Första dagen på Way out West inleddes med en lågmäld och mycket gripande föreställning av Jason Diakité, med utgångspunkt i hans bok En droppe midnatt och till tonerna av både mörk soul och medryckande jazzmusik berättar han inte bara sin familjs historia utan även historien om vit makt och dess konsekvenser. Och just maktordningar och dess konsekvenser vill jag skriva om med utgångspunkt i mina upplevelser av rockfestivaler genom livet.
Första gången jag var på festival var 1986 i Hultsfred. Det var stort, även om festivalen var förhållandevis liten. Vi bodde i tält och kände oss som besökare. Jag har aldrig varit någon som tagit för mig, men efter några festivaler kände jag mig som en integrerad del. Det var för mig och mina manliga vänner som artisterna spelade. Festivalernas line-up bestod till förkrossande del av män och även om många kvinnor också fanns i publiken var det en maskulin tilldragelse där männens makt var självklar. Inte så att jag upplevde det så, men så här i efterhand blir det tydligt, särskilt i jämförelse med hur det ser ut idag. Roskilde som jag besökte tre gånger, 89, 90 och 91, var större och vuxnare. Där och runt de där åren, i samband med att jag gifte mig och fick barn började jag känna mig mätt och även lite gammal. Samma år som min dotter föddes besökte jag Hultsfred för sista gången 1992. Det kändes som jag var färdig, inte med musiken men med festivalerna.
Så 2011 fick jag ett festivalpass till Way out West i födelsepresent. Prince var bokad och gjorde en fantastiskt spelning. Där och då märkte jag ingen större skillnad, fast bredden i publiken och artistutbudet hade ökat, och jag kunde sova hemma, i min egen säng. Sedan dess har det blivit tradition och jag har nu varit på fler festivaler i rad som medelålders än som ung. Och igår i Slottskogen gick det upp för mig att även om det mesta är sig likt och Byfolket säljer sin Smålandsrulle här och nu liksom där och då är inget som det var. Där och då var det killarna i publiken som angav tonen och som allt cirkulerade kring, medan det idag är tjejerna som regerar. Som feminist och gammal genusforskare är det fantastiskt att se hur gäng med kvinnor stolta och självständiga driver runt på området med nedtonade och lite osäkra killar i släptåg. Det är nyktrare och mer städat och även om jag minns mina tidiga festivaler med nostalgisk glädje är det befriande att kunna konstatera att allt idag faktiskt är mycket bättre.
Jag ser denna min iakttagelse som en i raden av tecken på att könsmaktsordningen har förändrats och att kvinnorna dominerar på område efter område. Det ger mig hopp, för manligheten må vara ett vinnande koncept och en väg för snabb framgång, men den är och förblir destruktiv. Vägen mot hållbarhet och livsbejakande glädje är feminin, vilket jag här ska försöka illustrera genom att jämföra Patty Smiths konsert med Iggy Pops, vilka följde på varandra under torsdagskvällen. Patty Smith är ett år äldre än Iggy Pop men eftersom hon ännu inte fyllt år var de båda legendarerna lika gamla, 71 år. Patty Smith har dock tagit hand om sig och sin kropp och hennes spelning pekade framåt eftersom ett genomgående tema var klimatförändringar, hållbarhet och solidaritet. People have the power blev en stark och hoppingivande avslutning på en medryckande och vital konsert. Iggy Pops spelning var på många sätt ett slags spegelbild av Patty Smiths. Hans insats var heroisk, nostalgisk och manligt upprorisk; allt fokus var riktat mot honom och hans ikoniska uppenbarelse. Fast det är idag en ledbruten man med utslitna knän och höftleder som försöker spela rollen av den hoppande och studsande artist jag fångades av när han spelade förband till David Bowie på Eriksberg 1987 och som jag sedan såg på Scandinavium året efter och stod och väntade på en hel dag i hällregnet på Roskilde. Rösten är den samma liksom inlevelsen och viljan, men åren av utlevelse har satt sina tydliga spår. Han spelade sina låtar och försökte leva upp till sitt rykte, men det tåget har gått för länge sedan. Jag är glad och tacksam för att ha fått se honom igen, men det var mer en relikt från en svunnen tid än en aktuell och angelägen artist jag såg. Patty Smith pekade framåt och inspirerade publiken att tillsammans förändra världen och göra den till en bättre plats, medan den slitne Iggy Pop tackade publiken för att han än en gång fick chansen att känna sig som en tonåring. Båda konserterna var i mina ögon lika bra, men Pops spelning pekade bakåt och blev en påminnelse om manlighetens daterade destruktivitet.
Dagen avslutades av Arctic Monkeys som låter och agerar som manliga artister alltid gjort, med den skillnaden att det idag finns nästan lika många kvinnliga artister som konkurrerar om platsen på scen. Könsmaktsordningar tar tid att förändra, men Jason Diakité kan förhoppningsvis inspirera de vilsna unga männen som driver runt på festivalområdet och inte riktigt vet hur de ska agera, nu när Iggy Pop visat vilka konsekvenser en traditionell manlighet leder till. Jag tror hur som helt på framtiden och är tacksam för att med ålderns rätt kunna vila i mellanrummet och njuta av både gammal och ny musik av såväl kvinnor som män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar