Relationen mellan arbete och utbildning är inte linjär!

Är det bara pengar som har har ett egenvärde idag? Läser eller arbetar ingen på högskolan för att lära sig saker och för att utvecklas som människa? Betyder kunskapen, innehållet och vägen fram ingenting, är det bara snabb och effektiv måluppfyllelse som räknas? Det som får mig att tänka i dess dystra banor är kulturchefen på GP som skriver klokt om humaniora och högre utbildning i en intressant krönika. Ytterst handlar det om kunskapens roll och vetandets värde i samhället.

Varför ska man läsa filmvetenskap, musikvetenskap eller konstvetenskap? Studieskulden växer stadigt och ämnena leder inte till några välbetalda jobb. Faktum är att det för de allra flesta inte leder till några jobb alls. Med den karga kalkylen i huvudet är det inte konstigt att fortsättningskurserna i dessa ämnen till våren ställs in på Göteborgs universitet på grund av minskande söktryck.

Fast ingen FÅR ett jobb. Det finns ingen utbildning där man får något. Studier på högskolan är självständiga och man läser för att få KUNSKAP och för att utvecklas som människa. Och studenter som läst humaniora är inte mer arbetslösa än någon annan grupp människor i samhället, de får arbete i lika stor eller liten utsträckning som alla andra. Inte som film- musik- eller konstvetare, men som kunniga, intresserade, kritiskt tänkande medarbetare med eget driv och förmåga att ta ansvar. Vad får vi för samhälle om ingen läser på högskolan för kunskapens skull, om kunskapen inte har ett egenvärde och om allt handlar om vilket jobb man får och hur mycket man tjänar? De accelererande klimatförändringarna, skövlade regnskogar, döda korallrev och minskad artrikedom på jorden talar sitt tydliga språk.

Med samma kalkyl är det inte konstigt att privata PR-skolor som Berghs tvärtom kan få studenter att inte bara ta studielån utan också betala 87 500 kronor inkl moms för en 12-veckors kurs i ”Digital Copywriting” där de bland annat får ”träning i att arbeta med Content Marketing och Inbound Marketing”. För det leder till jobb.

Varför leder en dyr kurs i marknadsföring till bättre jobb och högre lön än samma kurs som läses gratis på universitetet? För att kunskapen tragiskt nog har förlorat sitt egenvärde, och för att vi lever i ett konkurrenssamhälle där målet är viktigare än vägen fram. I ett samhälle där kunskapen har ett verkligt värde är det utbildningen som sådan som betyder något, det man lär sig, och där betraktas studierna som en investering i sig; men där bara pengar har ett egenvärde betalar man för att komma in på en eftertraktad utbildning och ser det som vilken annan investering som helst. Drar man nuvarande utvecklingen till sin spets är det inte svårt att finna paralleller till den katolska kyrkans försäljning av avlatsbrev på 1500-talet, som Luther reagerade på.

Så här behöver det inte vara. Även om tendensen att söka sig till utbildningar som förbereder en för arbetsmarknaden är en trend som inte bara pågår i Sverige, är den svenska synen på humaniora exceptionellt svag. Det finns en förklaring till det. Medan man i Sverige drar likhetstecken mellan utbildning och yrke drar man i andra länder, inte minst i Europas stora kulturnation Tyskland, på ett annat vis likhetstecken mellan utbildning och bildning. 

Det handlar om var man förlägger skulden och vem man anser har ansvaret för att skapa arbetstillfällen. I Sverige idag och kanske på andra håll också, har vi begåvats med politiker som tar på sig ansvaret för det som händer på arbetsmarknaden, och tillsammans med Svenskt Näringsliv anklagar man sedan högskolorna och universiteten och ytterst lärarna som undervisar, för den uppkomna situationen. Politikerna ser högre utbildning som en kostnad och Svenskt Näringsliv ser studier som slöseri med tid. Därför förefaller Berghs privata lösning som en idealisk innovation, ett upplägg som alla tjänar på; fast bara utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv. Vill vi ha ett samhälle där den som kan betala för sig i princip kan köpa sig ett jobb? I farans riktning ligger ett samhälle där man TVINGAS betala för att få ett jobb ... Kunskapssamhället är mer demokratiskt eftersom bildning är inget man kan köpa; därför är det bara ett samhälle som sätter likhetstecken mellan bildning och utbildning som kan utvecklas till ett kunskapssamhälle.

Detta sätt att se på studiernas roll kallas det humboldtska bildningsidealet och stammar från det tidiga 1800-talet. Målet med en god utbildning, underströk filosofen Wilhelm von Humboldt i ett brev till den preussiska kungen, är att odla en välinformerad människa och medborgare. Det är först med en sån grund man också sen kan bli bra på ett yrke. 

Bara välinformerade, kunniga, ansvarstagande, solidariska och etiskt medvetna, kritiskt drivna människor kan förvalta demokratin och hantera ett öppet samhälle. Därför har kunskapen ett värde i sig, inte bara för den enskilde medborgaren utan även för samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Där och när pengarnas värde överstiger kunskapens ligger fältet fritt för skrupellösa företag som kränger examina och betyg och lite längre ut längd det där sluttande planet väntar populister, rasister och andra som anser att det är KÄNSLAN som räknas, vilket banar väg för Trumpism, nationalism och det hopplösa parlamentariska läge som Sverige brottas med. Bildning är ingen lösning, men det idealet utgör en nödvändig motkraft som behövs för att balansera marknadskrafternas hänsynslöshet.

Detta ideal lever i allra högsta grad fortfarande kvar. Under en utbytestermin i Berlin stötte jag på det själv, i egenskap av inskränkt svensk. Bolognasystemet, som innebar hårdare krav på att slutföra sina studier i en viss takt, skulle precis genomföras på Humboldtuniversitet. Samma sak hade redan gjorts i Sverige utan att vi studenter varit speciellt berörda. Men i Tyskland väckte det ramaskri. Vad var detta – ett överstatligt försök att tvinga in studenterna i snäva mallar, när de var vana vid att friare studera brett över olika ämnen? Oerhört. Studentstrejker utbröt. Banderoller med slogans om Lernfreiheit vajade i vinden.

Jag sitter just nu i ett råd med ansvar för att ta fram nya rutiner för utvärdering av kurser och utbildningar, och det vi talar mest om där är hur vi ska få studenterna att fylla i enkäterna?! Tidigare hade vi möjlighet att lämna fria svar, tankar och reflektioner över utbildningen, men det togs bort för några år sedan eftersom studenternas möjlighet att göra sin röst hörd utnyttjades för personanklagelser riktade mot enskilda lärare som man av olika anledningar inte tyckte om. Jag fick själv läsa att jag ställer för höga krav, trots att jag inte underkänner fler studenter än kollegorna. Jag har däremot höga förväntningar, och jag utgår från att studier på högskolan är EGNA studier. Mina försök att få studenterna att förstå detta, att kunskap tar tid att utveckla och kräver hårt arbete och engagemang, gör mig i deras ögon till en slavdrivare, ett hinder på vägen mot examen och det arbete politikerna lovat dem efter avklarade studier. I ett kunskapssamhälle inser alla vikten av eget ansvar och betydelsen av hårt arbete. Där skyller man inte på läraren och ställer inte frågan, om man får ett litteraturtips, ifall man verkligen förväntas läsa ännu mer och om det kommer på tentan. Dagens kundorienterade högskola där lärosätets ekonomi hänger samman med genomströmningen kan aldrig bli en kunskapsskola och det gynnar INTE studenternas engagemang. Därför oroas jag av utvecklingen.

Att det inte är så här i Sverige går inte att klandra enskilda studenter eller ens ett enskilt parti. Det är snarare resultatet av en socialdemokratisk vilja att akademisera yrkesutbildningar för att höja statusen på fler yrken, följt av de senaste trettio årens uppskruvade kapitalistiska logik. En perfekt cocktail för att förvandla maximalt många till effektiva jobbmaskiner. Inte lika bra för den som vill ge möjligheten för fler att bli tänkande, kännande människor. 

Det är för enkelt att skylla på socialdemokraterna, men jag håller med om att det inte finns några genvägar till kunskap och verklig status. Och frågan vi måste ställa oss är ytterst vilket samhälle vi vill leva i. Vill vi leva tillsammans med fler tänkande och kännande människor som strävar efter det gemensammas bästa, eller vill vi leva i ett hårt och kallt samhälle där man kan köpa sig en utbildning och ett välbetalt arbete? För vilka pengar då, kan man undra? Samhället satsar på högre utbildning för att ge människor UTAN pengar samma chans som människor med pengar, men i ett samhälle där bara pengar betyder något kan bara den som redan har pengar lyckas, och hen lyckas där med eller utan kunskap.

Men det tål att fråga sig om inte också denna andefattiga bondenation i norr snart bör hitta andra värden än bara den rena prestationen. Det behöver inte ens vara en förlustaffär. Jag är faktiskt ganska säker på att en onlinekampanj för Gott och blandat av en digital copywriter som läst en kandidat i filmvetenskap blir mycket bättre än en av en som inte läst något alls.

Det tror jag med. Bara i ett samhälle där pengar är det enda som betyder något är vägen mellan arbete och utbildning precis så linjär som ägarna av Berghs lovar. I ett kunskapssamhälle där bildning är ett värde i sig är vägen till både kunskap och utbildning allt annat än rak. Där kan man komma rätt även om man går vilse, för där fungerar både meritokratin och demokratin och där spelar det ingen roll vem man är eller hur mycket pengar man har när man söker ett jobb; det enda som betyder något är vad man kan och hur engagerad man är. Avslutar detta resonemang med ett citat från en tidigare bloggpost om bildningens betydelse och värde.

Bildning är både form och innehåll samt dynamiken som uppstår mellan. Bildning är en öppen och föränderlig, samtalsfrämjande syn på kunskap som för människor samman och utvecklar känslan av gemenskap. Bildning måste sättas i verket, användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är att den tillhandahåller användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildningens värde överskrider kunskapen och finns kvar även efter att man glömt det man lärt sig. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar för att möta populismen och främlingsfientligheten som just nu växer snabbt och som hotar att slita samhället isär.