enhälligt beslutade att Public Service ska finansieras via skattsedeln har många upprörts över att de tvingas betala för något som de inte själva valt. Det blev dock inga våldsamma protester, för jag tror alla innerst inne inser hur viktigt det är att det finns medier som inte är beroende av reklamintäkter och uppmärksamhet. Public Service har kanske inte alltid agerat sansat, men de tjänar i alla fall inte pengar på människors rädsla och därmed minskar risken för att man gör sig till nyttig idiot för mörkerkrafterna som vill störta samhället i fördärvet. Demokratin behöver Public Service, och Public Service behöver finansieras av det allmänna för att fungera. Fria och oberoende massmedier som inte agerar i affekt, som ger medborgarna vad de behöver, inte vad de vill ha, är en förutsättning för social hållbarhet. Citatet ovan fortsätter med den vikigaste uppmaningen till allmänheten:

Den tredje fronten är allas och envars fantasi. Terroristerna håller vår fantasi fången och använder den emot oss. Gång på gång spelar vi upp ett terrordåd på medvetandets scen och minns den 11 september eller den senaste självmordsbombningen. Terroristerna dödar hundra människor, och får 100 miljoner att inbilla sig att en mördare lurar bakom varje träd. Det är varje medborgares skyldighet att befria sin fantasi från terroristerna och påminna sig om hotets verkliga proportioner. Det är vår inre terror som får medierna att bli besatta av terrorism och regeringen att överreagera.

Och det är också varje medborgares skyldighet att inte rösta på populistiska partier som liksom reklamfinansierade medier parasiterar och bygger sin makt och sitt inflytande på samma ologiska rädsla som terroristerna, vilka partierna säger sig vilja skydda medborgarna från. Med lite perspektiv och kritiskt tänkande inser alla som verkligen vill förstå att det är en lögn eftersom rädslan för främlingar och potentiella terrorister är själva livsluften som populisterna andas och lever av. När rädslan för terrorister försvinner blir det uppenbart för alla att populisterna bygger sin framgång mer på medborgarnas irrationella rädsla än på några egna lösningar.

SD har upprepat sitt mantra om massinvandring sedan 1990-talet och därför har de lika fel nu som då. Att deras stöd ökat är inte på något sätt deras förtjänst, det är en konsekvens av terroristernas djävulska strategi och övriga partiers oförmåga att rakryggat stå upp för demokrati, öppenhet och mellanmänsklig solidaritet. Populister lever liksom terrorister på människors rädsla och deras inflytande vilar på rädslans makt över tanken. Populisterna sitter inte inne med några lösningar. Deras politik kommer inte att rädda samhället av det enkla skälet att de UNDERBLÅSER just den rädsla som är terroristernas enda vapen. Det är inte terrorn som utgör det verkliga hotet, det är helt andra saker; sådan vi gör med eller mot varandra. Därför borde vi göra som Ingemar, vi borde jämföra och skaffa oss perspektiv. Vi borde stanna upp och tänka efter. Bara så kan kunskapen och tankens kraft bjuda motstånd mot rädslan och andra irrationella känslor.

Det allvarligaste hotet kommer alltid inifrån, aldrig utifrån. Låt oss inte glömma det.