Mäniskor är lika, det är kulturer som skiljer sig åt

Sedan hösten 1991 har jag studerat kultur, och sedan 1997 har det varit mitt forskningsämne. Påminner mig själv om det. Jag känner mig i grund och botten trygg och vet vad jag kan, men när jag tar till orda i olika sammanhang eller engagerar mig i diskussioner på sociala nätverk känns det allt oftare som om insikterna jag skaffat mig om kulturens väsen avfärdas eller möts med tystnad. Problemet, det är i alla fall min analys, är att jag inte kan visa på siffror, inte hänvisar till erkända auktoriteter eller pekar på evidens. Om jag gjorde det skulle det inte vara kultur jag talade om, det skulle vara något annat; oklart vad. Jag är inte ute efter att få rätt och vill inte bli betraktad som auktoritet, jag vill bli tagen på allvar och lyssnad på. Jag vill SAMTALA om kultur med intresserade medmänniskor som liksom jag vill lära känna kulturens komplexitet och dynamiska föränderlighet. Det är nämligen bara så man kan nå kunskap om KULTUR. Och den kunskapen, den insikten behövs idag mer än någonsin.

Internet, brukar man säga, är en platt värld där alla trängs om samma utrymme, där alla gapar i mun på varandra och där den som får mest likes och störst spridning också får mest makt och inflytande. Internet är ingen spegelbild av samhället, det är allt mer samhället som är en spegelbild av internet. I den stressade och pressade tillvaro som alla lever i blir det allt svårare för allt fler att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt; allt svårare att sortera intryck och därmed allt lättare att låta känslorna styra. Det är så kulturen ser ut idag, men kultur kan aldrig vara någon förklaring; kultur är det som ska förklaras. Kultur uppstår mellan och både påverkar och påverkas av delarna som interagerar med varandra i vardagen. När man är fullt upptagen med att få livspusslet att gå ihop är det svårt att se och förstå kulturens roll i tillblivelsen av livet och samhället. Och det är lätt att skylla på kultur när man känner sig pressad eller möter någon eller något man inte känner igen. När allt fler gör det lyssnar allt färre på kulturvetarna som säger att man inte kan tänka så; man skyller på budbäraren och söker tröst i och överlåter ansvaret för sina tankar och handlingar till ett kollektivt medvetande som lindrar oron som okunskapen och det okända ger upphov till.

Människor är i grunden mer lika än olika; det är alltid mer som förenar människor än som skiljer dem åt. Den mänskliga hjärnan är dock inställd på att finna skillnader och det i kombination med människans sökande efter mening i tillvaron ger upphov till konsekvenserna som idag går att se överallt. När tillvaron blir allt mer stressad blir det allt svårare för allt fler att stanna upp och se människan bakom. Man litar mer på fördomar och stereotyper, om män, kvinnor, muslimer, forskare och så vidare. Och eftersom man inte är ensam om att tänka på detta sätt, eftersom det idag är lättare att finna någon som håller med om att X (fyll i valfri generalisering) är si eller så, kommer det att uppfattas som sanning. Det kostar på att anmäla avvikande åsikt, alltså gör man som "alla" andra. Det är så kultur och människor fungerar, det är en konsekvens av rådande syn på kultur. Det är dock inte SANNINGEN om kultur, för någon sådan existerar inte.

Kulturer skiljer sig åt, ingen som helst tvekan om det. Och skillnader mellan kulturer har etnologer och antropologer studerat i över 100 år. Det är viktigt att lägga märke till att det är SKILLNADER mellan kulturer som studerats, inte grupperna som sådana. Alla kulturer förändras, snabbt eller långsamt, det beror på. Fick jag bara använda ett enda ord som synonym för kultur skulle det vara förändring. Den insikten bildar utgångspunkt för min forskning om kultur. Det är förändring och skillnad jag forskar om, det är KULTURENS gäckande väsen jag försöker förstå. Jag är kulturforskare, inte forskare om kulturer. Jag vet inte mer om svenskar, muslimer, amerikaner, romer eller vilken grupp det nu är som allmänheten har problem med och efterlyser kunskap om. Forskare och experter kan tala om och hjälpa till med förståelse för grupper av människor med annan kulturell tillhörighet. Kunskap om människor som tillhör en grupp kan dock ingen forskare äga eller förmedla, den kan man bara få genom att lyssna på och samtala med människorna ifråga. Det går aldrig att uttala sig med säkerhet om hur någon är med ledning av vilken kultur hen tillhör! Kausaliteten går helt enkelt inte åt det hållet. Statistisk kunskap går att nå och få, men det går aldrig att veta något säker om hur enskilda tänker och agerar med ledning av kulturen de är del av.

Därför är det oerhört viktigt att skilja dessa båda enheter eller skalnivåer åt. Människor är en sak och kultur en annan; självklart hänger aspekterna av helheten ihop, men kulturen uppstår mellan. Glöm aldrig det! För att förstå detta måste man inte bara utveckla förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt, man måste också värdera den förmågan och kunskapen om dessa saker högre än vad som fallet idag. Ska vi kunna bjuda rasismen motstånd är KUNSKAP det enda vapen som fungerar. Kunskapens ljus skingrar dumhetens, ignoransens och okunskapens mörker, men bara i ett kulturellt sammanhang där det finns tid att tänka tankar till slut. Endast där man kan och det finns tid och förståelse för vikten av samtal och möten mellan människor.

Stereotyper är ofta sanna och riktiga, men de säger aldrig någonsin ALLT som kan och behöver sägas om och tas i beaktande ifall man verkligen vill förstå en annan människa. Den som litar mer på sina och andras fördomar och som väljer snabba och generella svar på komplexa frågor, oaktat orsak till detta beslut, väljer dumhetens och ignoransens väg och banar därmed väg för rasism och främlingsfientlighet. Och när många gör det växer det fram en intolerant kultur och behovet av att bygga murar framstår som klokt och lämpligt, trots att all kunskap och beprövad erfarenhet säger något annat. Det kanske känns rätt och riktigt, men det är inte känslan som räknas. Så säger bara den som vill påverka kulturen i en riktning som gör det lättare att ta beslut som bygger på fördomar och som gör skillnad på människor som ser annorlunda ut och har andra vanor. Det är rädslan som talar.

Kunskap behövs idag mer än kanske någonsin, samtidigt som vi på kort tid har rationaliserat och effektiviserat bort den och ersatt den med fakta. Bildning kan bara växa där och när det finns tid att stanna upp och tänka efter, där och när man kan mötas, samtala och tänka kritiskt tillsammans. Problemet är att det inte finns tid att göra det. Tid kostar nämligen pengar; det har kommit att uppfattas som en sanning. Faktum är dock att pengar är en kulturell föreställning. Pengar existerar bara i vårt kollektiva medvetande. Pengar är en illusion på samma sätt som att kultur skulle kunna vara en förklaring och att det är mer som skiljer människor åt än förenar dem.