Lärarassistenter löser inte skolans grundläggande problem

Liberalerna vill anställa 18000 lärarassistenter och Socialdemokraterna är inne på samma linje, även Lärarnas riksförbund anser det vara en god idé. Det håller jag inte med om och ska här försöka förklara varför och hur jag tänker. Under mina år i akademin har antalet administratörer ökat, och det har inneburit att administrationen ökat, även den administrativa bördan för lärarna som fått se undervisningsbördan öka och kompetensutvecklingstiden krympa, dels eftersom kostnaderna ökar och ena sättet att spara i utbildningssektorn är att låta de anställda arbeta snabbare med fler uppgifter, dels eftersom alla system som skapats, som administratörerna ansvarar för kräver underlag för att fungera som det är tänkt, underlag som bara lärarna kan bistå med. Högskolan håller i kvalitetssäkringen, efffektiviseringens och målstyrningens namn på att administreras till döds. Och nu är alltså turen kommen till skolan.

Förslaget lanseras som en avlastning för lärarna, men min erfarenhet av byråkrati och administration är att det är en gökunge som ständigt riskerar att bli sitt eget syfte och ta över allt mer av verksamhetens tid och resurser genom att i små steg sprida sig till allt fler områden. Jag instämmer så klart i att lärare ska lära och arbeta med undervisning, men enda sättet att få dem att göra är det är att lita på lärarna och ge dem frihet. Om lärarassistenternas uppdrag vore att agera som scenarbetare under en rockkonsert, hade vi inga problem alls. Artisterna på scen kan ägna hela sitt fokus på skapande verksamhet och publikens upplevelse. Välter ett mikrofonstativ, krånglar ljudet eller behöver gitarren stämmas står scenarbetarna beredda i kulissen och agerar blixtsnabbt och med ambitionen att störa artisterna så lite som möjligt. Alla strävar åt samma håll och gör vad man kan för att ge publiken den bästa upplevelsen. Om det är detta man tänker sig är förslaget utmärkt, men erfarenheten säger att det inte kommer att bli så, eftersom ingen sagt något om att administrationen är problemet. Så länge New Public Management är och förblir en elefant i rummet kommer införandet av lärarassistenter bara att öka kostnaderna för skolan, som redan nu är hårt pressad av ständiga nedskärningar i jakten på effektivitet.

Räcker det med 18000; varför får inte alla lärare en egen assistent? Förslaget låter som ett politiskt utspel som mer handlar om att få uppmärksamhet bland väljarna och visa att man bryr sig om skolan och att för att ge sken av handlingskraft. Man skjuter problemen på framtiden eftersom lärarassistenter bara och i bästa fall lindrar symptomen, utan att bota den underliggande sjukdomen; det vill säga besparingsivern, kontrollbehovet och önskan att målstyra skolan. För att skapa en kunskapsskola behöver lärarna verkligen få mer tid för att undervisa, och det går bara att utverka genom att skapa mer luft i systemet och ge lärarna frihet. Kunskap och lärande är omöjligt att målstyra och kontrollera och så länge dessa ambitioner inte överges kommer läraryrkets attraktivitet att äventyras. LÄRARE söker sig till läraryrket för att lära och arbeta med undervisning, inte för att kontrollera elevernas kunskaper eller ansvara för administration, inrapportering av betyg och andra uppgifter eller något annat som inte handlar om kunskap och utveckling. Är det fler LÄRARE politikerna vill se, ja då måste man skapa förutsättningar för detta och faktiskt lyssna på LÄRARNA.

Det faktum att Lärarnas Riksförbund står bakom förslaget ställer så klart till det, och jag förstår ärligt talat inte varför. Man organiserar lärare och för deras talan, men det faktum att väldigt många lärare väljer att sluta arbeta som lärare och söktrycket till lärarutbildningarna är svagt talar sitt tydliga språk. Kunskapen måste placeras i centrum för verksamheten, annars kommer attraktiviteten i yrket inte att öka, det är min analys. Hur tänker man på Lärarnas Riksförbund? Vänder mig till Bo Jansson (förbundets ordförande) som skriver följande i en debattartikel i Dagens Samhälle:

Förberedelse är all kunskaps moder. Denna parafrasering av det klassiska talesättet säger det som alla vet. Men inom skolan tvingas en hel yrkeskår att dagligen genomföra undervisning trots att de ofta inte har haft tillräckligt med tid till att förbereda lektionerna. Resultatet blir att eleverna får sämre förutsättningar att nå kunskapsmålen, och att Sverige sjunker i PISA-undersökningarna. Därför behövs en rejäl satsning på lärarassistenter. Det skulle ge lärarna mer tid för varje elev – genom att vi få mer tid att förbereda lektionerna. På så vis kan vi höja kvaliteten i undervisningen och bidra till bättre kunskapsresultat.

Fast exakt samma resultat skulle uppnås till en mycket lägre kostnad om kraven på administration avskaffades och ansvaret för att sköta uppdraget som lärare överläts på lärarna, som det var en gång i tiden, då när svensk skola sågs som ett internationellt föredöme. Erfarna lärare vet vad som behövs ifråga om administration, det utgör en viktig del av lärares kompetens. Externa krav leder möjligen till att den externa kontrollen ökar, men eftersom det är till prisen av lärarnas frihet går det ut över attraktiviteten i yrket och kvaliteten i undervisningen.

Skolan är till för eleverna. Och eleverna har rätt till väl förberedda lektioner. Ändå tvingas allt för många lärare att genomföra lektioner som de inte har haft tillräcklig tid att förbereda. Allt för ofta går kvantitet och överbelastning ut över kvalitet på undervisningen. Krav på fler undervisningstimmar per lärare - i kombination med att en mängd uppgifter som inte är kopplade till undervisningen läggs på lärare - gör att de inte hinner med att förbereda lektionerna tillräckligt väl.

Vi har i dag en skola där lärare tvingas ägna sig åt en mängd olika administrativa uppgifter samt att ständigt lösa konflikter mellan elever, vattna blommor, vara schemalagd rastvakt eller hjälpa elever som har tappat sin dator i golvet. Dagens lärare tenderar att bli mer kaospiloter och tusenkonstnärer än pedagogiska ledare och kunskapsförmedlare. Det duger inte.

Detta håller nog alla med om, men tron på att 18000 lärarassistenter skulle lösa dessa, grundläggande problem i skolan, är önsketänkande. Enda sättet att minska lärarnas administrativa börda och skapa bättre förutsättningar för lärande är att minska eller avskaffa ADMINISTRATIONEN; det går inte att ha kakan kvar samtidigt som man äter den. Jag upprepar: Det går inte! Och önsketänkande hör inte hemma i byggandet av ett hållbart samhälle, särskilt inte i skolans värld.

Alla dessa saker måste hanteras. Eleverna behöver någon som har tid att ge dem socialt och annat stöd. Men det är fel att lägga allt detta på lärarna. Alla dessa kringuppgifter går i dag ut över kvaliteten på undervisningen. Och skolans främsta uppdrag är ändå elevernas kunskapsutveckling.

Det är ett bra förslag att anställa fler människor i skolan, och det finns absolut ett behov av assistenter. Fast så länge man inte gör något åt problemen som går att härleda till New Public Management kommer ingenting att bli bättre i skolan, i alla fall inte på lite längre sikt. Kostnaderna kommer bara att öka. Den administrativa bördan vilar nämligen inte bara på lärarnas axlar, eleverna drabbas också och kanske till och med i ännu högre grad, och den press och stress som kraven på administration leder till för eleverna försvinner inte genom att man anställer 18000 lärarassistenter. Om det leder till ökad administration, vilket erfarenheten talar för, kan det redan allvarliga läget till och med förvärras.  Grundproblemet måste lösas, annars kommer skolan aldrig att bli en attraktiv arbetsplats och lärande riskerar att uppfattas som ett tvång, vilket inte gynnar kunskapsutvecklingen i vårt land.

Nästan sex av tio lärare är direkt missnöjda med sin arbetssituation. Det är alarmerande. Endast en fjärdedel av lärarna anser att de har tillräckligt med tid för förberedelser och efterarbete. Samtidigt uppger hela 81 procent av lärarna att de har fått omfattande och återkommande administrativa uppgifter som påverkar deras arbetsbörda. Nästan sju av tio lärare (68 procent) uppger i en undersökning som tidningen Skolvärlden och LR har genomfört att de har administrativa uppgifter som är så omfattande att det påverkar deras arbetsbörda så att de får mindre tid till förberedelse. Hela 81 procent av lärarna säger att deras arbetsbelastning påverkar elevresultaten negativt. Endast en av tio lärare anser att de har en rimlig arbetsbörda. Och nio av tio lärare har en arbetssituation som gör dem stressade.

Sjukdomsinsikten är god och ingen kan säga att man inget visste, men det är och förblir administrationen som utgör problemet och så länge detta inte löses kommer känslorna inför läraryrket som träder fram mellan raderna i ovanstående stycke och som siffrorna indikerar att finnas kvar och påverka vardagen för lärarna ute på skolorna och attraktiviteten i arbetet.

Denna vår samlar flera av rikspartierna sina kommunpolitiker. Nu i helgen är det dags för Socialdemokraternas kommundagar i Örebro. Det är bra att politiska representanter för huvudmännen möts för att utveckla sina partiers politik – inte minst inom skolans område. Och till alla landets skolpolitiker är vårt budskap tydligt: om vi på allvar vill vända kunskapsutvecklingen i den svenska skolan måste lärare få bättre förutsättningar att göra det de ska göra: att undervisa.

För att det ska kunna ske behövs en satsning där stat och huvudmän inser bristen på tid och investerar i lärarnas förberedelsetid. En satsning på lärarassistenter vore den enskilt viktigaste delen i ett sådant reformarbete. En ny yrkesgrupp i skolan kan avlasta lärarna, så att de får mer tid åt att förbereda och följa upp lektionerna. Lärarassistenter kan sköta många administrativa uppgifter, bistå lärarna under vissa lektioner, vara rastvakter, lösa dagliga konflikter mellan elever, samt hjälpa eleverna med stora och små problem.

Vad är värdet med administrationen och varför diskuteras inte den frågan först? Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att skolan blir bättre av administration och att kunskapsutvecklingen och lärandet främjas av den? Jag tror inte det, tvärtom pekar massor i motsatt riktning. Jag ser New Public Management som det största och allvarligaste hotet mot trivsel i skolan, för både lärare och elever. Och en skola som varken sätter KUNSKAPEN i centrum eller värnar elevernas och lärarnas hälsa och välmående, kommer aldrig att kunna leva upp till de högt ställda förväntningar som jag tycker att man bör ställa på ett lands utbildningssystem.

De kan även fungera som ett viktigt stöd till alla de nyanlända elever som nu kommer till skolor runt om i landet. Men lärarassistenterna kan också bistå i en ännu ej genomförd – men utlovad reform: att det ska bli obligatoriskt för skolorna att erbjuda läxhjälp för alla.
För att möjliggöra detta utan att behöva skära ned på befintlig verksamhet bör regeringen överväga en satsning där huvudmännen får söka statliga medel för att kunna anställa lärarassistenter till skolorna.

En satsning på mer förberedelsetid för lärare genom att anställa lärarassistenter skulle göra skolan mer professionell, effektiv och kunskapsinriktad. Dessutom skulle fler vilja bli, återkomma som och stanna kvar som lärare. Men en statlig satsning på lärarassistenter kan också bidra till ökade jobbmöjligheter för såväl nyanlända som ungdomar och andra som vill arbeta i skolan – och på sikt kanske bli lärare själva.

Det vore bra både på kort och lång sikt för en kunskapsdriven ekonomi som den svenska.

Visst finns det fördelar med lärarassistenter, men så länge administrationen inte ifrågasätts och kraven på den helst avskaffas och man börjar lita på lärarna kommer grundproblemen som svensk skola brottas med inte att lösas. Reformen är ett slag i luften och ett exempel på just det som skolan INTE behöver för att bli bättre och mer attraktiv.