Varför bloggar jag?

Varför jag bloggar, är en fråga jag ställer mig kontinuerligt. Det är viktigt att ha en riktning i skrivandet även om jag inte har något tydligt mål. Flyktlinjer är en öppet sökande blogg med många olika mål och ambitioner, ett komplext och föränderligt projekt. Jag bloggar för att lära och utvecklas genom att tänka högt om det jag läser och erfar, dels för att bli bättre på att förstå mig själv och min egen tillvaro, dels för att bli bättre på att förstå kunskapens karaktär och möjligheter samt förutsättningar för förändring av samhället och den kultur som är mitt forskningsområde. Flyktlinjer är allt det där samtidigt och bloggen drivs av nyfikenhet, inspiration och frihet i ord och tanke. Jag har svårt för allt som är kravfyllt, därför fungerar bloggen även som ett slags ventil för mig i dagens allt mer styrda och kontrollerade akademi. Ju hårdare styrning, desto större behov av frihet och desto fler bloggpoeter tenderar det att bli. Strävan efter balans är viktig!

Jag bloggar även för att dela med mig av tankar, för andra att reagera på och tänka med. Jag är lärare framförallt för att jag vill lära, men jag tycker också om att undervisa, dock inte genom att sprida fakta på ett effektivt sätt. Lärande och kunskapsutveckling kan aldrig sättas i verket av information eller fakta som ska memoreras. Utan en vilja att veta och eget arbete går det inte att lära. Därför lägger jag större vikt vid att visa olika sätt som man kan tänka för att nå kunskap och förståelse, än vid förklaringarna om hur det är egentligen. Kunskap är ett mål man kan nå på oändligt många olika vägar, det finns ingen best practice. Alla sätt som fungerar är bra, men det kan ibland ta tid. Därför har jag inget mål med mitt bloggande, som utförs en post i taget. Det vet jag att jag kan lova, och får jag bara sätta upp mina egna regler vet jag att jag har nästan hur mycket tålamod som helst, vilket bekräftas av att 4000 bloggposter känns nåbart eftersom det nu bara återstår lite mer än 200 poster. Fast, som sagt, antalet poster är inte viktigt. Processen är viktigare. Flyktlinjer ger stadga och kontinuitet åt mitt liv.

Jag får ibland råd om hur jag ska skriva och/eller agera för att nå fler läsare, men skulle jag lyssna på och anpassa mig efter råden skulle Flyktlinjer utvecklas till något annat, min blogg skulle bli ett slags kopia av ett tänkt original. Då skulle projektet helt tappa den mening det har, för mig och förhoppningsvis även för läsarna som faktiskt hittar hit. De som ger mig råd har inte tillgång till statistiken, men det har jag. Jag lär mig massor bara av att se vad som läses och sprids samt vilka reaktioner det jag skriver väcker. Som sagt, Flyktlinjer ger mig massor av kunskaper och förståelse på väldigt många olika sätt.

Min önskan är visserligen att nå ut till så många som möjligt, men det är som sagt inget självändamål och det får aldrig någonsin bli viktigare än själva skrivandet, tänkandet och kunskapsutvecklingen. Så fort jag känner minsta lilla krav på mig att göra på något speciellt sätt händer något inom mig och jag tappar all lust och inspiration, vilket visserligen är lärorikt men samtidigt förödande för skrivandet och kreativiteten. Det är helt klart lättare att finna inspiration och motivation i skrivandet när antalet läsare ökar, och på motsvarande sätt krävs det mer av mig för att hitta på nya uppslag och hålla motivationen uppe när statistiken pekar åt andra hållet. Det har hela tiden gått i vågor, men jag blir stadigt bättre och bättre på att inte bry mig om hur många som läser eller vem som läser och vad som blir läst. Det är och kommer aldrig vara därför jag skriver, det har jag heligt lovat mig själv. Jag har sett alldeles för många avskräckande exempel på vad som händer med så kallade Swishjournalister som börjar som vettiga skribenter och kloka tänkare men som med tiden allt mer glider i den riktning som pengarna pekar, inte sällan i en högerradikal, nationalistisk riktning, eftersom det är den gruppen som mest aktiv på nätet. Skulle jag tänka och agera så, om jag börjar skriva eller forska för något annat mål och syfte än KUNSKAPEN skulle Flyktlinjer bli ett populistiskt projekt, vilket är just vad jag med mitt skrivande och min forskning försöker bekämpa genom att visa på kunskapens och bildningens egenvärde.

Det tar tid att tänka klokt och lärande är en omväg. Flyktlinjer är ett slags motståndshandling och ju fler poster det blir och ju längre projektet lever och det finns läsare som söker sig hit, desto mer evidens får jag för att kunskap och bildning faktiskt har ett värde. Jag avslutar därför med en vädjan till er som läser och som liksom jag tror på och värnar kunskapen, att ni delar och sprider poster som ni tycker är värda att delas. Jag tjänar inga pengar på Flyktlinjer och det finns ingen reklam, så spridningen handlar endast om kunskap och strävan efter att utveckla projektet. Tillsammans når man alltid längre än på ensam och på egen hand.