Samtal, samverkan, gemenskap, solidaritet och öppenhet är saker jag tror på och värdesätter. Tillit och generositet är viktiga värden att värna för att uppnå ett hållbart samhälle som kan garantera människor deras fri- och rättigheter. Jag har föreläst om sociala aspeker av hållbarhet idag, och har talat delvis om detta; men framförallt om demokrati, juridiska system och medborgarskap. Men det är det jag ska skriva om här, behövde bara en mjuk övergång (och bloggandet tar mig också in i helgen). Jag vill dela med mig av något jag lärt mig eller upptäckt på senare tid, något som förändrat mitt liv till det bättre. Som rubriken antyder handlar det om brusreducerande hörlurar, vilket jag investerade i för en dryg månad sedan. Det kan vara en av de bästa investeringarna jag gjort, och jag tänkte avsluta arbetsveckan med att reflektera över detta, för att dela med mig av en lärdom jag fått, för att inspirera andra som kanske delar min upplevelse och fungerar som jag.
Sedan jag gick på KomVux har jag tillbringat oändligt många timmar på café och jag har genom åren åkt många, många mil tåg. Ska jag tänka eller läsa måste jag komma från hemmets lugna vrå, för jag fixar inte tystnaden och perfekta förhållanden. Det blir för kravfyllt, för mig. Skriva går bra, men även det gör jag ofta och gärna i offentliga miljöer. Lagom med ljud och vägg av brus gör mig fokuserad och sprider ro nog inombords att kunna koncentrera mig. I alla fall i korta, intensiva pass och ungefär en timme. Fast det där går inte att styra, och genom alla år, ända fram till för en dryg månad sedan har det varit ett vågspel. Jag saknar förmågan att sortera ljuden. Ett samtal allt för nära tar sig in, eller en röst som sticker ut. Högtalare som basunerar ut olika budskap. Borrmaskiner. Det kan vara vad som helst och även om det är bäst för mig att läsa på café är det ytterst sällan optimalt; det är, för att återknyta till dagens föreläsning, som med demokratin som inte är det bästa styrelseskicket, utan det minst dåliga. Fast jag inser allt mer att den där tiden troligen är förbi. 25 har jag känt mig maktlös och utelämnad till ödets nyckfullhet.
Inte så att jag klagar; jag har lärt mig enormt mycket av att vara den jag är och eftersom jag tvingats finna lösningar på vardagens alla problem; det vill säga allt som jag måste hantera i vardagen men som väldigt många andra överhuvudtaget aldrig reflekterar över. Fast känslan över att ha funnit en lösning, glädjen och tacksamheten över att slippa den lilla men ändå ständigt närvarande oron över att aldrig veta vilka störmoment jag tvingas hantera idag, är enorm. Därför skriver jag, för att andra inte ska behöva vänta lika länge som jag innan ett litet men irriterande problem i vardagen finner sin lösning.
Jag kan inte i ord beskriva känslan som fortfarande, efter över en månad, infinner sig av den drabbande tystnaden som sprider sig när brusreduceringen kickar in. Det blir inte tyst, men barriären mellan mig och omgivningen gör att jag lättare kan skärma av och fokusera. Jag trivs i stökiga miljöer, för jag behöver vissa intryck och alla ljud stör mig inte, tvärtom. Med hörlurarna kan jag regera det där, och sitter det någon för nära som talar allt för högt kan jag sätta på musik eller höja volymen. Oftast har jag dock inget ljud alls, jag njuter bara av att slippa höra luftkonditioneringar, tåggnissel, borrmaskiner, bilar och spårvagnar och allt annat som alltid funnits där men som märks först när det försvinner.
Tröttheten jag kände förr är som bortblåst, och när jag åkte till Stockholm för första gången med lurarna slogs jag av hur mycket mer utvilad jag kände mig när jag kom fram. Och det gäller även pendeltågresorna jag gör varje dag. Jag kommer fram utvilad, mer fokuserad och med en inre ro som jag aldrig tidigare i livet känt av. Närvaron jag känner och avsaknaden av trötthet är fortfarande ovan och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Hälsan har förbättrats, kanske inte på grund av hörlurarna, men upplevelsen av att må bra har definitivt förstärkts. Jag känner en enorm tacksamhet över den trygghet som hörlurarna ger, för är det något jag måste läsa eller skriva vet jag alltid att jag kan skärma av och skapa en bubbla där jag kan vara ensam bland andra och kombinera det bästa från två olika världar.
Jag känner mig inte handikappad längre, jag får läst mer, tänker bättre och kan efter alla år, förundrat konstatera att man lär och utvecklas så länge man lever. Tacksamheten känner inga gränser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar