Biologin dekonstruerad

Sanningen är aldrig en och odelbar; det är en illusion att kunskap är en ren och exakt beskrivning av verkligheten som är antingen sann eller falsk. Ingenting är så enkelt, inte om man verkligen går på djupet och faktiskt vill förstå. Allt beror på och påverkas av vartannat. Postmodernismens tankefigur, som går ut på att lära sig se och förstå samt värdera kunskap efter dess funktion snarare än efter dess sanningshalt (eftersom sanning är enkelt att säga men svårt att i praktiken leva upp till eftersom det är ett ord och en föreställning, inte en realitet i eget namn), dess konstruktivistiska ansats och sökande efter tillvarons kontingenser, är inte det samma som att säga alla uttalanden har samma värde eller giltighet, absolut inte. Tänkte jag skulle försöka illustrera detta genom att dekonstruera den biologi som kritikerna till genusforskning använder som argument för att ifrågasätta forskningen om kön som en social konstruktion. Manlighet och kvinnlighet är resultatet av både arv och miljö, av både biologi och kultur. Det handlar inte om antingen eller, och min poäng här är alltså att inte ens biologin är något entydigt.

Den liberala tanken om att människan är autonom, odelbar och rationell är också en illusion. Vi är i realiteten alla divider som består av delar som hålls samman och som samverkar med andra delar (inte bara mänskliga utan även till exempel teknologier) som också hålls samman och som tillsammans bildar större helheter som i sin tur interagerar med andra, liknande enheter. Tanken på ett konsistent och biologiskt grundat jag med en fri vilja är en illusion, eller en social konstruktion som tilltalar många människor. Men bara för att många tycker och tänker samma betyder inte att det är rätt och riktigt. 

Verkligheten förändras hela tiden eftersom den är en process, ett flöde av händelser där det ena ger det andra och där slumpen spelar en stor roll. Därför är tillvaron fylld av konstruktioner. Problemet är att den mänskliga hjärnan inte är konstruerad för att se och förstå detta, den är av evolutionen inställd på att finna mening och skapa logiska förklaringar till känslorna som uppstår och det kroppen förnimmer och medvetandet upplever och registrerar (vilket alltid är ett urval av allt som faktiskt sker. Människans hjärna må vara universums mest komplexa entitet, men den har inte processorkraft att medvetandegöra allt som sker). Verkligheten är en komplex konstruktion, och vill man följa kunskapens väg måste man förstå detta; inte kritisera budbärarna som levererar teorier som går på tvärs mot hur det känns.

Så fort man zoomar in dyker det upp detaljer som förändrar bilden och sanningen verkar alltid finnas just bortom horisonten, oavsett hur stora partikelacceleratorer och avancerade teleskop som byggs. Även om det finns värdefull kunskap där, och det gör det -- tro inte att jag är en kritiker av naturvetenskap, det stämmer inte -- så är det inte där svaren finns på ALLA frågor. Söker man kunskap om skogen finns den inte i de enskilda träden utan i den dynamiska helheten. Och samma för människan som inte är en biologisk maskin, utan en levande, tänkande, samtalande kulturvarelse som blir till i mötet med andra människor som fungerar på samma sätt och som tillsammans skapar den kultur som man sedan har att förhålla sig till när man ska försöka komma underfund med vem man är. Om människan saknade språk skulle det vara relevant att ensidigt tala om biologins betydelse, men det skulle ju samtidigt vara omöjligt ... 

Även kroppen är en sammansättning, en föränderlig konstruktion under ständig tillblivelse. Betänk till exempel att det finns mer DNA i kroppen som är icke-mänskligt än det finns mänskligt DNA. Det är därför som kartläggningen av det mänskliga genomet inte blev det genombrott som forskarna hoppas och många räknade med. Det finns ytterst sällan en gen som styr ett beteende eller en sjukdom, miljön spelar också roll, liksom tankar och mentala tillstånd. Biologin och genernas uttryck (men inte dess kod, för den är den samma) påverkas av hur man tänker och reagerar på till exempel stress. Epigenetiken är ett forskningsområde som lär oss att generna inte ger oss alla svar vi behöver för att förstå vem vi är och vad som kommer att hända med oss. 

På senare tid, efter att man uppfunnit nya metoder att sekvensera bakteriers DNA, har man upptäckt vilken stor och viktig roll tarmfloran har för tankar, upplevelser och önskningar. Den divid som är jag blir alltså till i det dynamiska samspelet mellan gener, hormoner, mikrober och miljö. Jag blir jag genom att reagera snarare än genom att agera. Mycket talar för att man inte blir tjock för att man äter, utan för att man äter för att man är tjock. Eftersom biologin är ett samspel är identiteten inte en kulturell spegelbild av något bestämt utan en konstruktion, en sammanhållen och föränderlig, dynamisk helhet. Autonomi och fri vilja är illusioner, men det betyder inte att jag är offer för omständigheterna eller att det finns en teleologi i processen. Människan har ett intellekt och kan tänka kritiskt och välja alternativa vägar fram, men det är svårt, särskilt som det aldrig räcker att agera på egen hand; samhället och kulturen består av många andra sammanhållna helheter som också är dynamiskt föränderliga. Ingen vet vad en människa är kapabel att göra, men tyvärr kan den som har makt och är kulturellt inflytelserik och som säger att något är omöjligt påverka andra att inte försöka, vilket leder till att det framstår som omöjligt.

Eftersom människans medvetande formas genom ett komplext samspel mellan enormt många olika aspekter, både reala och virtuella (arv och miljö, biologi, teknologi och kultur) är det just komplexiteten och öppenheten i processen som är det unikt mänskliga. Jag är inte, jag blir till och förändras hela tiden i samspelet med andra. Om vi talar med den franske filosofen Gilles Deleuze är människan maskinisk, inte mekanisk. Livet och människan är maskiniska processer, det vill säga icke-linjära tillblivelseprocesser som lever sina egna liv. Jag kan aldrig reduceras till och förstås med hänvisning till någon av helhetens ingående delar tagna för sig. Erfarenheten av att vara människa är levande eftersom den inte är någons, den uppstår mellan delarna och påverkar dem på olika sätt. Och denna förståelse är viktig och måste lyftas fram och göras synlig, för den stämmer bättre överens med verkligheten en den reducerade bild som idag dominerar i samhällsdebatten. Konstruktivismen och postmodernismens uppfattningar går på tvärs mot det "sunda förnuftet", med hur det upplevs att vara man, kvinna, människa. Våra hjärnor söker samband och ser orsak och verkan, vill veta och letar hela tiden efter svar; den har svårt att hantera det som är komplext, eller paradoxalt och motsägelsefullt eftersom den är inställd på att finna logiska förklaringar till allt. Kulturen bryr sig emellertid föga om människors hjärnor, den följer sin egen logik. Som alltså är maskinisk och levande.

Det spelar roll ifall vi betraktar våra kroppar som maskinska processer, eller mekaniska processer. Och idag är den mekaniska uppfattningen dominerande. Se på debatten om genus där ett antal ledarskribenter har bestämt sig för hur det är, och sedan ställer alla som anför avvikande uppfattning mot väggen med den självklara rätt som kommer med övertygelsen om att man försvarar sanningen. Ett fatalt och fundamentalt tankefel. Kroppen är ingen mekanisk process som går att styra, det är en dynamisk och levande process som påverkas av kollektiva erfarenhet och kulturella övertygelser. Den som hävdar att människan man reduceras till sin biologi har tokfel och utgår i sin argumentation från ett fundamentalt och fatalt tankefel som konsekvent leder till att man tvingas ta och försvara felaktiga beslut. Eftersom biologin består av lika många delar som samverkar som kulturen kan det ena inte reduceras till det andra; svaren man söker finns alltid mellan.