Bildning som neurala spår

När man rör sig uppåt i vetandets hierarki skapas en struktur i medvetandet som styr tillägnelsen av ny kunskap; det är i alla så jag väljer att förstå och hantera Elin Wägners ord om bildning, att det är vad som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Den aspekten av kunskapsutveckling och utbildning upplever jag som allt viktigare att lyfta in i skoldebatten, för när skolorna tvingas bli allt mer resultatfixerade och utbildning allt mer handlar om effektiv produktion av nyckeltal som följs upp och jämförs, det vill säga när kunskapskvalitet blir något man MÄTER, påverkar det samhällsutvecklingen. Och utvecklingen rör sig INTE i en mer humanistiskt orienterad riktning, tvärtom.

Ett samhälle som värnar och sätter värde på bildning utvecklas i en annan riktning än ett samhälle som fokuserar på fakta och mätbara resultat. Bildning är förkroppsligade kunskaper och färdigheter, medan fakta är i förhållande till människan något externt som i förlängningen än mer men redan idag hanteras bättre av datorer och tekniska system. Bildning är något unikt mänskligt, en värdefull kvalitet som måste värnas och utvecklas för att inte kontrollen över kulturen, samhället och demokratin ska lämnas över till maskiner som i förlängningen hotar att få människor att framstå som problematiska och överflödiga; vilket är en uppenbar risk eftersom normer är starka maktordningar som ingen enskild styr över.

Människans fascination och idealisering av Artificiell Intelligens (AI) är en mänsklig dröm, det är lätt att glömma det. Maskinerna kommer aldrig någonsin att kunna ta över utan att människor ser till att det blir så. Teknikutveckling kan med andra ord mycket väl vara en lek med elden. Under andra världskriget utvecklade man i USA atombomben, men det gjorde man eftersom världen stod i brand och demokratin, friheten och öppenheten var hotad. AI-forskningen drivs framåt av teknikoptimister som enbart fokuserar på teknologins möjligheter. Alternativt betraktas utvecklingen som oundviklig. Men det finns som sagt ingen teleologi, bara en öppen process av blivande som ger upphov till konsekvenser. Ingen vet vad AI kan leda till, och just därför menar jag att mänskligheten bör iaktta försiktighet.

Det framstår allt mer som att utvecklingen av AI antagit formen av ett slags stor berättelse som allt fler kapitulerar inför och ser som något oundvikligt. AI är en berättelse som lockar med löften om en hel massa olika saker som människor alltid drömt om. Evigt liv, superintelligens samt makt och inflytande över andra människor. En variant av drömmen om evighetsmaskinen vars lockelse är svår att värja sig från. Tänk om det skulle fungera ändå. Tänk om, vill jag skrika. Att vara människa är att INTE vara maskin, och det är något man måste värna och vårda. Att drömma om att vara någon annan eller någon annanstans, att önska sig saker som ingen annan har, är också djupt mänskligt. Därför är det svåra frågor detta, frågor utan givna svar. Frågor som kräver kunskap om, förståelse för och förmåga att hantera unikt mänskliga egenskaper och värden.

Bildning vill jag se som just ett sådant värde, en sådan unikt mänsklig egenskap. Den håller tragiskt nog på att rationaliseras bort, av kortsiktigt ekonomiska skäl och för att människor väljer att jämföra sig själva och sina egna, unika egenskaper med maskiner och föreställningar om maskiner som skulle kunna utvecklas i framtiden. Tragiskt nog jämför många människor sina sämsta egenskaper med maskinernas bästa eller med sina föreställningar om vad maskiner skulle kunna komma att göra i framtiden. Jag oroas av aningslösheten och naiviteten i diskussionerna om AI, som bara fokuserar på tekniken och dess möjligheter. I jakten på evigt liv och möjligheten att vara uppkopplad till att världens FAKTA offrar människor den bildning som är en förutsättning för att utveckla den vishet som behövs för att ta kloka och långsiktigt hållbara beslut rörande en samhällsutveckling som placerar kunskapen och livet på jorden i centrum.

Jag ser kopplingar här till filosofen Friedrich Nietzsche och hans tankar om övermänniskan, som jag vill se som en vuxen människa, kapabel att ta ansvar för besluten som hen väljer. Övermänniskan är en MÄNNISKA av kött och blod som internaliserat kunskaper och kompetenser från en lång rad olika håll och omvandlat dem till ett slags instinkt eller andra natur. Tänk om det var ett sådant ideal som mänskligheten strävade efter, istället för att utveckla maskiner som är överlägsna människan. Tänk om vi istället tillsammans strävade efter att utvecklas som MÄNNISKOR. Bildning är inte en uppsättning fakta eller information, ingen lista på klassiker man ska känna till; bildning är något mycket mer komplext och genomgripande. Jag vill se strävan efter bildning som ett slags ny stor berättelse om människans plats i det sammanhang som livet på jorden utgör.

Övermänniskan är en människa som förstår och har lärt sig bemästra sina svagheter och förstå samt hantera sina tillkortakommanden. Övermänniskan finns som en möjlighet inom oss alla och träder fram, först diffust och sedan allt tydligare ju mer individen läser, lyssnar, lär och förstår. Bildning är vägen fram, inte målet. Och ju mer man lär desto mer glömmer man, men till skillnad från en dator som förlorar kontakten med den data som finns lagrad i systemet, finns spåren av all information och fakta man tagit till sig och reflekterat över, alla kunskaper och insikter man förvärvat kvar i kroppen i form av bildning. Bildning är en kvalitet som inte går att mäta eller jämföra. Det handlar om en värdefull och unikt mänsklig egenskap som idag håller på att offras i jakten på en ARTIFICIELL intelligens vars långsiktiga konsekvenser ingen människa kan veta någonting om.