Det är ingen rättighet att få betyg eller en examen på högskolan. Studier i högre utbildning är självständiga och resultatet bedöms av ansvarig lärare. Vem som får godkänt eller underkänt är inte godtyckligt eller helt och hållet upp till examinator, det måste alltid finnas en motivering som kopplats till offentliga dokument och de instruktioner som givits i uppgiften. Examinatorn är alltså varken snäll, sträng eller ogin när hen sätter betyg. Det är därför inte orättvist att bli underkänd och det finns heller ingen anledning att vara tacksam över ett högre betyg, även om man som lärare och medmänniska självklart förstår att examinationer kan vara känsloladdade moment i utbildningen.
Jag är just nu mitt inne i en period med många tentor och inlämningar, vilket innebär dels ökad arbetsbörda, dels att interaktionen med studenterna intensifieras. Och detta påverkar mig. Jag har stor förståelse för att mycket står på spel och att det är många känslor inblandade. Mitt tålamod är under dessa hektiska dagar större än annars och tröskeln för vad jag accepterar i fråga om takt och ton i bemötandet är betydligt högre. Jag har själv varit student, även om det var länge sedan och i en helt annan högskola; det påminner jag mig ständigt om. Ändå sitter jag här och känner mig uppgiven och nedstämd. På det stora hela tycker jag oftast att jag har världens bästa arbete, men under tentaperioder känns det allt oftare och allt tydligare som att lärargärningen är en otacksam uppgift.
Som lärare och forskare söker jag KUNSKAP och försvarar KVALITETEN i den högre utbildningen. Jag står som garant för att värdet av de examen som jag ansvarar för ska hålla samma höga kvalitet över tid. Jag sätter en ära i att förvänta mig mycket av studenterna jag möter, men det uppfattas allt oftare som att jag ställer för höga krav, trots att jag bevisligen inte underkänner fler inlämningar än mina kollegor. Min utgångspunkt och inställning är att INGEN äger kunskapen, och det som bedöms och betygsätts är texterna som lämnas in, inte studenterna som lämnar in det. Trots att studierna på högskolan är självständiga är det påfallande många och på senare tid allt fler studenter som tar det personligt och som ser mig som ett hinder på vägen mot den examen som många uppenbarligen ser sig lovade. Jag förstår dem och skyller inte på dem; jag skriver här om min frustration över att vara och verka i dagens högskola där kundnöjdhet och hög genomströmning ses som tecken på kvalitet.
Den som försvarar och fokuserar på kunskapen i alla lägen blir ensam. Det är hur lätt som helst att bli omtyckt och få goda vitsord från studenterna, kollegorna och ledningen. Den som ger studenterna instuderingsfrågor, lägger ut föreläsningsanteckningar och ställer frågor som är lätta att svara på och som tar hänsyn till annat än den text som lämnats in när studenternas prestationer bedöms blir omtyckt och populär av alla. Hög genomströmning ger bra ekonomi, glada studenter och minskad arbetsbörda för alla inblandade. En verklig vinn-vinn-situation, om det inte vore för den där "lilla" detaljen att det är lärande vi sysslar med på högskolan och kunskap vi förväntas producera.
Det som gör att jag känner mig frustrerad är att jag aldrig kan eller kommer kunna kompromissa med kunskapen; för gjorde jag det skulle alla åren av slit som student, doktorand, lärare och forskare vara förgäves. Om kunskapskraven sänks devalveras både tidigare studenters och mina egna examina och titlarna jag med möda förvärvat. Frustrationen kommer sig av att jag inte kan slå ifrån mig känslan av att det finns en dolt krav på att genomströmningen ska hållas på en hög nivå och att studenterna alltid har rätt, oavsett vad de tycker, säger och gör. Ingen säger att det är så, och ingen erkänner heller att de låter kravet på hög genomströmning påverka dem i bedömningen. Det kan så klart bero på mig, jag är öppen för det, men jag är inte ensam om att bära på känslan. Vi är många som känner oss utsatta och sårbara när vi försvarar kunskapen i dagens nyckeltalsjagande akademi.
När jag underkänner en student riskerar jag att dra på mig kritik från studenten. Jag får läsa och svara hövligt på mail skrivna i affekt och där jag kallas det ena och andra, och där jag avkrävs en förklaring trots att jag tydligt motiverat mitt beslut. Jag får, (eller fick i alla fall fram till för något år sedan när möjligheten att lämna frisvar togs bort på grund av att det blivit ett arbetsmiljöproblem) i utvärderingar läsa saker om mig som person som jag tar oerhört illa åt mig av. Skulden för underkännandets läggs av förfärande många av dagens studenter på mig som lärare, och det är jag ensam som får bära den bördan. Ledningen ger mig stöd och står bakom mina beslut, men ingen lärare får uppskattning för att hen håller på kvaliteten. Omtyckta lärare får däremot pedagogiska priser och löneförhöjningar samt möts i korridoren av glada studenter. Den som underkänner studenter blir ett problem för högskolan där hen jobbar; det är systemet är riggat. Självklart påverkar det kunskapskvaliteten. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ingen är mer än människa och kulturen äter som bekant strategier och strukturer till frukost.
I ett verkligt kunskapssamhälle och i ett skol- och utbildningssystem där KUNSKAPEN faktiskt står i centrum ses underkännanden som en kvalitetsaspekt och alla är tacksamma över att bli granskade eftersom det betyder att den som klarar sig verkligen har vad som krävs och vet det man måste veta. Där ses den som godkänner många med skepsis, där är det hen som får förklara sig och motivera samt möts av misstänksamhet. Ingen äger kunskapen; därför borde ingen lärare känna vånda inför beslutet att underkänna någons arbete.
Jag är orolig över vart vi är på väg. Vi ser alla tydliga tecken på hur lite kunskapen är värd i dagens samhälle. Ändå görs inget. Det talas om kris i skolan, men debatten handlar inte om kunskapens värde utan om vilka metoder man ska använda, om valfrihet och privatisering. Utbildning ses som en kostnad och det höjs krav på effektivisering. Allt som anses viktigt i dagens utbildningssystem hotas av lärare som sätter kunskapen före kundnöjdheten och som underkänner alla arbeten som inte håller måttet, (trots att det innebär mer arbete och risken att man uppfattas som ett problem, uttalat eller mellan raderna) vilket i sig borde vara en varningsklocka. Fast så ser det inte ut. Det är inte så det fungerar. Kunskapens värde håller på att devalveras och därmed rör vi oss alla ut över ett sluttande plan som är potentiellt förödande för framtiden.
Behövde få ur mig det här för att orka fortsätta. Det är ingen anklagelse riktad mot någon, det är ett rop på hjälp och et försök att sätta igång samtal om vad som är viktigt på riktigt, i samhället, skolan och den högre utbildningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar