Om vikten av att vara öppen för att tänka om

I ett samhälle och en kunskapskultur där man dyrkar Sanningen och söker SÄKRA svar finns en uppenbar risk att kunskapens innehåll överordnas dess form och det blir viktigare att försvara uppnådda resultat än att se till att vetandet svänger i takt med de fenomen och den verklighet som undersöks. Och på sociala nätverk där utbytet av tankar styrs mer av affekter än av intellektet finns ingen tid för eftertanke, där anses anfall vara bästa försvar. Inget av detta gynnar kunskapsutvecklingen i samhället, tvärtom.

Tänk efter, ärligt; hur gör du om du möter kritik mot det du påstår? Identifierar du dig med påståendet och försvarar det till sista blodsdroppen? Har du en inre övertygelse om att den som erkänner att hen har fel är en förlorare? Då styrs du mer av affekt än av intellekt. Jag tror det var i Ray Monks biografi om Ludwig Wittgenstein jag stötte på följande anekdot om John Maynard Keynes, som tydligen ansågs som en av sin tids mest intelligenta människor. Han lär ha sagt följande, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant för att vara klokt. Keynes möttes av kritik för att han ändrat uppfattning i en viktig fråga och svarade då: Hur gör du om du överbevisats om att du har fel, håller du fast vid din ursprungliga tanke? Självklart ändrar man sig, om det är KUNSKAP man söker och om man vill lära sig saker. Kunskap är inget man äger, det är något man som lärande subjekt måste underordna sig.

För den som söker makt och inflytande är kunskap varken målet eller vägen, för hen är det känslan som räknas. Kunskap är bara makt i samhällen där bildning anses värdefullt och vishet hålls högt, i samhällen och kulturer där man lyssnar på varandra och tänker tillsammans för att förbättra vetandet. Hur ser det ut i Sverige idag? Hur ser det ut i USA och på andra håll i världen? Vilket värde har KUNSKAPEN och hur förhåller sig människor till vetande? Ödmjukt lyssnade eller arrogant och överlägset?

Vilka vetenskapliga resultat som sprids och tas på allvar är inte bara en samvetsfråga, det är också ett slags test på kunskapens status i samhället. Är det främst studier som bekräftar det man redan "visste" eller är det studier som visar att man kanske har fel? I flödena på sociala nätverk sprids idag framförallt resultat som bekräftar ens antaganden och övertygelser, och man använder även dessa studier för att visa att andra har fel. Meningar som inleds med, forskning visar, slutar oftast med att du har fel och jag har rätt; sällan med att jag nog får tänka ett varv till. Ledarskribenten Ivar Arpi, till exempel, jobbar just nu med ny bok där han har för avsikt att bevisa det han redan "vet", nämligen att universitetsvärlden styrs av en genuskonspiration. Han och alla andra debattörer är mer intresserade av få rätt än att faktiskt lära sig något eller utmanas i sitt tänkande. Den ledarskribent, vilket är en ny och mäktig grupp människor idag, som ändrar åsikt tappar all makt och inflytande och ersätts därför snabbt med någon annan som driver opinion för den enda vägen, i hård kamp mot andra.

Vad innebär det för en som individ att utsätta sina kunskaper för granskning och vara öppen för att ändra ståndpunkt? Att man blir mer ödmjuk och att man lär sig mer; fast det krävs av en att man sätter kunskapen före egot och att man sväljer stoltheten och klättrar ner från den höga häst man kanske sitter på. För att komma dit krävs att man öppnar upp sig för nyfikenheten och riktar viljan bort från makten, mot vetandet. Det är inte på något sätt lätt för kunskap och makt är sammantvinnade; det är därför det är så svårt att hävda kunskapens primat mot känslan. Få är öppna och ärliga med att man sprider lögner för att få makt, och de flesta är nog övertygade om att de faktiskt har rätt. Men, återigen, är det kunskap man söker måste man vara ödmjuk och inte bara öppen för att tänka om, man måste omfamna kritiken och kunna känna glädje över att övertygas om att man har fel.

Vad innebär det för samhället att välja kunskapens väg, istället för känslans? Ja, en uppenbar konsekvens skulle vara att man inte hamnade i det prekära läge Sverige befinner sig i idag, med ett hopplöst parlamentariskt läge som uppstått för att ingen av de folkvalda tänker ändra ståndpunkt, trots att det är uppenbart att många av vallöftena är orimliga och mycket av det som hävdades är fel. I USA stämmer presidenten journalister som ställer obehagliga frågor och anklagar granskande medier för att sprida fake news, samtidigt som han själv sprider alternativa fakta för att framhäva sig själv och sin egen osedvanliga förträfflighet. Där det är känslan som räknas har kunskapen bara ett värde om den ger stöd åt det man redan "vet". I ett verkligt kunskapssamhälle revideras ständigt politiken i ljuset av ny forskning och där inte bara välkomnas granskande medier, de ses som själva garanten för demokratins överlevnad. Där finns även förståelse för hur svårt det är att följa kunskapens väg. Där har lärarna, med stöd i kunskap, makt över undervisningen och det finns inga prestationskrav i undervisningen. Där samarbetar skolorna för KUNSKAPSUTVECKLINGENS skull, istället för att som här i Sverige idag, konkurrera om eleverna för pengarnas skull. I ett kunskapssamhälle finns det tid att tänka tankar till slut och förståelse för marginalernas värde. Där samtalar man för att lära av varandra istället för att debattera för att vinna makt och förgöra andra. I ett kunskapssamhälle hjälper man andra och tar tacksamt emot hjälp för egen del, att tänka om.  

Vad innebär det för mänskligheten och för livet på jorden att välja kunskapens väg? Allt skulle jag säga, för idag används kunskapen i förfärande liten utsträckning för att göra världen till en bättre plats; den används istället för att tjäna så mycket pengar som möjligt, i och för sig eftersom man tror att tillväxt leder till en bättre värld, men helt i strid mot ledande klimatforskare och aktuell forskning om ekonomiseringens påverkan på människors hälsa, den biologiska mångfalden och kunskapens utveckling.

Vill man vandra längs kunskapens väg och är det bättre vetande, bildning och vishet man söker måste man lyssna på olika röster och välja det som är bäst, oavsett vad man trott och hävdat tidigare. Egot får aldrig överordnas vetandet och känslan kan inte anses viktigare än kunskapen. Vikten av att vara öppen för att tänka om kan inte nog understrykas; om det nu är kunskap man söker.