Referenshantering i uppsatser och vetenskapliga texter

Så här vid mitten av terminen, i tentatider, blir det många frågor om hur man skriver referenser. Tänkte jag skulle försöka förklara hur jag tänker, inte genom att säga hur man ska göra utan genom att reflektera över varför man skriver referenser. Gör det mekaniskt och utan att förstå varför blir det nästan alltid fel, för man refererar för att hjälpa läsaren att förstå, inte för att det finns några regler. Det finns lite olika manualer man kan följa, men, som sagt, följer man instruktioner slavist eller gör som man tror att man ska göra, är risken stor att det blir fel. Det finns nämligen inte ett sätt. Referenserna måste följa textens uppbyggnad och språkets struktur för att fungera.

En av de viktigaste anledningarna till att man refererar är för att uppnå transparens. Vetenskapliga texter måste vara genomskinliga och läsaren får inte sväva i ovisshet om vad som är vad eller hur man kommer fram till det man hävdar. Ett annat skäl att referera är att ge inspiratörer och upphovsmän erkänsla för sitt arbete, alternativt för att slippa dra på sig kritik för någon uppgift eller något påstående som inte stämmer eller är problematiskt.

Jag vill se refererandet som ett slags resonerande, som ett sätt att tänka tillsammans. Jag brukar säga till mina studenter att det inte är sant för att det står i en artikel eller bok, och det säger jag till dem när jag läser texter fyllda av påståenden om hur det är, där varje stycke avslutas med ett efternamn och ett årtal inom parentes. Alternativt texter där varje stycke och var och var annan mening börjar med att NN anser ... Alla texter måste innehålla något nytt för att inte bli meningslös produktion av innehållslös text. Att okritiskt flytta information från en plats till en annan är allt annat än kritiskt och självständigt, vilket alla studier på högskolan ytterst handlar om att man ska bli. Återberättar endast vad andra skrivit blir det fel även om man refererar enligt regelboken. Och är man bara tydlig och visar hur och varför man hänvisar blir det rätt även om man inte följer reglerna.

Ny kunskap kan produceras på väldigt många olika sätt. Självständighet och kritiskt tänkande uppnås genom att JÄMFÖRA olika texters innehåll och resonera kring eventuella skillnader, och då är det viktigt att läsaren inte svävar i ovisshet om vem som säger vad och med stöd i vilka argument eller vilken empiri/evidens. Vissa påståenden bygger på kontrollerade faktauppgifter, andra på statistik, eller någon vetenskaplig undersökning. Man kan inte räkna med att läsaren vet vad som är vad, och man måste visa medvetenhet om att olika källor har olika kunskapsvärde. Transparens, återigen, är vad som skiljer vetenskapliga texter från andra. Det är helt okej att hämta stöd från någon annans argument, men för att läsaren ska kunna bedöma värdet av texten och dess slutsatser är det viktigt att detta kommuniceras tydligt. Därför refererar man, inte för att det finns en lag som säger att man ska göra det på ett speciellt sätt.

Har letat bland mina texter för att försöka visa vad jag menar, men det är svårt. Fast jag tror att följande passage fungerar hyfsat för att visa vad jag menar med att man som författare är ett subjekt som driver en egen tes med stöd i andras tankar, vilka refereras till för att visa vad som är vad och vem som säger vad med stöd i vad:

Boken Dryckesbröder är en framgångsberättelse. Hur det gick till att nå framgång kan vara värt att studera närmare. Bröderna, de mänskliga aktörerna Jens och Ulf Spendrup, är inte ensamma. För att lyckas krävs att man lierar sig, inte bara med mänskliga utan även med andra aktörer, vilket alltså är ett centralt teoretiskt begrepp som kommer att förklaras utförligt i nästa kapitel. Här är syftet framförallt att väcka tanken. En bra och välrenommerad reklambyrå (med allt vad det innebär) kan vara en sådan aktör eller snarare ett sådant nätverk av aktörer, vilket också är ett begrepp som kommer att förklaras i nästa kapitel, men det finns också andra som visat sig minst lika betydelsefulla.

[Ulf och Jens ser snabbt till] att trycka upp visitkort med Löwenbrau på, istället för Grängesbergs Bryggeri AB. – Jag såg att varje dag som vi inte hakade på det här rusande tåget, så var det en miss för vår framtida plattform. Med visitkorten impregnerades företaget mer av Löwenbrau, säger Ulf Spendrup. (Wigstrand 2003:21).

Det krävs mer än en reklambyrå, två hårt arbetande bröder och ett antal bryggerianställda för att ta företaget ur krisen, och en viktig aktör i den processen var uppenbarligen ”ölet med turkos färg och lejon på” (ibid). Utgångspunkt för bokens fortsatta resonemang är att mänskliga aktörer står sig slätt utan ”samarbete” med teknologier, varumärken och annat som åtminstone analytiskt kan betraktas som aktörer. Och visitkort med turkosa lejon på kan uppenbarligen fungera som ett slags aktör.

Jag hoppas att det här framgår att jag skriver självständigt och analyserande, med utgångspunkt i en bok som jag refererar till, inte som en källa utan för att vara tydlig. I nästa citat, från min bok Kung Alkohol. Och andra drogaktörer (Nehls 2009) pekar jag på ett stycke där jag tänker med andra författare:

Särskilt viktigt är det att vara kritisk om forskningen som granskas uppfattas som självklart positiv. Humanism, till exempel, betraktas vanligtvis som något positivt och att omtalas i termer av humanist anses hedrande. Författaren, forskaren och miljöaktivisten David Ehrenfeld menade emellertid redan vid slutet av 1970-talet i boken The Arrogance of Humanism att humanismen misslyckats kapitalt. Han visar hur mänskligheten gång på gång kommit till korta och uppmärksammar olika negativa konsekvenser som humanismen har på sitt samvete. Till exempel oförmågan att inse det som den engelske biologen, antropologen och samhällsvetaren Gregory Bateson (1995 och 2000a) formulerar så vackert i titlarna till två böcker som sammanfattar hans livsverk, Ande och Natur. En nödvändig enhet och Steps to an Ecology of Mind. Både Ehrenfeld och Bateson samt Haraway menar att människan är en del av naturen och att naturen oundvikligen är en del av människan, samt att alla försök att peka på eller upprätthålla någon absolut gräns mellan dessa båda storheter är problematiska och bör betraktas som uttryck för maktutövning. Människan är en biologisk varelse och det är en egenskap hon delar med en hel massa andra organismer på jorden med vilka hon kämpar om det begränsade utrymme i universum som allt och alla är hänvisade till. Det är en central utgångspunkt för den fortsatta analysen.

I många vetenskapliga texter går man igenom fältet man relaterar till, och då refererar man mer för att visa vad man läst och för att diskutera det som redan gjorts, för att så att säga ha något att ta spjärn mot i sitt eget tänkande. Då kan referenserna se ut som följer:

Alkohol- och drogforskningen som bedrivits är i hög grad kvantitativt inriktad och det är framförallt medicinare, psykologer och sociologer med inriktning mot socialt arbete som har utfört sådan forskning (se t.ex. Andréasson & Allebeck (red.) 2005, Andréasson (red.) 2003, Lilja & Larson 2003, Leissner (red.) 1997, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980). Två något mer kvalitativt inriktade perspektiv på svenskars förhållande till alkohol har presenterats av sociologen Philip Lalander (1998) och sociologerna Margareta Norell & Claes Törnqvist (1995), vars forskning sinsemellan uppvisar en rad inbördes likheter. Båda studierna är kvalitativa och jämför olika ungdomsgruppers förhållande till samt bruk av alkohol och koncentrerar sig även på köns- och klassaspekter av frågan.

Norell och Törnqvist visar hur den sociokulturella kontexten kan påverka ungdomarnas värdering av ruset och hur drogen tillskrivs olika innebörder beroende på av vem och i vilket sammanhang den används, till exempel att ungdomarna använde alkoholruset för att bekräfta en tänkt, idealiserad och framtidsinriktad ”sekundär identitet” (1995:229). Utifrån begreppen ”det framgångsrika”, ”det skötsamma” och ”det triumferande” ruset skapar författarna en förståelse för hur de socioekonomiska förutsättningarna kan tänkas påverka ungdomars förhållande till alkohol. De mål ungdomarna hade i livet och förväntningarna samt möjligheterna som fanns att förverkliga dessa mål påverkade hur man drack, vad man gjorde under ruset och hur detta tolkades av omgivningen. Lalander (1998:221ff) kommer fram till liknande slutsatser gällande förhållandet mellan klass och bruket av alkohol, men det som gör hans studie särskilt intressant är att han även intresserat sig för ungdomar som aktivt tar avstånd från alkohol, vilket är ett exempel så gott som något på en strävan efter att eliminera blinda fläckar. Lalander har sedan gått vidare med drogforskningen och i boken Hela världen är din skriver han om det framväxande heroinmissbruket i många svenska städer.

Jag hoppas att det framgår att ingen av referenserna följer något mekaniskt upprepat mönster, utan att referenserna placeras in i texten och resonemanget på ett sätt som anpassats efter språket, stilen och upplägget. Huvudregeln är att det ska vara ett efternamn och ett årtal, men så länge läsaren förstår vad man syftar på är det viktigare att följa regeln om läsbarhet.

Logiken bakom Harvard som är det vanligaste referenshanteringssystemet idag är att man i den löpande texten försöker störa lösupplevelsen så lite som möjligt, utan tappa i transparens. Hänvisningarna i texterna ovan syftar alla till att hjälpa läsaren hitta i referenslistan på slutet, och där anges alla uppgifter som behövs för att man ska finna den text och den utgåva som avses.

Man kan säga mycket mer om detta, men jag tycker mig märka att ju tydligare instruktioner man ger desto fler frågor får man, och det viktigaste är ju självständigheten och det kritiska anslaget. Därför brukar jag säga att lever man bara upp till kravet att läsaren ska förstå vem som säger vad, och med utgångspunkt i vilka källor eller argument, blir det bra. Referenshantering handlar om tydlighet, inte om regelföljande. Och alla sätt som fungerar är bra!