Här under valrörelsen tycker jag mig ha sett en tydlig skillnad utkristallisera sig och den handlar om att leva och röra sig genom livet med öppna eller stängda ögon. Jimmie Åkesson och människor som ger honom sitt stöd väljer att blunda för en massa saker; det är enda sättet man kan bygga upp en världsbild och politisk åsikt som hänger ihop. Åkesson säger sig inte veta och kan inte svara och han gör det utan att skämmas. SD-politikern Kurt Olsson kom ut här i veckan som förnekare av Syrienkriget och Kinnunen avfärdar SMHI. Anhängarna till SD förnekar behoven som människor på flykt och i nöd har och vill stänga gränsen för invandring, vilket kräver att man blundar för medmänsklighet och för vad antihumanismen gör med både den som drabas av den och den som ger uttryck för den. Jag tror inte att SD-anhängare är dumma, men eftersom man väljer att blunda gör man sig korkad och bryr sig inte om det. Det oroar mig att så mänga människor väljer den vägen, som leder rakt ut för en avgrund.
Blundar man går det att föreställa sig nästan vad som helst, det är bara fantasin som sätter gränser. Öppnar man sedan ögonen är det som verkligheten krymper och begränsas, vilket kanske känns trist; men det är som det är med den saken och detta måste man acceptera och förhålla sig till. Lever man med slutna ögon, i drömmarnas värld utsätter man sig själv och andra för fara. Drömmar är bra och viktiga, men lever man inte i och förhåller sig till verkligheten utsätter man sig själv och andra för risker. För att visa att det inte bara är människor på den yttersta högerkanten som blundar hänvisar jag till det som hände i Kina och Sovjet under kommunismen. Där blundade man för politikens fruktansvärda följder, eller också brydde man sig inte. Blundade gjorde man även här hemma; man ville så innerligt gärna att det skulle fungera och valde att bara fokusera på de positiva nyheterna, vilket är förkastligt. Skillnaden som jag ser det mellan kommunismen och nazismen är att nazismen från dag ett var öppna med att judarna skulle utrotas, vilket gör det svårt att säga att man inget visste. Försvarare av nazismen talar öppet om vad man vill göra och hotar människor som man anser inte hör hemma i Sverige, man lever ut sin dröm och kämpar för att få hålla fast vid den även om den är vidrig med alla mänskliga mått mätt. Vänsterextremister är mot nazism och fascism och kämpar med förkastliga metoder för att förgöra sina motståndare; man söker inte demonstrationstillstånd för att sprida kommunismens budskap. Det är en viktig skillnad. Båda extremerna är lika förkastliga, men idag kommer hotet mot samhället och demokratin från höger. Det råder ingen som helt tvekan om detta och den som i det utsatta läge vi befinner oss i idag väljer att tala om kommunismens offer blundar medvetet för det som händer mitt framför ögonen på oss och är därför med om att normalisera SD som i sin tur normaliserar NMR och därmed flyttar gränser för det allmänna medvetandet.
Nu är den punkt i tiden och tillvaron då drömmarna realiseras och för att det ska fungera på en kollektiv nivå, för att önskningarna ska kunna omsättas i samhällspraktik utan att det uppstår konflikter måste ideologierna som odlas i praktiken anpassas efter verkligheten, som hela tiden förändras genom kraften som drömmarna utsätter tillvaron för. Alla har ett val; antingen går man genom livet med stängda ögon och utsätter sig själv och andra för fara, eller också öppnar man ögonen och anpassar sina drömmar och visioner efter kunskapen som finns och verkligheten så som den ser ut och fungerar. Ingen av oss kan med säkerhet veta vad som är rätt och riktigt, det avgör historien och vill man kunna se sig själv i ögonen och bryr man sig bara något om det eftermäle man lämnar efter sig så öppnar man sina ögon och tänker efter före. Jag gör i alla fall det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar