Ett arbetsliv präglat av mindfulness

Efter att jag sa upp mina prenumerationer på DN och SvD har jag upptäckt (minst) två viktiga, positiva förändringar i mitt liv. För det första har stressnivån i kroppen sjunkit betydligt eftersom jag dagligen slipper läsa en massa texter som enbart är skrivna för att öka tala till mina känslor. Framförallt slipper jag irriteras över allt som INTE rapporteras om, till förmån för olika utspel av olika kontroversiella människor. Visst går jag miste om en del fördjupande, analyserande texter, men dessa kan jag söka upp på egen hand. För det andra har jag lösgjort tid att läsa texter om sådant som verkligen intresserar mig. Under året som gått har jag till exempel, istället för att läsa dagstidningar, läst ett tjugotal böcker om hälsosam mat, tarmflora och träning, vilket i sin tur lätt till att jag idag äter bättre och rör mig mer; istället för att sitta fast i något slags förlamande panik över tillståndet i världen och äta det som bjuds ut på marknaden.

Som en effekt av dessa två positiva förändringar har jag på senare tid kommit att intressera mig fenomenet och forskningen kring mindfulness, det vill säga närvarofrämjande meditation. Och det har i sin tur lett till att jag börjat praktisera även dessa kunskaper i vardagen, vilket fått effekt. Min stresstålighet, eller förmågan att återhämta mig efter att jag utsatts för stress och närvaron i nuet har ökat betydligt. Om jag fram till för ett år sedan satt fast i en ond, destruktiv spiral befinner jag mig nu en positiv återkopplingskedja som gör att jag hinner och orkar mer, samtidigt som jag mår bättre och därför får mer tid över att göra saker som får mig att njuta mer av livet.

Hur ser det ut i arbetslivet? Det talas allt oftare om behovet av mindfulness på arbetsplatser, men jag skulle här vilja använda kunskaperna jag skaffat mig om meditationsteknikerna och dess vetenskapligt belagda effekter på kroppen och psyket för att analysera arbetslivets organisering. Problem ska inte lindras;  grunden för dem ska undanröjas. Om arbetet gör människor sjuka är det ARBETET som måste organiseras på andra sätt, inte arbetstagarna som ska anpassa sig eller tvingas utveckla metoder för att hantera den allt mer hopplösa situation som allt fler allt oftare försätts i för att inte halka efter i den hänsynslösa konkurrensen på arbetsmarknaden.

Dagens allt mer målstyrda och kontrollerade akademi är inte unik, det ser nog i princip likadant ut överallt. Fast om allt fler lärare och övrig personal på högskolan känner sig stressad, jagad och ständigt ligget ett eller flera steg efter, om man ständigt går runt i vardagen och oroar sig för vem som ska gå in i väggen och sjukskrivas härnäst, går det ut över KUNSKAPEN som är högskolans kärnverksamhet och huvuduppdrag. Även studenterna känner sig stressade. Självklart påverkas kvaliteten av arbetet, vilket tragiskt nog ger upphov till att det skapas behov av mer kontroll, mer styrning och fler administrativa system samt tätare uppföljning. En allt större andel av kostnaderna som skattebetalarna investerar i utbildning äts upp av ADMINISTRATIONEN av utbildning, vilket leder till att kraven på lärarna och studenterna, att producera fler poäng, examina och andra nyckeltal ökar än mer eftersom ekonomin är det mått som tillmäts störst betydelse.

Det sägs att kopplingen mellan genomströmning och högskolornas ekonomi INTE påverkar utbildningarnas kvalitet, men det är fullkomligt uppenbart att så är fallet. Ökad stress leder till minskad närvaro och gör det svårt att hantera komplexa problem, som kunskapsutveckling och lärande är. För att forskning och studier på högskolan ska leda till KUNSKAP och UTVECKLING krävs tid att tänka och närvaro, vilket idag är växande bristvaror för alla, överallt. Ingen mindfulness i världen kan lösa det problemet; om fler medarbetare idkar mer mindfulness och tar hand om sin hälsa kommer detta att utnyttjas av marknaden och ekonomins järnhårda lagar, vilket förlänger lidandet och hotar den sociala hållbarheten och försvårar arbetet än mer att arbeta med lösningar på klimatkrisen (och alla andra kriser som följer i spåren av den västerländska livsstilen). Är det KVALITET -- och här tänker jag både på livskvalitet, kunskapskvalitet och kvalitet i förvaltningen av det gemensamma -- är det inte mer mindfulness som behövs, utan ett arbetsliv präglat av mindfulness!

Som lärare på högskolan tvingas man idag samtidigt som man fokuserar på och är fullt upptagen med kurserna som går (vilket generar en massa frågor och andra pockande krav som hela tiden stör koncentrationen och tvingar en att börja om, vilket stjäl tid) arbeta med uppföljning och efterarbete av kurser som avslutats, samt planera för kommande kurser. Därtill förväntas jag arbeta med min egen fortbildning och kompetensutveckling som lärare. Och eftersom jag är docent måste jag självklart forska för att inte kompetenserna och kunskaperna jag skaffat mig ska tillbakabildas. Vardagen fylls idag ständigt på med nya uppgifter och deadlines som kontrolleras av den växande skaran administratörer som inte avlastar akademikerna utan skapar fler uppgifter, allt för kvalitetens skull. Fast vad är det för kvalitet vi talar om och strävar efter egentligen?

När jag var student på högskolan inrättades det kurser som annonserades och sedan gavs. Administrationen hölls på ett absolut minimum; för att kunskapen stod i centrum och reglerade vilka krav som ställdes på medarbetarna och verksamheten. Mina lärare på högskolan var därför närvarande och kunde fokusera på kurserna de undervisade i, resten av tiden ägnade de åt fokuserad forskning, stimulerande och kompetensutvecklande seminarieverksamhet och kursutveckling som handlade om innehållet, inte om kursmål, formkrav och deadlines för alla olika nämnder och kommittéer som idag styr verksamheten och stjäl allt mer av tiden som därför krymper allt mer. En kurssekreterare skötte inrapporteringen av betyg, och studenterna kunde fokusera på sina studier eftersom studiemedlen var förhållandevis högre och man inte var tvungen att arbeta. Där och då var det akademiska arbetet präglat av och organiserat för kunskapsutveckling och medveten närvaro, vilket också var nödvändigt för att kunna leva upp till högskolans högt ställda kunskapskrav. Dagens högskola är målstyrd, strikt kontrollerad och kvalitetssäkrad samt utvärderas allt oftare för kvalitetens skull, men det är en annan kvalitet än den AKADEMISKA kvalitet som värnades fram till högskolan anslöt sig till den kunskapsdestruktiva New-Public-Management-ideologin på 1990-talet.

Tänk om det akademiska arbetet inte bara präglades av mindfulness utan var organiserat för att optimera lärarnas och forskarnas närvaro här och. Tänk om jag som lektor och docent kunde och förväntades fokusera till 100 procent på kunskapsutvecklingen i den kurs eller forskningsprojekt jag är inne i just nu. Tänk om arbetet med kurserna började vid kursstart och avslutades när tentorna rätats och betygen rapporterats in. Tänk om man slapp fokusera på nästa års kurser och deadlines för inlämning av lärandemål, samtidigt som man administrerar omtentor och svarar på frågor från en växande skara studenter, om saker som står angivet i det KursPM som ska finnas färdigt och publicerat två veckor INNAN kursen börjar. Då skulle jag kunna vara fullt närvarande i den kurs som ges, och när den är slut skulle jag kunna fokusera fullt ut på nästa eller på forskningen. Om det var så akademiskt arbete var organiserat, om verksamhetens på högskolan var präglad av mindfulness, skulle jag inte sluta meditera eller ta hand om min kropp, därtill mår jag alt för bra av det. Arbetsglädjen skulle dock öka, liksom kvaliteten på den kunskap som i dagens högskola allt mer hamnar i skymundan.