Illusionernas makt (över tanken)

Vill man få någon att tro på en föreställd storhet, som en gud, nationen eller valfrihetens välsignelse och rationalitetens möjligheter, har det visat sig vara en viktig framgångsfaktor att först försöka få anhängarna att offra något värdefullt för saken, och ju smärtsammare offret är, desto mer övertygade tenderar människor bli om att övertygelsen som man offrat något för är sann och värd att försvara till varje pris. Vill man arbeta för förändring och ett mer hållbart samhälle är detta insikter man måste ta med i beräkningen.

Den som får mig att tänka i dessa banor, som hjälper mig att återknyta kontakten med dessa tankar som jag arbetat med många gånger genom åren, är Yoval Noah Harrari, som bland annat skriver följande (på sidan 273 i boken Homo Deus. En kort historik över morgondagen). Yoval reflekterar i citatet över Jorges Luis Borges text, Ett problem, som, med utgångspunkt i berättelsen om Don Quijote, handlar om människans villkor och vilken roll illusioner spelar i livet och för tänkandet. Exemplet som reflekteras över handlar om vad som händer ifall Don Quijote skulle råka döda någon på riktigt i sin kamp mot föreställda jättar. Yoval skriver:

Det finns tre huvudalternativ, säger Borges. 

Ett alternativ är att inget särskilt händer. Don Quijote skulle inte bry sig så mycket om att ha dödat en annan människa. Hans villfarelser är så övertygande att han inte skulle se någon skillnad mellan en sådan händelse och sin inbillade strid med jättarna. Ett annat alternativ är att Don Quijote efter att ha tagit ett verkligt liv skakas så mycket att han måste överge sina illusioner. Detta påminner om en ung rekryt som som drar ut i krig i tron att det är gott att dö för sitt land, för att sedan bli fullständigt desillusionerad genom krigets realiteter.

Och det finns ett tredje alternativ, mycket mer komplext och djupgående. Så länge Don Quijote slogs mot inbillade jättar spelade han bara, men så snart han faktiskt dödar någon kommer han att klänga fast vid sina fantasier för allt vad tygen håller, för de är det enda som ger det fruktansvärda brottet mening. Ju större uppoffringar vi gör för en påhittad berättelse, desto starkare blir paradoxalt nog berättelsen, eftersom vi så gärna vill att dessa uppoffringar och det lidande vi har ställt till med ska ha mening.

Sökandet efter mening är djupt mänskligt och existentiellt, det utgör därför en betydande kraft i tillvaron och samhället, stark nog att försätta berg. Och där det saknas evidens och vetenskapen inte kan erbjuda svar, eller där svaren som finns inte är entydiga, alternativt där viljan att förstå är starkare än kunskapens förklaringskraft, är det närmast omöjligt att värja sig för illusionernas makt över tanken. Jag har skrivit många gånger här på bloggen om H C Andersens saga, Kejsarens nya kläder, som är en berättelse om illusionernas kollektiva kraft. Fast här handlar det om något mycket mer existentiellt och därför ännu mer kraftfullt, om skam och rädslan för att tappa ansiktet. Har man offrat allt för en viss sak är det som kraften i försvaret för ståndpunkten ökar på kvadraten. Låt mig ge några exempel.

När planerna på bygget av Nya Karolinska lanserades hade man satt ett kostnadstak för projektet på 14 miljarder, men priset ser ut att landa någonstans runt 60 miljarder. Det är en skillnad som trotsar all fantasi, men som kan förklaras med just de psykologiska mekanismer som Harrari skriver om. När man väl överskridit priset man budgeterat för satt alla ansvariga fast i fällan och enda sättet att göra offret meningsfullt var att skjuta till mer pengar, och sedan mer, och mer. Tunneln under Hallands ås är ett liknande exempel på hur en investering i en idé, en illusion (eftersom den inte existerar i sinnevärlden förrän den realiserats) bara blir dyrare och dyrare ju mer pengar som plöjs ner i projektet.

Harrari skriver om generalernas och politikernas agerande under första världskriget där miljoner människor slaktades i skyttegravarna utan att någonting uppnåddes. Ju fler som dog desto fler soldater rekryterades till kriget, på båda sidor. När processen väl är igång är den närmast omöjlig att stoppa.

Friskolereformen eller i alla fall beslutet att öppna upp skolan för vinstdrivande aktörer med elaborerade skatteupplägg är ett annat tragiskt exempel på illusionernas kraft. Det politiska beslutet bygger på föreställningen om att människan är autonom och rationell och motiverades med föräldrarna vet vad som är bäst för deras barn och att valfriheten skulle leda till att Sverige skulle få världens bästa skola, vilket man på många sätt redan hade. När reformen genomförts och privata aktörer släppts in i skolans värd, när skolmarknaden väl etablerats spelar det ingen roll hur många problem som forskare och andra pekar på. Försvaret för vinstdrivna skolorna blir bara mer ihärdigt ju mer kritik som riktas mot sättet att garantera samhällets behov av kunskap. Försvararna av reformen säger att hela utbildningssystemet skulle kollapsa om man förbjöd vinstuttag, och det argumentet anses lika giltigt som argumentet att fortsätta pumpa in pengar i projekt som redan visat sig bli ENORMT mycket dyrare än vad entreprenörerna lovat.

Klimatförnekelse är ett slags omvänd process som bygger på samma (avsaknad) av logik; eller det handlar ju helt uppenbart inte om logik och rationalitet. Det är, som Jimmie Åkesson säger, känslan som räknas; i praktiken är det så, och det bekräftas av att USA inte rasat samman under Donald Trumps regim som bygger på önsketänkande och alternativa fakta. På lite längre sikt och i historiens avslöjande ljus blir det uppenbart att det inte går att bygga ett hållbart samhälle på en illusion, men där och då övertrumfar människans vilja till mening kunskapen. Det spelar inget roll hur mycket evidens som en övertygad människa som dessutom offrat något för saken presenteras för, hen kommer bara att hålla fast ännu mer vid illusionen som bara blir verkligare och verkligare ju mer orimlig den är.

Kultur fungerar på detta sätt; (social)psykologin spelar en avgörande roll i samhällets tillblivelse och historiens evolutionära tillblivelseprocess. Det går inte att undanröja problemen, men det går att lära sig förstå den underliggande logiken och förutsättningarna för förändring. Tyvärr satsas det dock mer pengar på att utveckla system för att bli ännu bättre på målstyrning, kvalitetssäkring och budgetdisciplin ju större problem som just det tänkandet visar sig leda till. Tänk om vi gjorde tvärtom istället, tänk om vi satsade på bildning och utveckling av intellektet. Tänk om vi såg människans tendens att välja och försvara illusioner framför kunskap som en förutsättning, snarare än ett problem som går att eliminera med rätt metod. Historien lär oss ju att det är möjligt. Jag inser att jag kämpar mot väderkvarnar, men jag tror i alla fall på kunskap och kritisk analys, vilket är antitesen till illusioner.