Överföra fakta, främja lärande eller utveckla kunskap?

Alla har en åsikt, om allt. Och debatten dominerar. Valfrihet är slagordet och lösningen på allt. Som högskolelärare känner jag mig privilegierad, för jag kan fortfarande lägga upp min undervisning på det sätt jag finner bäst för de kunskapsmål som respektive kurs organiseras kring. Lärarna i grundskolan och gymnasiet har det värre, de blir allt mer styrda och kontrollerade. När jag skriver om skolan är det visserligen för att uttrycka åsikter, men jag debatterar inte och mina åsikter om lärare handlar om att jag ser ett växande behov av att ge dem större makt över organiseringen av sin yrkesvardag. Vi lärare spelar alla i samma lag och ansvarar gemensamt för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag ser utbildningssystemet som en sammanhållen helhet, och när kunskapen hotar att utarmas är det allas problem, inte någon enskilds.

Denna bloggpost handlar om olika pedagogiska upplägg för olika ändamål, och jag skriver för att sätta ord på min oro över att vi med förfärande hastighet och utan förståelse rör oss neråt i den vetandets hierarki som här ska reflekteras över i stigande ordning. Dagens allt mer kontrollerade, målstyrda och kvalitetssäkrade skola prioriterar produktionen av jämförbara resultat framför utveckling av kunskap, bildning och vishet. Elever har i alla tider varit mer eller mindre intresserade av betygen (jag gör mig inga illusioner om att det var bättre förr), men i den kunskapsskola som lämnade plats för dagens valfrihetsskola låg ansvaret för betygen helt och hållet på eleven, medan det idag är lärarens och skolans ansvar att producera mätbara resultat. Självklart påverkar detta lärarens arbete och relationen med eleverna i klassrummet.

Den som har som uppdrag att överföra information kan gå igenom en lista med uppgifter och kanske köra någon övning för att se till att budskapet gått fram. Undervisning med informationsöverföring som mål handlar om retorik och alla medel är tillåtna. Här underlättar det för alla inblandade om läraren är karismatisk, rolig och får med sig eleverna. Det viktiga är att bruset i överföringen minimeras. Jag tror inte det är riktigt så det ser ut i skolan, i alla fall inte generellt sett, men det oroar mig att resten av samhället rör sig i den riktningen. Vi översköljs av INFORMATION hela tiden och överallt, vilket skapar ett fiktivt behov för lärare och andra att tränga igenom bruset med allt mer elaborerade retoriska metoder.

Dagens skola och undervisningen i klassrummen handlar i hög grad om fakta, eftersom fakta kan kontrolleras. Och eftersom alla idag har tillgång till datorer blir det naturligt att engagera elevernas egna sökande efter aktuella faktauppgifter. Digitaliseringen erbjuder tillsynes oändliga möjligheter till självstudier, och lärarnas uppdrag blir att inpränta vikten av källkritik. Fakta är kontrollerad information som med hjälp av tydliga kriterier går att målstyra och kvalitetssäkra samt på ett rättssäkert sätt transformera till tydliga betyg och jämförbara nyckeltal.

Kunskap är något helt annat och för att främja lärande utveckling av vetande krävs något annat och något väsensskilt från retorik och källkritik. För att utveckla kunskap krävs eftertanke, tålamod, intresse och en vilja att verkligen veta. Inget av det där finns det tid, resurser eller förståelse för i dagens skola som har helt andra mål. På pappret har inget förändrats, men i praktiken är dagens skola helt annorlunda än den skola jag gick i på 1970-talet. Där och då var det mitt ansvar att lära och jag blev bedömd och fick betyg baserat på vad jag presterade. Idag är det lärarens och skolans ansvar att producera resultat som jämförs med andra, konkurrerande skolor som agerar med ekonomin i fokus på en marknad där eleverna är kunder. Tanken att alla ska med och ingen ska få misslyckas är god, men eftersom KUNSKAPEN inte står i centrum kommer undervisningen att handla om annat, om sådant som går att kontrollera, målstyra, kvalitetssäkra och mäta.

Jag vill se en skola vars mål är bildning, en skola där man läser böcker och samtalar, istället för att söka information, diskutera källkritiska metoder och plugga till prov som genomförs för att producera underlag till betyg. Bildning handlar om att sätta kunskapen i ett sammanhang och om att förstå olika sätt att se på det man vet. Bildning är ett kritiskt, reflekterande förhållningssätt till kunskap och lärande som kräver eget ansvar och verkligt intresse. Information och fakta kan överföras från en lärare eller nätet till en elev, och det går att kontrollera resultatet. Bildning är något helt annat; det är ett överflöd vars värde är relationellt. Bildning är som bekant vad som finns kvar när man GLÖMT det man lärt sig. Vad finns kvar när man glömt information eller den fakta som redovisats på provet? Ingenting, bara tomhet. I en bildningsinriktad skola måste lärarna vara belästa och det måste avsättas generöst med tid för läsning och kompetensutveckling. För att hålla bildningen vid liv behövs seminarier bland lärarna och lärda samtal i vardagen, vilket inte är förenligt med dagens resultatfokus. Här är lärarna auktoriteter i kraft av sina djupare och mer utvecklade KUNSKAPER, och eleverna kan mäta sig och sina insikter mot lärarens. Här är betygen, just därför, inte det viktiga. Kunskapens egenvärde, som idag oroande nog snabbt närmar sig noll i dagens samhälle är i bildningsskolan något som värnas av både elever och lärare. För att nå dit krävs en annan syn på och värdering av kunskapen i samhället som helhet. Det är inget man fixar i en handvändning med hjälp av någon smart metod.

Helst av allt skulle jag vilja se en skola och ett utbildningssystem vars mål är att främja vishet, som är något man bara kan uppnå på egen hand och som man aldrig blir färdig med. För att nå vishet krävs först och främst att man kan sålla bland överflödet av information samt att man kan avgöra vilka fakta som är relevanta, men det är bara början. Man måste även kunna bedöma kunskapens värde och förstå sammanhangens betydelse och historiska förändringsprocesser, vilket är vad bildning handlar om. Jämför detta med hur det ser ut i riksdagen, i medierna och dagens samhälle. Skillnaden är ENORM. Det talas om behovet av utbildning, men eftersom kunskapen inte har något praktiskt värde blir det bara tomt prat, vilket banar väg för politiker och företagsledare som far med osanning, talar om att det är känslan som räknas och som bara bryr sig om ekonomi och mätbara resultat.

Vishet och bildning går inte att betygsätta. Kunskap måste bedömas; därför bygger kunskapsbetyg på tolkning som aldrig kan vara annat än subjektiv. Fakta däremot kan kontrolleras och är också ett mål man kan styra mot och omvandla till resultat som kan jämföras. Är det månne därför vi rör oss så förfärande snabbt neråt i vetandets hierarki? Vi behöver verkligen inte ännu en debatt om skolan; vad vi behöver är istället samtal om vad vi ska ha skolan till och vilket värde vi tillmäter kunskapen i praktiken. Lärare ska lära, inte styra mot mål eller producera resultat. Och för att kunna göra det krävs att man känner sig litad på och att man kan agera i frihet under ansvar, med kunskap och bildning som mål.