Om faran med att flytta kunskap från människor till system

Människa blir man tillsammans med andra människor samt i interaktion med teknologier och olika typer av verktyg. Språk, kultur, regler och traditioner är del av den helhet som mänskligheten formas inom och i relation till. Många vill se sig som autonoma och självständiga, det är helt naturligt och inget problem; fast det blir problematiskt om man inte reflekterar över varför man tänker och agerar så, för det beror mer på hur den mänskliga hjärnan och kroppen är konstruerad än på hur det faktist ser ut och fungerar i praktiken. Individen är en illusion. Vi är alla divider. Den insikten är idag viktigare än någonsin att ta till sig och försöka förstå.

Kulturens förändringstakt har ökat stadigt under mänsklighetens historia, under tusentals år gick det långsamt, men efter den franska revolutionen, som är ett slags vattendelare på väldigt många olika sätt, och med industrialismen och kapitalismen kom utvecklingen att accelerera. Och accelerationen ökade när världen digitaliserades. Idag snurrar förändringens hjul enormt snabbt, kanske går det snabbare än människans stenåldershjärna hinner med och kan hantera? Jag vet inte om det är så, det vet ingen, men bara det faktum att det finns en risk att det är så gör att jag ser ett behov av något slags moratorium. Det behövs tid för reflektion och eftertanke, tid för lyssnande och inkännande samtal om vad det innebär att vara MÄNNISKA. Det är och har alltid varit en öppen fråga utan givet svar, oavsett vad någon trott eller hävdat. Svaret på frågan måste skapas i dialog, och innan den nya berättelse som behövs för att mänskligheten ska kunna orientera sig i det nya landskap vi alla lever i har konstruerats gör vi bäst i att iaktta försiktighet.

Flyttar vi kunskap och ansvar från människor till system blir mänskligheten slav under reglerna för kontroll och måluppfyllelse. På vilka premisser har reglerna som styr vardagen och arbetslivet skapats? Stanna upp och tänk efter; är det med hänsyn till och i omsorg om människor eller handlar det om ekonomi? Effektivisering och lönsamhet är det mantra som upprepas i och som skapar samtiden och det påverkar kulturen vi alla lever i och har att förhålla oss till, oavsett vad vi tycker om den. Som enskilda människor är vi och har vi alltid varit mer eller mindre sammankopplade med varandra och med helheten vi både påverkar och påverkas av, men när allt fler uppgifter automatiseras och allt fler aspekter av livet digitaliseras fragmentaliseras jaget allt mer. Även om människan aldrig varit en INDIVID är det idag allt mer påtagligt att vi är DIVIDER, vilket innebär att den rent mänskliga agensen (förmåga att kontrollera och förändra) förflyktigas. Håller vi på att sälja ut oss själva, det unikt mänskliga, i jakten på kortsiktiga ekonomiska fördelar? Regnskogen, livet i haven och de stora däggdjuren och klimatet var det länge sedan vi bytte mot den makt som pengarnas imaginära värde representerar. Pengar finns bara i fantasin och är därför ett slags berättelse. Det finns dock andra berättelser som får andra konsekvenser än den saga vi idag förtrollas av, som får oss att ta beslut som kanske inte gynnar oss på sikt. Är det verkligen värt att ta risken?

När människor tar allt färre beslut i vardagen (Här tänker jag inte på alla val vi påtvingas utan på beslut rörande sådant som verkligen betyder något) blir människor och mänskligheten följare och samhället infantiliseras, vilket gör det lättare att legitimera beslut som gör att förändringstakten accelererar ännu mer. Det får vara hur bekvämt och ekonomiskt lönsamt som helst att eliminera den mänskliga faktorn från alla system som människor interagerar med, men i samma stund som mänskligheten lämnar över sin autonomi och ansvaret till maskiner, regler eller system blir människan ett barn. Och barn byter obetänksamt och gladeligen autonomi mot trygghet, och förlorar därmed sin frihet och tvingas underordna sig. Vid någon punkt längs utvecklingens linje är det försent. Det skrämmande och bedrägliga är att insikten om att den punkten passerats troligen kommer med eftersläpning, kanske när det redan är försent. Frågan vi alla måste ställa oss är därför; är tryggheten vi får i utbyte för autonomin och vuxenansvaret värt det?

Det är inga lätta frågor, men det är viktiga frågor. Och för att vi ska ha någon som helst chans att besvara dem på ett klokt och hållbart sätt krävs att vi förstår frågan och kan skapa användbar kunskap som kan hjälpa oss hantera problemen. Det krävs av oss att vi kan och också tar ett VUXET ansvar för oss själva, för varandra och för planeten vi bor på, som är den ENDA platsen i hela universum som människor kan leva som människor på. Livet kanske kan överleva, och Jorden är troligen inte den enda planet som härbärgerar liv. Fast MÄNSKLIGT liv finns bara på jorden. Hur förvaltar vi detta faktum? Som vuxna och ansvarstagande divider i samverkan för allas gemensamma bästa, eller som infantila, egoistiskt kortsiktiga trygghetsnarkomaner?

Jag har inga svar, jag ställer bara frågor. Och det är upp till oss att besvara dem, för om inte vi gör det kommer någon eller något annat att göra det åt oss. Vår position på toppen av näringskedjan är hotad, för det är just en NÄRINGSkedja och den är aldrig starkare än sin svagaste länk. När haven fiskats ut, regnskogarna skövlats och bina försvunnit på grund av att livet på jorden underordnats ekonomiska hänsyn står vi där och tvingas maktlösa se på hur förutsättningarna för det liv vi vant oss vid att ta för givet rinner som sand mellan fingrarna på oss.