Jag tillhör den generation som kan göra skillnad

När jag gick i skolan på 1970-talet levde runt fem miljarder människor på jorden. Idag närmar sig jordens befolkning det dubbla antalet, med stormsteg. Det är ett faktum som ingen kan förneka och som alla måste förhålla sig till eftersom det får långtgående konsekvenser för jordens samlade befolkning och livet på jorden.

Om alla vill äta lika mycket kött, äga lika många saker och resa lika långt och mycket som vi här i Sverige anser vara normalt och rimligt går kalkylen inte ihop sig. Jag försöker göra vad jag kan, äger ingen bil och äter inget kött. Jag känner mig allt mer tveksam till att flyga, källsorterar och handlar ekologiskt. Ändå lever jag, enligt ett av de test som finns på nätet, som om det fanns 2,5 jordklot. Det i kombination med sommaren som vi nu sakta lämnar bakom oss har blivit till en ögonöppnare för mig. Jag trodde min påverkan var mindre, fast egentligen visste jag ju att så inte var fallet; trots åtgärderna jag vidtagit. Och även om alla minskar sin klimatpåverkan kommer befolkningsökningen i sig att bidra till en generell ökning, som jag vill vara tydlig med och påpeka att ingen enskild bär skuld för. Jordens befolkning som helhet har dock ett ansvar för den samlade påverkan som mänskligheten utsätter jorden och atmosfären för.

Jag skriver detta för att dela med mig av mina tankar, erfarenheter, farhågor och förhoppningar. Andra får göra och tänka som de vill, men det vi gör spelar roll och leder till konsekvenser. Från detta fact of life kommer ingen av oss undan, inte ens den mest inbitne förnekaren. Vårt ansvar, menar jag, står i proportion till våra möjligheter att göra något, samt vilken makt och inflytande man har. Donald Trump och Stefan Löfven har ett större ansvar än jag, och jag har ett större ansvar än den fattigaste hälften av befolkningen, i kraft av att jag bor där jag bor. Våra tankar och handlingar, sammantaget; kulturen vi skapar tillsammans, utgör vår gemensamma förutsättning för framtiden. Inte alla kan, vill, har råd, vet eller förstår tillräckligt mycket för att göra något. Fast ingen som lever i Sverige kan svära sig fri eller säga att man inte visste. Och jag har bestämt mig för att göra vad jag kan. Jag gör det för att kunna se sig själv i spegeln sedan, för att kunna säga till mina barnbarn att jag i alla fall försökte. Alternativet vore att leva i förnekelse, vilket jag som forskare, lärare och kunskapsintresserad vägrar göra. Även om det är hopplöst svårt väljer jag att försöka, och trots att det finns de som hävdar att vi inte vet säkert att människan påverkar klimatet. Som sagt, var och en får göra som den vill, men jag tänker inte låta bli att göra vad jag kan för att slippa ta ansvar.

Ibland sägs det att vad vi i Sverige gör inte spelar någon roll; vi är ett litet land och om vi höjer skatterna här eller ställer om vårt samhälle kommer det inte att märkas i det stora hela. En lockande men farlig tanke, för det går alltid att dela upp och avgränsa, går alltid att resonera som så att vad jag gör spelar ingen roll. Det är så förnekelsen fungerar och kunskapsresistensen tar sig uttryck. När det handlar om att uppfinna förklaringar till varför man INTE ske eller behöver göra något är kreativiteten gränslös, alla har sina legitima skäl. Fast när det kommer till saker man faktiskt kan göra svarar påfallande många och driver vissa politiker en linje som går ut på att det inte går, fungerar eller spelar någon roll. Det stör mig, men jag försöker att inte dras ner och gå under av pessimism. Om inte efter denna sommar, så förr eller senare kommer bara den mest hårdnackade, kunskapsförnekande egoisten att med hedern i behåll kunna stå fast vid övertygelsen om att människan inte påverkar klimatet och därför inte behöver göra något. Sent ska syndaren vakna, är ett välbekant ordspråk. Liksom för övrigt; man saknar inte kon förrän båset är tomt. Om insikten kommer för sent, och risken finns att det redan är för sent, kanske vi tvingas till drastiska förändringar. När havsytan stiger och världens största städer ligger under vatten, och när den odlingsbara ytan krymper, samtidigt som världens befolkning ökar, krävs inga stora förändringar för att det sammantaget ska ge upphov till drastiska och förödande konsekvenser för livet på jorden och allt det vi vant oss vid att ta för givet.

För den uppmärksamme läsaren av Flyktlinjer står det klart att jag här än en gång skriver om den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad. Kultur, klimat, samhällen, politik och livet på jorden är KOMPLEXT. Och det som är komplext går inte att målstyra eller kontrollera. Slumpen spelar roll och vi människor är i förhållande till jorden och klimatet små, försvinnande små och obetydliga. Antropocen, som detta också handlar om, är den samlade effekten av allt som alla människor som någonsin levt och lever på jorden har gjort, gör och kommer att göra. Den kraften är ENORM, och den växer för varje dag som går; ökningstakten växer dessutom när befolkningen och efterfrågan på varor och produkter ökar.

Som sagt, gör som du vill, men tänk på att ingen av oss kommer undan konsekvenserna av våra handlingar. Om fyra år är det val igen, då vet vi med säkerhet mer. Fast väntar vi fyra år eller på säkrare bevis gr tiden, och rätt som det är är det försent. Om/ när klimatet når en så kallad tipping point accelererar inte bara hastigheten utan även hastigheten på ökningen. Jag och du tillhör den generation som bidragit starkt till förändringarna, men vi har idag kunskap och kan göra något. Jag har bestämt mig för att försöka, och ska göra vad jag kan och förmår, det är det enda jag har kontroll över. Mitt liv kommer kanske att bli krångligare, men det jag värdesätter mest: att läsa, att samtala och uppleva livet tillsammans med nära och kära, har ingen som helt klimatpåverkan. Jag gör det inte för min egen skull, jag gör det för mina barn och barnbarns liksom för livet på jorden, samt inte minst för att slippa säga sedan, om och när läget är akut, att jag inte visste och därmed framstå som en fullkomlig idiot inför mig själv och andra.