fredag 2 november 2018

ADHD-dagboken: Om våndan av att ständigt omvärdera

Att ständigt värdera det som händer inom och utanför en själv, att aldrig kunna slå sig till ro, har både för- och nackdelar. Det är en urkraft som det tagit mig hela livet att lära mig förstå och hantera, till viss del i alla fall. Med åren har den där kraften mattats av något. Det har underlättat framväxten av förståelse eftersom det blivit lättare att skilja det ena från det andra; utifrån kommande stimuli från signaler som kommer inifrån, till exempel. Om man som jag har svårt att sortera intryck och ständigt bombarderas av signaler som måste tolkas är det lätt att ge upp, därför är jag så oerhört tacksam för att jag kunnat vända det till en fördel. Det har kostat på, men jag har klarat mig hit och det är nu jag lever så det har varit värt det.

Jag kastades ut i livet och ett samhälle, en kultur, jag överhuvudtaget inte förstod. Det var bara kaos och ett myller av intryck. Bokstäver som hoppade, ord som inte stavades som jag trodde och ständiga påminnelser om att jag gjorde fel och var fel. Omgivningen såg att jag var annorlunda, men hur skulle jag kunna veta det? När jag tänker tillbaka på min barndom och uppväxt minns jag framförallt alla de där frågorna, allt jag inte kunde förstå. Och det är jag tacksam för; frågorna har liksom föregått kunskaperna jag skaffat mig och allt eftersom har pusselbitar fallit på plats. Antalet obesvarade frågor är färre idag, men jag vägrar ge upp frågandet. Även om det kostar på att ständigt omvärdera och aldrig slå sig till ro och njuta frukterna av det jag uppnått, är det värt det. Kunskaperna och insikterna jag ständigt skaffar mig är alltid preliminära, på samma sätt som jag och kulturen och samhället. Att vara annorlunda och tvingas leva och verka i marginalen kan vara plågsamt, men eftersom det aldrig funnits något alternativ för mig var jag tidigt i livet tvungen att acceptera eller gå under.

Mobbarna i skolan och alla ifrågasättare och tillrättavisare jag mött på min resa genom livet fick inte rätt. De gav mig ett grundmurat dåligt självförtroende, men när jag upptäckte att det är självkänslan som avgör hur man mår, var det en förlösande insikt. Kanske finns det ingen skillnad, kanske är det samma sak rent språkligt? Fast jag ser en tydlig skillnad mellan det jag känner igen och tvingas hantera som ett dåligt självförtroende och det jag upplever som en god självkänsla. Att ha ett dåligt självförtroende tvingar en att ständigt omvärdera allt; sina egna kunskaper och andras, sina egna förmågor och andras, men även andras syn på och tankar om en. Det har gjort mig ödmjuk, och det är jag tacksam för. Hybris är kanske skönt för stunden, men det går inte att bygga ett långt och innehållsrikt liv genom att jaga den känslan vilket förr eller senare leder till besvikelse. Jag började min bana som besviken och förvirrad, fylld av frågor. Jag lät eller tvingades låta livet drabba mig och lärde mig efterhand hantera det. Idag och särskilt sedan jag kommit till insikt om att jag lärt mig tycka om mig själv, efter att jag insett att det dels går att kontrollera självkänslan, dels hantera självförtroendet, förfogar jag över redskap som kan användas för att ta kontroll över livet.

Det kostar på, men liksom ett hårt pass på gymmet måste man ge något för att få något. Jag har den hårda vägen insett att andras synpunkter på det jag säger och gör lär mig massor om kulturen vi alla lever i och skapar tillsammans. Det var när jag lärde mig skilja mellan självförtroende och självkänsla som den insikten växte fram. Synpunkterna säger ingenting om mig som person och låter inte frågorna, de höjda ögonbrynen eller uppspärrade ögonen påverka min SJÄLVKÄNSLA. Jag odlar och vårdar dock mitt dåliga självförtroende och lyssnar alltid. Det gör mig lyhörd och ödmjuk. Människa blir man tillsammans med andra, på gott och ont. Jag tror inte att jag vet eller har rätt. Tyvärr trodde jag att alla andra och särskilt mobbarna, ifrågasättarna och tillrättavisarna visste. Länge gick jag genom livet, övertygad om att de hade rätt och jag hade fel. Idag vet jag att ingen har rätt, men att tiden förr eller senare visar vad som fungerar och att tålamod och uthållighet är något av det viktigaste man kan utrusta sig med.

Att blogga är att utsätta sig för kritik. Och eftersom jag skriver oreserverat och snarare fångar tankar i flykten än tänker efter före bildar sig människor olika uppfattningar om mig. Kommentarerna på det jag skriver och bemötandet av det jag säger gör mig ibland fortfarande ledsen, men eftersom jag idag har en god självkänsla kan jag ta det; särskilt som jag lär mig massor på det. Jag är inte bekväm med beröm och vill inte bli beundrad. Jag lever för att lära och skriver och av den anledningen. Inspirationen går i vågor, men jag har alltid vetat att jag är uthållig och kan vänta på belöningen som jag vet finns där framme någonstans. Antingen i form av uppskattning eller i form av kunskap och förståelse. Kritiken tvingar en att tänka till och kan man bara skilja mellan självförtroende och självkänsla kan egenskapen att inte kunna sortera intryck eller hålla fokus på en sak länge och den nödvändiga omvärderingen av allt, vändas till en fördel och utvecklas till en förmåga som hjälper en att hantera den man är.

Jag är idag tacksam för den jag är och allt jag lärt mig, för den grundmurade självkänslan och det dåliga självförtroende som jag odlar eftersom det ger mig mer kunskaper om livet och kulturen jag forskar om än en falsk föreställning om att jag kan och har kontroll. Jag är en följare och en iakttagare och min kropp är ett redskap. Det har kostat på, men jag ser det som en investering och idag lever jag gott på räntan.

Inga kommentarer: