Företagsekonomiskt tänkande, och dess konsekvenser

Trodde jag hade bearbetat och publicerat alla inlägg som skapades under FEKIS, men detta hade jag tydligen glömt. En av sessionerna på konferensen handlade om följande teman (texten är hämtad från programmet), vilket fångade mitt intresse:

Samklang eller konflikt? Företagsekonomiska tankefigurer i delämne och ämne
I den här sessionen arbetar vi med utgångspunkten att det företagsekonomiska tänkandet såsom enhet i själva verket inte är enhetligt utan innefattar en myriad av olika tänkanden. Vi tar avstamp i att företagsekonomin som ämne har en stor bredd, vilket kan förstås utifrån den traditionella indelningen i delämnen såsom redovisning, verksamhetsstyrning, marknadsföring samt organisation.

De respektive delämnena präglas av olika typer av traditioner vad gäller betoning på praktikinriktning vs. teori, och avseende vetenskapliga ideal och utgångspunkter. Tillsammans bildar dessa ett antal tankefigurer som blir rådande inom delämnet. Vi som arbetar inom fältet företagsekonomi har ofta en god idé om de tankefigurer som råder inom de specifika områden vi forskar och undervisar. Såsom ämne betraktat så bygger synen på varandras delämnen på mer fragmentariska, och ibland förutfattade, idéer.

Genom att sammanföra företrädare för de olika delämnena som diskuterar rådande tankefigurer vill vi skapa möten mellan delämnena för att öka förståelsen för dess likheter och olikheter, och därmed bilda grund för ökad integration mellan olika delar av det företagsekonomiska tänkandet.

Alla vetenskaper utvecklas över tid och det växer överallt fram mer eller mindre tydliga, ämnesspecifika delkulturer. Det är viktigt att försöka få syn på, reflektera över och bli bättre på att analysera konsekvenserna av detta; säger jag som kulturvetare. Inom ämnet företagsekonomi forskar man om kultur, men inte på det sätt som jag som kulturvetare gör. Företagsekonomer är intresserade av hur man kan kontrollera respektive organisations kultur (det som händer i vardagen ute på arbetsplatser) medan jag är intresserad av att förstå kultur mer på djupet och forskar om förutsättningar för förändring av kultur. Inom företagsekonomi är det främst inom delämnet organisation man bryr sig om kultur, medan man inom redovisning fokuserar mer på siffror. Marknadsföringsinriktningen forskar om kultur, men jag får för mig att man där inte talar om eller tänker på den i termer av kultur, även om jag som kulturvetare ser marknadsföring som den gren av ämnet företagsekonomi som ligger närmast mitt eget ämne, etnologi.

Överallt och i alla sammanhang finns grundläggande antaganden som utgör ett slags klangbotten vilket allt som händer inom sammanhanget resonerar med. Om man inte förstår detta faktum, om det bortträngs eller förnekas, leder det till konsekvenser som skulle kunna undvikas, om man inte anser att man lever i den bästa av världar. Det gäller överallt, inte bara inom ämnet företagsekonomi som trots allt ändå är ett reflekterande och självkritiskt ämne. Jag tror det är därför jag trivs så bra i detta sammanhang. I alla fall på FEKIS ägnar man sig en hel del åt analys och kritisk granskning av den egna verksamheten och dess förgivettaganden, vilket jag ser som en förutsättning för kunskapsutveckling. Utan självkritik och eftertanke, ingen kunskap.

Panelen som diskuterar frågorna som presenteras i programmet förhåller sig till följande frågor:

"Vad handlar företagsekonomiskt tänkande om?", "Vad gör det med den tänkande?", "Hur formar det vår samtid?".

Styr tankebilderna och de grundläggande antagandena tänkandet, eller styr tänkandet inom vetenskapliga discipliner ämneskulturen och forskningens grundläggande antaganden? Det är en tanke som kommer upp i mitt huvud. Eller uppstår och förändras ämnet och dess innehåll i dynamiken mellan det ena och andra? Den där tredelningen återkommer i så många frågor, antingen vs eller, samt både och. Tre positioner. Två kategoriska; en för, en mot, och en medlande. Jag vet inte, men misstänker att både forskarens personlighet och det kulturella sammanhanget avgör vad man väljer och vad som blir dominerande. Jag är en lyssnande, samtalande och medlande människa och trivs i reflekterande och självkritiska sammanhang där man kan och uppmuntras vända och vrida på saker och ting. Och det är så jag ser på företagsekonomi också, där finns i alla falla en öppenhet för detta sätt att tänka och det är därför jag trivs.

Företagsekonomi är det ämne som idag lockar flest studenter och det utgör därför en ansenlig påverkanskraft i samhället. Beroende på vad man fokuserar på inom de företagsekonomiska utbildningarna i landet kommer det är påverka samhällets grundläggande antaganden, vilka i sin tur påverkar tänkandet och vad som tas för givet i samhället samt vilka beslut som framstår som kloka. Vad händer om alla tänker och talar ekonomiska, om ekonomin värderas högre än andra värden i livet och samhället? Här har ämnet företagsekonomi ett enormt ansvar. Jag tänker på det hela tiden i mötet med studenterna. Ni är framtidens ledare, säger jag, och försöker på olika sätt öka deras medvetenhet och kritiska kompetens genom att tala om hållbarhet. Det var lättare när jag undervisade i kulturvetenskap eftersom förväntningarna var annorlunda där och studenterna som sökte sig dit kom från andra sammanhang och läste med delvis andra mål. Kunskapen är aldrig neutral, dess värde och möjliga tolkningar avgörs av kulturen som växer fram mellan.

Hållbarhet är ett tillstånd av balans mellan olika aspekter; sociala, ekologiska och ekonomiska. Detta har ämnet företagsekonomi en skyldighet att förhålla sig till, vilket är bra och viktigt eftersom ekonomin utgör en så stark förändringskraft i samhället och alla sammanhang den ingår i. Att skapa värde är en av ämnets kunskapsmål och utgångspunkter, men det finns tyvärr inte alltid riktigt utrymme för att reflektera över vad man menar med värde? För vem skapas värde? Vilket tidsperspektiv talar man om? Och vad menar man med värde? I panelen är man överens om att det INTE handlar om vinstmaximering till varje pris, vilket är viktigt. Företagsekonomi handlar om hushållning med BEGRÄNSADE resurser, alltså om samspel och analys. Hur hanterar man konflikter som kan uppstå mellan olika värden? Här finns mycket att arbeta med, och jag blir glad över att höra att det finns en djup medvetenhet om detta inom ämnet.

Är det ens rimligt att ämnet heter FÖRETAGSekonomi? Det finns massor med andra typer av organisationer och exempel på organisering i samhället, som hushållar med begränsade resurser och behöver nå ut med sina budskap. Ämnets grundläggande tankefigurer och huvudintressen behöver inte kastas ut med badvattnet om man ändrar namn. Det är här liksom överallt annars viktigt att man som forskare inte försvarar sina egna och sitt ämnes resultat; kunskapen och den långsiktiga hållbarheten måste vara viktigare. Företagsekonomi är en vetenskaplig disciplin och forskarna där liksom i alla andra ämnen arbetar på det allmännas uppdrag. Det är en avgörande skillnad mellan utgångspunkten att företag är ekonomiska organisationer och att se dem som sociala sammanhang där man ansvarar för ekonomi och värdeskapande.