onsdag 12 december 2018

Rättssäker examination, i teori och praktik

Vad innebär det i praktiken för mig som lärare, att undervisning och examinationer ska bedrivas rättssäkert? Och hur uppfattas talet om rättssäkerhet av studenterna? Detta funderar jag ofta på eftersom det är något som skaver här. Som lärare känns det som jag sitter med Svarte Petter på hand, för det är på många sätt ett omöjligt uppdrag. Som jag ser det är mitt uppdrag att skapa förutsättningar för lärande, att undervisa och handleda samt bedöma uppgifter, sätta betyg och rapportera in resultat. Rättssäkerhet handlar dock inte om något av detta. Som lärare har jag kompetens att arbeta med innehåll och kunskapskvalitet, medan rättssäkerhet handlar om form. Det är sjävklart svårt att skilja det ena från det andra och jag förstår också att form är viktigt; det är kraven på rättssäkerhet jag vänder mig mot.

Anledningen till att jag känner och skriver som jag gör är att jag som lärare befinner mig mitt emellan, att jag har att jämka samman linjeorganisationens krav på tydliga regler och studenternas svårigheter att förstå vad kunskap är och högre utbildning går ut på. Kravet på rättssäkerhet riktar fokus på formen för utbildningen; deadlines, antalet omexaminationer, betyg, datum för när kursplaner, scheman och kurshemsidor ska vara publicerade och så vidare. Dagens studenter arbetar ofta vid sidan av, ibland heltid, vilket gör att alla ändringar i schemat genererar en störtflod av frågor och missnöje. De har ju blivit lovade saker. Och det är läraren som får ta skiten och organisera allt, enligt studenternas önskemål och i vederbörlig ordning framförhandlade krav. Tiden jag får för att leva upp till kraven och tiden det tar att administrera kurserna jag undervisar på, är en ekvation som blir allt svårare att få att gå ihop. För varje år som går krymper tiden jag har att hålla mig a jour med mitt ämne och utvecklas som lärare, vilket gör att jag över tid arbetar allt mindre med det jag är (forskar)utbildad att arbeta med och allt mer ägnar mig åt administration av ett system för produktion av standardiserade resultat. Ju mer rättssäker utbildningen blir, desto mer hamnar kunskapen och lärandet i skymundan och betraktas mer och mer som ett slags trivial formalitet. Så byggs INTE ett kunskapssamhälle.

Det tär på mig att tvingas anpassa innehållet och kunskapen efter juridiskt bindande dokument. Istället för att ägna mig åt lärande och kunskapsutveckling tillsammans med studenterna hamnar jag allt oftare i förödande debatter om regler och skrivningar av olika slag där frågorna handlar om vad JAG menar, vad jag vill ha och vad studenterna ska göra för att klara sig på tentan eller få godkänt på uppsatsen. Dagens utbildningssystem fostrar allt mer hjälplösa medborgare som är bra på att följa regler, vilket är förödande för demokratins utveckling. Hur ska våra folkvalda kunna hantera en framtid som idag är mer öppen än någonsin och dessutom fylld av stora problem och utmaningar, om de inte har förmågan att tänka kritiskt, självständigt? Vad händer med samhällen och organisationer där alla är bra på att följa order men bara ett fåtal kan ta och försvara EGNA beslut och ståndpunkter?

Fokus i högskolans utbildningsverksamhet riktas idag allt mer mot mot MÅLEN, men i den högre utbildningen handlar studierna inte om att nå utan om att överskrida målen samt om att försvara resultatet av arbetet man lagt ner. Kunskapen som forskare söker finns alltid bortom horisonten och först när man funnit den kan man bedöma den, på dess egna premisser. Det är också vad jag som lektor utbildats till, att BEDÖMA vad som är bra och vad som håller samt att argumentera för det jag kommer fram till. Kunskap är har inget med juridik att göra. Det juridiska systemet är skapat för att skipa rättvisa, medan skolan och utbildningssystemet byggts upp för att tillgodose framtida generationers behov av kunskap. Det är ingen rättighet att få ett betyg eller en examen, det är en belöning för väl utfört arbete.

Självständighet, kritisk analytisk kompetens, förmåga att ta ansvar, förståelse för värdet av kunskapens karaktär och svårigheten med att visa tillit, är unika mänskliga kvaliteter som aldrig kan standardiseras eller överföras från en lärare eller ett utbildningssystem till elever och student. Vägen till bildning och vishet är en strapatsrik resa i okänd terräng som man måste utföra på egen hand; det finns inget mål man kan nå (så snabbt och effektivt som möjligt), är det kunskap man söker är det vägen som är målet. Dagens skola och högre utbildning handlar som sagt tyvärr allt mindre om kunskap och lärande och allt mer om kompetens att förstå och följa regler. I en kunskapsskola lägger man grunden för en framtid där himlen är gränsen man strävar efter. En kunskapsskola fungerar som en trampolin; ju hårdare den är och ju mer motstånd den bjuder, desto längre och högre kan den som använder sig av den för att ta sats hoppa. Dagens skola producerar nyckeltal på ett kontrollerat sätt och når (i bästa fall) upp till lägsta godtagbara standard.

Ingen vill ha en skola där elever och studenter är rättslösa och utlämnade till lärares godtycke, men det håller inte som argument för den kunskapsvidriga omvandling av högre utbildning vi är mitt uppe i just nu. Ett utbildningssystem som inte sätter kunskapen och lärandet i centrum må vara rättssäkert, men det är också ett GIGANTISKT slöseri med tid och pengar eftersom hela systemet bygger på en omöjlig dröm om att förverkliga orimliga önskningar.

Inga kommentarer: