Vad är intelligens?

Fångade upp en fråga i flödet på sociala nätverk; vad är intelligens? Utgångspunkten för diskussion var Nick Boströms bok Superintelligens, som presenteras så här på Adlibris:

Människor innehar en särställning på vår planet, inte för att vi har starkare muskler eller vassare tänder än andra arter, utan för att vi har smartare hjärnor. Våra hjärnor har utvecklat tekniken och de komplexa sociala strukturer som gett oss vårt oförnekliga övertag.

Jag hänger upp mig på orden "smartare hjärnor", för jag menar att det är ett fundamentalt och fatalt misstag att söka efter svaret på frågan om vad intelligens är i en enskild och isolerad del av den komplexa helhet, bestående av en lång rad olika delar vilka alla krävs för att det som intelligensen tillskrivs äran av ska kunna uppstå. Jag ser intelligens som en konsekvens eller verkan, snarare än en orsak. Och det är en unikt mänsklig egenskap; att ta åt sig äran av saker som inte självklart kan sägas bero på någonting bestämt. Tittar man på mänsklighetens historia har det många gånger, särskilt på senare tid, varit mer tur än skicklighet att vi överlevt som art.

Intelligens menar jag är ett komplext och sammansatt fenomen, inte något man kan beskriva i detalj eller avgöra på förhand. Även om det krävs intelligent för att konstruera en atombomb kan och måste man reflektera över hur smart det är, eller om det ens kan kallas intelligent. Intelligens går inte att förstå utanför sammanhanget där den utvecklas. Den mänskliga hjärnans intellektuella förmåga har inte förändrats under de senaste 10000 åren och det som idag pekas på som resultatet av den mänskliga hjärnans exceptionella förmåga till intelligens är i själva verket frukterna av mänsklighetens SAMLADE kunskaper. Utan tidigare generationers misstag OCH framsteg hade mänskligheten inte varit där den är. Fast det räcker inte att bygga vidare på tidigare kunskaper och erfarenheter för utan ibland rent fåfänga drömmar och av samtiden betraktade som fullkomligt galna visioner hade Boström och andra inte tänkt som de gör. Att tillskriva DATORER intelligens och att se den TEKNISKA utvecklingen som intelligent är på inget sätt självklart.

Om maskiner utvecklas till att bli överlägsna våra hjärnor så som våra är överlägsna djurens, kan den artificiella intelligensen komma att bli lika dominerande som art som vi är.

Gång på gång måste man påminna sig om att maskiner inte utvecklas av sig själva. Evolutionen frambringade människan som med tiden visade sig vara överlägsen resten av djuren, men inte tekniken som människorna skapat. Analogin haltar betänkligt. Dessutom; hur INTELLIGENT är det av människan att skapa maskiner som är överlägsna människorna? Hur smart är det att skapa maskiner som kan ta över och göra människorna överflödiga? Det är inte så jag ser på intelligens.

Extrema typer av artificiell intelligens, superintelligens, skulle kunna forma framtiden.

Påminner om att detta endast kan ske om människor fortsätter drömma om att kunna utveckla artificiell intelligens och tävlar om att bli först med att lyckas. Vi behöver verkligen tala om vad intelligens är, men det samtalet måste vara öppet och inte bygga på tanken om att det finns en teleologi inbyggd i systemet. Mänskligheten är på god väg att föröda den enda plats i universum där människor kan leva som människor och bara under min livstid har mänsklighetens sätt att leva utrotat en förfärande mängd andra djurarter. Maskinerna utgör bara att hot mot mänskligheten om människor fortsätter leva och agera lika kortsiktigt och egoistiskt som man har gjort under de senaste århundradena. Maskinerna kan och kommer aldrig att forma framtiden, det är människorna som kapitulerar inför sina egna drömmar och idealiseringar.

Vad som då händer med oss människor, om vi överlever, beror på avsikterna hos den superintelligensen. Av den anledningen är det viktigare än någonsin att diskutera om en revolution inom artificiell intelligens är möjlig. I denna fascinerande bok presenterar Nick Boström en tänkbar framtid där maskiner tänker själva. Han utforskar hur långt bort en sådan framtid verkar vara och diskuterar vilka utmaningar vi nu ställs inför som art. 

Jag håller inte med. Det som är viktigare än någonsin att diskutera är inte "om en revolution inom artificiell intelligens är möjligt", utan VARFÖR man överhuvudtaget ska försöka utveckla något sådant. Tänker på det engelska uttrycket, curiosity killed the cat. Vad handlar teknikfascinationen om egentligen? Är det inte i själva verket ett narcissistiskt utryck för mänskligt självförhärligande? En egoistisk och barnslig pojkdröm?

Läser vidare om boken på Wikiwand:

Superintelligens hävdar att om datorer, de "maskinella hjärnorna", överträffar mänskliga hjärnor när det kommer till "generell intelligens", då kan den nya "superintelligensen" ersätta människor som den dominerande livsformen på jorden. Tillräckligt intelligenta maskiner skulle kunna förbättra den egna förmågan snabbare än mänskliga datavetare. [6] Som hur gorillornas öde nu beror mer på människor än på insatser av gorillorna själva, så skulle mänsklighetens öde bero på agerandet av den maskinella superintelligensen. [7] Resultatet kan vara en existentiell katastrof. [8] En rimlig fråga att ställa sig är vilka slags mål en sådan superintelligens skulle ha. [9]

Som sagt, jag håller inte med. En långt rimligare fråga att ställa är: Hur fick vi för oss att detta har något med INTELLIGENS att göra? Människan må vara jordens härskare, men en art som med öppna ögon, passivt ser på medan den egna livsstilen riskerar leda till ekologisk katastrof har i mina ögon förverkat rätten att tala om sig själv som intelligent.

Jag ser ett skrivande behov av en helt annan typ av diskussion om intelligens än den som förs idag och som är fixerad vid teknik. Utan ödmjukhet, långsiktighet och hänsyn tagen till förutsättningarna för livet på jorden som helhet att utvecklas går det som jag ser det inte att tala om INTELLIGENS. Dörren till pojkrummet måste öppnas och rummet måste vädras; ögonen måste öppnas och perspektiven vidgas. Först när mänskligheten inser hur beroende människan som art är, dels av varandra, dels av resten av livet på jorden, kan ett konstruktivt samtal om begreppet intelligens inledas. Frågan är felställd för intelligens är ingenting i kraft av sig själv och först med hänsyn tagen till konsekvenserna av samtliga tankar och handlingar som tänks och utförs i ett sammanhang går det att avgöra vad som är vad.