söndag 11 november 2018

Vad är värdet på din bostad?

Gick förbi en mäklarfirma häromdagen just när ett gäng byggnadsarbetare stod och tittade på och talade om priserna på lägenheterna som bjöds ut i fönstret, vilket satte igång tankar. Vad är värdet av min bostad egentligen? Jag får ofta vykort från mäklarna i området när de sålt en lägenhet, där de säger att jag bor i ett attraktivt område. De säger ibland att det finns fler köpare, inte sällan köpare som är kapitalstarka. För mäklarna är min lägenhet ett objekt som man köper och säljer, och mäklaren lever på provisionen som blir högre ju högre priset är. Jag slänger alltid de där vykorten, för jag trivs i min lägenhet. Det är mitt hem, det är här jag bor. För mig är min lägenhet värd så mycket mer än pengar, fast det värdet, den typen av värden, talar vi inte så mycket om idag.

Alla värden räknas om i den universella ekonomiska valutan, vilket reducerar allt till en fråga om pengar. Därför blir också frågan om vad min lägenhet är värd en fråga vars svar avgör vilket samhälle vi får. Och eftersom vi lever i en allt mer polariserad och dikotomiserad värld kommer talet om bostäderna att handla om antingen trygghet och tak över huvuden eller ekonomi. Bostadsfrågan ställer det djupt kända, mänskliga behovet av att ha någonstans att bo och leva mot den kulturellt skapade synen på bostaden som ett investeringsobjekt.

Min bostad representerar ett högt värde, men det är inget jag gläds över. Jag ser ju hur svårt mina barn har att dels hitta någonstans att bo, dels få fram pengar för att antingen klara hyran eller få ihop till kontantinsatsen. När jag köpte min första lägenhet på 1980-talet var priset överkomligt, även för en hyfsat centralt belägen bostad. Jag tyckte ändå det handlade om mycket pengar, inte minst eftersom räntan låg på 12 procent. Det upplevdes som en stor risk, vilket i ljuset av utvecklingen på bostadsmarknaden efter krisen på 1990-talet känns obegripligt. Jag köpte lägenheten där jag bor idag 2008, mitt under den senaste finanskrisen och satt under några månader med två lägenheter och en skuld som jag upplevde som ENORM. Fast det tog inte lång tid innan priset på lägenheter fördubblades och mitt lån upplevdes som helt överkomligt. Det är lätt att bli fartblind, men jag påminner mig ständigt om att pengarna jag "tjänar" står i direkt relation till mina barns problem att etablera sig på bostadsmarknaden; se där, ännu ett exempel på hur bostadens värde omförhandlats.

Poängen är att behovet av trygghet, tak över huvudet och ett HEM är lika stort idag som någonsin tidigare. Människorna som lever i och tillsammans skapar det samhälle där priserna på lägenheter är något man rapporterar om på samma sätt som börsens upp- och nedgångar, har inte förändras genetiskt sedan stenåldern. Om bostadens värde omförhandlades och mer kom att fokusera på dess mjuka värden, om vi talade mer om frågan: Vad är ett hem? Vad skulle hända då med samhället och alla mellanmänskliga relationer? Visst är det lättare att leva som rik än som fattig, men ingen överlever på enbart pengar. Min lägenhet är platsen där jag bor och jag känner mig utsatt när mäklarna tränger sig på och försöker locka fram känslor av girighet hos mig. Mitt hem besudlas av den ekonomiska logiken och sprider en känsla av otrygghet.

Jag tycker inte att allt ska kunna värderas i pengar och tror inte marknaden löser alla problem. Marknaden är amoralisk medan människor är komplexa och sammansatta varelser som styrs av många olika känslor och en moralisk kompass. Ett samhälle utan etik är snart inget SAMHÄLLE längre. Och där värdet av en bostad, liksom värdet av rent vatten, biologisk mångfald och omsorg om de svaga reduceras till en ekonomisk fråga kommer den långsiktiga hållbarheten att bli svår att försvara. Livet är OVÄRDERLIGT, men ekonomin är begränsad, därför kommer priset på bostaden alltid att vara för lågt i relation till dess verkliga värde.

Vem tjänar på att bostadsmarknaden utvecklats till ett pyramidspel där alla förr eller senare riskerar bli förlorare? Ingen! Så vad är det vi sysslar med egentligen? Vart är vi på väg?

3 kommentarer:

Alan Ford sa...

De som byggde det nu rivna Folkhemmet visste vad de gjorde. Den kunskapen de ägde och deras viktiga insikter måste återerövras. Gustav Möller är en exemplarisk början.
"Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket", framhöll också Gustav Möller.

Det verkar att svenskarna har glöm sin historia eller sker en historie revisionism av balkan typ.

ps. häromdan blev jag morfar och har lömska planer att uppfostra nykomlingen till en subversiv medborgare eftersom det i slutändan handlar om de som kommer efter oss.

predrag

Anonym sa...

"Om man inte förstår sammanhangen och hur något fungerar, hur ska man då se och förstå när något slutar fungera?"

Inte exakt ordagrant citerat men det är vad jag minns. Mannen som talade syftade på främst yngre människor i nǻgon form av maktställning, t ex journalister. Minns tyvärr inte ens vem som sade det helt nyligen. Men det lät väldigt klokt.

Eddy sa...

Det behövs uppfostrare som du Predrag! Återväxten av kritiskt tänkande individer måste säkras!

Kloka ord Anonym, det håller jag verkligen med om. Mer sådant behövs verkligen!