Forskning som form och innehåll

Kunskap växer fram mellan form och innehåll. Alltid MELLAN. Ingenting kan reduceras till en eller ett, all kunskap måste därför relateras till något för att bli meningsfull. Kunskapen är inte relativ, den är relationell och den uppstår och förändras i flöden. Utan sammanhang blir kunskapen en meningslös samling uppbrutna pusselbitar eller en blandad hög med delar till en mosaik. Kunskapen är aldrig given, den är alltid öppen, preliminär och föränderlig. Därför är den kritiska granskningen av det som sägs i namn av kunskap viktigare än kunskapen i sig, och därför är jag kritisk till det rådande systemet för peer-review där granskningen är anonym och sker i det dolda och kunskapen placeras på en tron för tillbedjan. Jag förespråkar inte anything goes, men vill vända på det. Jag ser granskarna och granskningen som viktigare än resultatet. Frågorna är viktigare än svaren. Det är vägen fram som är målet!

Regler kan man lära sig utantill och att regler följs kan vem som helst kontrollera, det behövs ingen forskarutbildning för det. Vad ska vi med forskare till då, om det ändå bara handlar om att följa ett på förhand fastlagt och kvalitetsgranskat program? Forskare ska inte FÖLJA regler, för regler kan bara anvisa vägen fram till redan kända mål. Kunskapen ligger i det fördolda, det ännu inte utforskade. Kunskap vet man inte att man funnit förrän den finns där, och eftersom ny kunskap är just ny kunskap går det bara att avgöra dess värde med utgångspunkt i en gedigen erfarenhet av att vara FORSKARE. Forskning är en strikt kontrollerad verksamhet vars mål är ny kunskap, men forskare måste vara fria i sitt sökande för att forskningen ska kunna resultera i KUNSKAP.

Forskare sitter idag fler timmar på strategiska möten än i kritiskt granskande, högre seminarier. Det är idag inte vad man skriver, utan var man publicerar sig som räknas, och ju fler publikationer i högrankade, internationella tidskrifter samt citeringar som möjligt desto bättre. Därför blir formalia och förmågan att rätta sig i ledet och följa ledningens direktiv viktigare än generiska kunskaper i konsten att tänka, granska och skapa ny kunskap. Jag blir bedrövad när jag tänker på hur snabbt akademin har förändrats. Jag hängde aldrig med, jag har alltid fokuserat på kunskapen. Det var därför jag började studera, och det var därför jag på vinst och förlust inledde mina forskarstudier. Jag ville bli FORSKARE och lära mig söka och skapa ny kunskap; jag ville inte göra karriär eller bli strateg.

Ge mig en karta, ett par vandringskängor, en sovsäck, ett tält och en ryggsäck med mat och vatten så ger jag mig gladeligen ut i det okända för att söka kunskap. Be mig dock inte hämta något bestämt på en anvisad plats i ett lager. Jag är FORSKARE och hämmas i mitt sökande av rigida regler och administrativa system som måste följas till varje pris. Som forskare sysslar jag inte med kalkering, jag upprepar och återskapar inte. Det finns inget facit i mitt arbete som forskare, för fanns det redan svar på forskningsfrågorna vore det inte FORSKNINGSFRÅGOR och behövdes inga forskare. 

För att få forska idag krävs löften om tydlig leverans och kvaliteten i arbetet avgörs av graden av måluppfyllelse, inte av den nya kunskapens användbarhet. Kontroll och styrning av verksamheten samt KOSTNADSEFFEKTIVITET anses viktigare än skapandet av ny kunskap. På högskolan där jag har min anställning mäter man hur många timmar jag är på mitt kontor och det sägs vara ett problem att personalen inte är mer inloggad i huset än man är, trots att ett av de viktigaste målen för verksamheten är att samverka och knyta kontakter med det omgivande samhället, och trots att alla vet att det är omöjligt att producera högkvalitativa texter som håller för vetenskaplig granskning när man hela tiden störs på sitt rum av osjälvständiga studenter och kollegor med brådskade administrativa ärenden. Det är viktigare att utnyttja lokalerna till verksamheter som går att kontrollera än att faktiskt arbeta med lärande och kunskapsutveckling.

På förfärande kort tid har forskning förvandlats, från att vara en fri och ansvarsfull verksamhet byggd på tillit och med kunskap som mål, till att bli en strategisk, målstyrd och effektivitetsfixerad, strikt kontrollerad och konkurrensutsatt EKONOMISK verksamhet. Forskning och högre utbildning ses inte längre som en investering, utan som en kostnad, trots att det är omöjligt att skapa ny kunskap i en sådan miljö och på de premisserna. Finns det en eftersläpning här, tänker jag. Har forskarvärlden förförts med hjälp av pengar att gå på villfarelsen att historien tagit slut och att det från och med nu handlar om att förvalta och försvara uppnådda resultat? Hur som helst är det tragiskt att bevittna förfallet inifrån, samtidigt som det ger mitt liv mening att kämpa mot och värna KUNSKAPEN som trots allt alla tänkande varelser är överens om att vi behöver, idag mer än någonsin!

Om forskningen inte hör hemma i akademin får forskarna söka sig till andra forum och intellektuellt stimulerande sammanhang. Jag är obrottsligt lojal med kunskapen och arbetar på samhällets och mänsklighetens uppdrag. Därför fokuserar jag på innehållet och bryr mig mindre om formen.