Att förlora sig i lusten att lära

Trots att vi vet att en av de allra viktigaste förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling är lugn och ro och även om forskning visat att tålamod inte bara en dygd, utan också en värdefull kompetens som är helt nödvändig för intellektuell mognad, talar vi om behovet av att EFFEKTIVISERA skolan samt den högre utbildningen och utsätter verksamheterna för ständiga krav på besparingar och nedskärningar. Kunskap, bildning och vishet, vilket både mänskligheten och livet på jorden är i desperat behov av, kräver tid och kan bara utvecklas i frihet; genom att det finns möjlighet, och förståelse för vikten av, att kunna förlora sig i lusten att lära.

Man kan googla fokuserat och målstyrt. Det går att effektivisera informationssökning. Om man vet vad man söker kan vägen dit kortas och resultatet utvärderas. Maskiner är redan idag bättre än människor på detta, och utvecklingen går rasande fort. Kunskap är något annat, liksom bildning och vishet; det är MÄNSKLIGA egenskaper och värdefulla kvaliteter som inte kan tvingas fram. Utan tålamod och förståelse för komplexiteten i frågan kan ingen ny kunskap utvecklas, och bildningen utarmas, liksom förståelsen för vad vishet är och hur den kan användas.

Idag finns varken tid, eller förståelse för värdet i, att försjunka i tankar som får ta den tid de tar och som förflyttar en till platser man kanske inte hade en aning om existerade. Tiden finns allt mer sällan att förlora sig i böcker där tankarna om ämnet man söker kunskap om får ta plats och det finns utrymme för både bredd och djup. Att skriva böcker räknas inte ens som en merit i dagens akademiska värld, och i den högre utbildningen blir böckerna allt mer specialiserade, pedagogiska och målstyrda, om de nu inte ersätts med artiklar, kompendier eller Google (för att spara pengar).

Stress och press och krav på prestation och mätbara resultat föröder förutsättningarna för lärande och utveckling. Tiden som finns att läsa lite längre texter krymper hela tiden, liksom tiden att skriva texter som går på djupet och som inte väjer för komplexitet. Fokus är riktat mot SVARET samtidigt som det blir allt svårare för allt fler att förstå vad som egentligen var FRÅGAN.

Att förlora sig i lusten att lära betraktas som slöseri med tiden. Både forskare, lärare och elever/studenter förväntas tänka och agera strategiskt för att vinna fördelar i den konkurrens som antas leda till bättre kvalitet på alla områden. Vi dras på detta sätt in i ett allas krig mot alla. Tillvaron går allt mer ut på att kämpa med varandra för att vinna personliga fördelar på andras bekostnad. Och den som förlorar sig i lusen att lära betraktas som en hopplös romantiker eller verklighetsfrånvänd flummare; en bakåtsträvare. Hur hamnade vi här? Hur kunde synen på kunskap som mänskligheten vördat sedan upplysningen förändras så snabbt?

Bryter man mönstret och betraktar samtiden lite från sidan ser man hur mänskligheten återigen dansar kring ett slags guldkalv som kräver att man försakar allt för dyrkan av pengar och tillväxt. Och så upptagen av att vinna fördelar på andras bekostnad är man att man inte ser att guldet man satsat allt som verkligen betyder något på i själva verket är sand. Tomheten växer och sökandet efter syndabockar intensifieras. Akademin avakademiseras, politiken populariseras och fördumningen sprider sig. Till vilken nytta? Vad menar vi ens med nytta idag?

För att förstå krävs tid och möjlighet att tänka efter, tid och förståelse för samtal där man tänker efter och lyssnar mer än man talar. Fler behöver oftare förlora sig i lusten att lära och kunskapens egenvärde behöver uppvärderas av det enkla skälet att allt annat beror på det, på hur vi ser på och värderar kunskap, bildning och strävan efter vishet.