Det är samma sak varje år. När det drar ihop sig till Nobeldagen och pristagarna presenteras lite närmare berättas samma sak, om och om och om igen. Och det man berättar om är hur man arbetat som forskare, och det går så gott som alltid på tvärs med rådande syn på kvalitet och nuvarande forskningspolitik. Varje år vittnar nya pristagare av världens mest prestigefulla vetenskapliga pris om att forskningen som leder till banbrytande genombrott och ny, revolutionerande kunskap inte skapas genom att forskarna sätter upp mål, som bryts ner i delmål. Inte heller genom att forskningen kontrolleras och kvalitetssäkras. Forskarna som får Nobelpris har inte strävat efter effektivitet; de drivs av viljan att veta och arbetar därför fokuserat och uthålligt, på egen hand och för kunskapens skull. Inte sällan avslöjar pristagarna att de motarbetats av olika skäl, ofta eftersom de tänkt utanför givna ramar eller för att deras forskning gått på tvärs mot konventionerna.
Årets Nobelpristagare i medicin, till exempel, liknar sin VÄRLDSLEDANDE forskning vid improvisation. Han ser medarbetarna i labbet som en orkester och anser det vara viktigt att man ger varandra frihet att gå på känsla i skapandet av ny kunskap, som kan liknas vid musik. Han motarbetades länge och kallades galen, inte för att han gjorde misstag eller för att forskningen inte höll måttet, utan för att han tänkte i nya banor. Han gjorde inte som andra eller som man brukar. Han gick sin egen väg och följde KUNSKAPEN dit kunskapen tog honom.
Den andra pristagaren hyllar misstag som vägen till ny kunskap. Ett misslyckande är bara ett misslyckande om man betraktar och värderar resultatet av arbetet utifrån en på förhand uppgjord plan; annars är det bara ett resultat som kan analyseras på olika sätt. Och det är just misslyckanden och den typen av analyser som leder till NY kunskap. Forskning handlar ju om det, om att söka insikter och förståelse som går utöver eller fördjupar förståelsen för det vi redan vet. Visste man var kunskapen fanns eller hur den såg var det inte FORSKNING man ägnade sig åt.
Forskare som jagar mål, som strikt följer planen och arbetar effektivt, producerar artiklar och drar in pengar samt citeras av andra forskare anses av det akademiska systemet som forskare måste acceptera och underkasta sig för att få arbeta som forskare anses lyckade; medan forskare som går sin egen väg, som inte räds att "misslyckas" och som söker kunskap på kunskapens egna premisser. Forskare som överger planen och som designar forskningsprojekt, och skriver texter som anpassats, efter kunskapen, hindras idag att bedriva forskning. Det blir så när man mäter kvalitet med objektiva mått och låter ekonomin styra.
Båda medicinpristagarna (och majoriteten av alla forskare som fått Nobelpris) sysslar med GRUNDFORSKNING. Just den typ av forskning som idag i princip är omöjlig att få forskningsanslag för, eftersom den inte anses vara förenligt med effektivt utnyttjande av skattemedel. För att få medel idag måste man veta vad man ska komma fram till; man måste följa en på förhand uppgjord och kvalitetssäkrad plan för arbetet. Och projektet måste kunna utvärderas efteråt, av professionella utvärderare som granskar projektets grad av måluppfyllelse. Går man sin egen väg, följer man kunskapen eller "misslyckas" blir granskarnas omdöme negativt och man kommer inte att kunna räkna med nya medel i framtiden. Vi vet att det INTE är så man bedriver forskning som ger Nobelpris, och ändå fortsätter vi med målstyrning, ställer krav på effektivitet och utvecklar nya metoder för ökad kontroll av forskarnas verksamhet och vardag. Frihet, ansvar och tillit ses av New-Public-Management-ideologins ekonomiska logik som problem, trots att det finns otvetydig och gedigen evidens som visar på motsatsen. Trots att nya Nobelpristagare varje år varnar för detta och vädjar till politiker och makthavare att värna grundforskningen, eftersom det är enda sättet att skapa ny och banbrytande kunskap.
Jag kommer inte att få Nobelpris. Inte bara för att det inte existerar något Nobelpris i humaniora eller kulturvetenskap, utan för att jag ägnar mig åt just grundforskning. Det var länge sedan jag hoppade av den akademiska karriären. Jag gjorde det för att den hindrade mig från att forska, det vill säga följa kunskapen dit kunskapen tar mig. Som forskare vill jag improvisera och eftersom målet med min forskning är att fördjupa förståelsen för kultur samt finna nya perspektiv på och insikter om den komplexa väv av konnektioner som både hålls och håller samman människor och som påverkar tänkandet och föreställningar om vad som är önskvärt, möjligt och bra, misslyckas jag aldrig. Resultatet av mitt arbete kan alltid tolkas på en lång rad olika sätt. Om jag tvingades arbeta mot mål som resultatet sedan utvärderas mot, av någon som är bra på utvärdering, snarare än kulturforskning, skulle jag inte orka forska av det enkla skälet att det är FORSKA jag vill göra, inte producera resultat som bestämts av någon annan, med utgångspunkt i ekonomiska intressen. Jag har accepterat att det är så, att jag får använda min fritid och den skärva av kompetensutvecklingstid som jag (än så länge) kan använda för fritt sökande efter ny kunskap. Fast jag blir lika ledsen och bedrövad varje år i samband med Nobeldagen, när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara (om det verkligen var så att forskarnas uppdrag var att skapa ny kunskap).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar