En av sommarens resor gick till Österrike och Alperna, som är ett land och en region som jag insett har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Vill därför dela med mig av lite bilder.
Även om det inte kändes eller känns bra flög vi ner till Wien. Jag har dock bestämt mig för att kraftigt ransonera mitt flygande framöver, och jag är för övrigt för en ökning av skatten för att minska flygandet och göra priset på tågbiljetter mer konkurrenskraftigt. Inom landet åkte vi tåg, med dit och hem tog vi denna gång flyg.
Vi bodde i den äldre delen av dubbelmonarkins huvudstad, mellan Stefansdomen och operan samt hotell Sacher, som för mig som gammal bagare/konditor är närmst helig mark (även om jag inte är särskilt förtjust i just det bakverket).
Bästa sättet att uppleva en stad är att promenera, och det gjorde vi. Första stoppet blev sommarpalatset Belvedere, som jag besökte med mina föräldrar 1976.
Stefansdomen ligger i stadens geografiska centrum, mitt i det som idag är den moderan stadens shoppingdistrikt, vilket är en talande bild av dåtidens och dagens samhälle; eller som Dylan säger: you Gotta serve somebody. Gud eller mammon? Det förra är troligen bättre för miljön om inte annat. Hur som är byggnaden imponerande!
Med tanke på vad som händer här hemma och ute i världen vill jag ha med en bild på monumentet vi fann, över nazismens offer. Låt oss aldrig glömma. Alla som inte aktivt tar avstånd och gör motstånd är med om att legitimera framväxten av den fruktansvärda ideologin.
Spanska ridskolan (vars ingång ligger under kupolen på bilden) är del av dubbelmonarkins monumentala palatsområde. Snacka om powerbyggnader ...
Stadshuset står inte längt efter.
Floden Donau är starkt förknippad med Wien, men det visade sig att, i alla fall den äldre staden ligger ganska långt från floden. Däremot finns en kanal, som nu på sommaren inte rymde särskilt mycket vatten.
Frukosten på hotellet intogs på en bedårande innegård fylld av prunkande grönska.
Sista dagen promenerade vi ut till Schönbrunn, och på vägen ut såg vi många fina hus. Fast inget av dem kunde mäta sig med det överdådiga slottet, där för övrigt Napoleon bodde en tid.
Från Schönbrunn tog vi tunnelbanan till andra sidan staden för att se och verkligen uppleva (an den schönen blauen) Donau, som var en brun sörja när jag var i Wien 1976, men som nu visade sig vara en populär badplats.
Tre nätter i Wien blev det och sedan tog vi tåget, genom bergen, till Graz som är Österrikes andra stad och som ligger i Alperna. Dess gamla stadskärna är tydligen ett världsarv, och det är lätt att förstå. Fantastiskt fint!
På kvällen skiftade staden karaktär och gränderna förvandlades till ett myller av ljus, röster och gemytlighet som strömmade ut från alla restauranger.
Vi sov bara en natt där, och när den andra dagen bjöd på strålande sol kändes det snopet att behöva åka redan. Fast några fina bilder att ha på näthinnan fick jag trots allt med mig innan vi tog tåget mot Zell av See, som var resans mål och höjdpunkt.
Tågresan tog fyra timmar, och det var fyra hänförande timmar. Tåget rullade sakta genom den ena mer spektakulära Alpvyn efter den andra. Helt fantastiskt; värdigt och dessutom miljövänligt. Tåg borde vara förstavalet vid alla resor, alltid.
Varken bilderna eller orden kan göra Zell am See rättvisa. På 1980-talet åkte jag skidor i området och det är precis lika fint på vintern som på sommaren!
Vi bodde granne med bergbanan och en av dagarna tog vi den upp till halva berget, och resten vandrade vi. En promenad som enligt min stegräknare motsvarar närmare 200 trappor.
På bilderna ser det platt och inte alls lika brant och spektakulärt som det är i verkligheten.
Uppe på toppen, på 2700 meter (tror jag), fann vi en gemytlig restaurang. Den ölen och den soppan jag åt där kvalade helt klart in på topplistan över mina finaste matupplevelser.
Vi tog kabinbanan ner. Det som på bilden ser ut som en kulle är i själva verket ett imponerande bergsmassiv.
Bara att få vandra runt bland de vackra Alphusen är värda en resa dit.
Grand hotell, alldeles vid sjön, byggdes runt sekelskiftet.
Staden är dock äldre än så. Byn är ett myller av gator och mindre torg.
En av dagarna vandrade vi runt sjön, som är ungefär lika stor som Aspen, hemma där jag bor (och som man ser från tåget och motorvägen om man passerar Lerum på väg till eller från Göteborg.
Promenaden var drygt en mil, och lika vacker nästan hela tiden.
Längt motsatta stranden var det hus nere vid vattnet som skymde utsikten, fast de som bor där har så klart en spektakulär utsikt från sina fönster. Man kan fundera på det rättvisa i att någon för evig tid kan köpa sig rätten till en så pass vacker utsikt och reservera den exklusivt för sig och sin familj.
Sista dagen tog vi ännu en tur upp i bergen, men då promenerade vi bara runt i närheten av liftstationen. Solen sken och trots eller kanske just på grund av de vidunderliga vyerna kändes det vemodigt att behöva lämna Alperna.
Sista kvällen var klar och vi bestämde oss för att gå upp tidigt för att fota soluppgången den sista morgonen.
Utsikten från hotellbalkongen ...
Kan inte se mig mätt på de vackra husen som helt går i linje med den trevliga och artiga befolkningen. Alla hälsar på en när man möts, även två som var inbegripna i ett samtal. Ovant för en svensk, men väldigt gemytligt och glädjespridande. Bir varm inombords bara av att tänka på det.
Få tågstationer torde kunna konkurrerar med utsikten ...
Hejdå Zell am See, eller auf wiedersehen! Vi kommer definitivt tillbaka. Tåget tog oss via Werfen och Saltzburg (som jag bloggade om och publicerade bilder på förra sommaren) till Münchens flygplats, det tog ungefär fyra timmar och bara utsikten var värd priset för biljetten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar