Det vi behöver, när vi behöver det

Samhället och demokratin tar många för givet, man tänker att det alltid sett ut som det gör och att det alltid kommer att se ut och fungera ungefär som nu, oavsett vilket parti man röstar på eller hur intresserad och engagerad man är. Inget kunde vara mer fel. Hälsan tiger still, brukar man säga. Ett gammat ordspråk lyder, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Liksom ifråga om klimatet finns det  i samhället och kulturen gränser som när de passerats leder till dramatiska förändringar som inte går att ångra. Hamnar vi där är det försent, och inte bara de som drev igenom nyordningen tvingas lida av och hantera det nya läget, alla tvingas göra det. Samhället är vårt att gemensamt förvalta. Vad vi än tycker om varandra så är samhället vårt kollektiva ansvar, vi är dömda att leva tillsammans.

Det går att förneka problem, skylla på andra, hata, hota samt försöka villkora medborgarskap och bygga murar, men alla försök att bygga ett samhälle som utmanar verklighetens inneboende begränsningar är dömt att misslyckas. Därför borde vi tala om det först, vad som faktiskt fungerar och vilka risker som forskningen identifierat och är hyfsat eniga om. Poltik är att vilja, och visioner måste inte vara förankrade i forskning; det måste finas utrymme för drömmar. Men förvaltningen av samhället måste vara lyhörd för konsekvenserna av beslut och handlingar för att bli hållbar och politiker som går till val på förnekelse eller som stoppar huvudet i sanden hör inte hemma i ett ansvarsfullt politiskt system. Antingen inser vi detta nu och gör något åt det, eller också väntar vi till den dag då vi tvingas till åtgärder som kan bli radikala och kostsamma.

Oavsett var man befinner sig på den politiska skalan finns det vissa grundläggande behov som måste tillgodoses. Politiken är en integrerad del av samhället som också är beroende av att helheten fungerar. Hur viktigt man än tycker att det är att sänka skatten eller stänga gränsen för flyktingar, vilket är populisternas just nu vanligaste förslag, går det inte att borts från behovet av följande samhällsfunktioner: Räddningstjänst, Försvar, Sjukvård, Skola samt en fungerande Infrastruktur, och det vill till att det vi verkligen behöver finns där när vi behöver det. Skär man ner på kostnaderna för det nödvändiga för att man prioriterar annat och motiverar det med att det brinner så sällan, att Sverige inte är i krig, eller att man själv inte är sjuk, att sjuka får skylla sig själva och inte ska ligga det allmänna till last, eller att skolan inte är en samhällsfråga eller helt enkelt glömmer eller bortser från att infrastrukturen är en förutsättning för livet som vi vant oss vid att ta för givet; ja, då för man en huvudlös politik. Det är inte en fråga om tycke och smak; vill vi ha det vi behöver, när vi behöver det, tvingas vi betala för det även när vi inte behöver det.

Få väljer bort hem-, trafik- och sjukförsäkring. Dem som sparar pengar genom att inte ta försäkringar utsätter sig själva för stora risker. Den dagen huset brinner upp, man orsakar en olycka eller blir invalidiserad på grund av sjukdom är det för sent, då får man stå sitt kast. Samma sak gäller i politiken och samhällsförvaltningen. Priset för grundtrygghet kanske känns högt, men det är en irrationell och potentiellt farlig känsla. Kostnaderna för att bygga och förvalta ett långsiktigt hållbart samhälle är bara förhandlingsbart på marginalen. Oavsett vad man tycker visar kunskapen och erfarenheten som mänskligheten samlat på sig att det är bättre att betala en mindre summa varje månad, att man delar på kostnaderna och därmed är garanterad hjälp om och när hjälp behövs, än att konsumera allt nu och leva ur hand i mun. Samhället fungerar som en försäkring, och börjar man spara på utgifter rörande dessa saker tar man en risk eftersom grunden tar låg tid att bygga upp och behoven uppstår snabbt. När man behöver det är det försent att göra något åt saken. Om vi som lever nu lever över våra tillgångar och väljer att sänka skatten istället för att investera i vårt gemensamma, framtida behov av kollektiv trygghet kommer det förr eller senare att kosta, fast ingen vet idag vad.

Ytterst få är beredda att spela rysk roulett, oavsett hur höga vinster som erbjuds. Ändå är det förfärande många som ändå agerar på det sättet i poltiken och i den allt mer desperata jakten på makt. Valet den 9de september är denna gång mer ett ödesval än kanske någon gång i historien. Därför kan jag inte släppa dessa frågor. Jag har alltid skrivit om det som ligger mig närmast och upptar mina tankar. Vad är viktigast idag, imorgon och på lite längre sikt; för oss själva, för våra barn och för framtida generationer. Det är detta samhället och politiken handlar om. Politikerna står inte över eller kan förändra verkligheten. Kunskap är inte en fråga om tycke och smak. Det som fungerar fungerar, och det andra, om vi väljer att chansa, får vi betala priset för oavsett hur vi resonerar idag. Både hotet mot samhället och hoppet om ett annat samhälle växer fram på insidan och mellan oss människor.

Avslutar med att tipsa om och citera från en viktig artikel om klimatet som förklarar psykologin bakom förnekelsen och varför den frågan är viktigare än alla andra frågor, inte bara i det stundande valet. Artikeln är publicerad i DN och den är skriven av Andreas Malm, som skriver:

Alla dessa och många fler förträngningsmekanismer är fullt förenliga med ett principiellt erkännande av att människan ändrar klimatet. I sin alltjämt oöverträffade studie från 2011, ”Living in denial” (MIT Press), undersöker Kari Marie Norgaard hur invånarna i en norsk skidort beter sig när snön uteblir en ovanligt varm vinter.

De organiserar sig inte, demonstrerar inte, angriper inte utsläppskällor med direkta aktioner; i stället anstränger de sig till det yttersta för att allt ska vara som vanligt. För det behöver de inte explicit förneka klimatvetenskapen. Det räcker att de lever i förnekelse – som om inte deras materiella liv måste förändras i grunden – för att uppnå samma passivitetseffekt.

Mycket av allt de intalar sig själva känns igen från 2018 års Sverige: det här är bara en dålig säsong; vi måste skaffa fler snökanoner; på det hela taget är allt till det bästa; det spelar ingen roll vad vi gör i det här lilla landet; vårt folk är redan naturnära som det är. Norgaards banbrytande insikt är att sådana förevändningar för apati inte uppstår naturligt, utan kräver aktivt arbete. Bristen på respons produceras genom ett vardagsliv indränkt i fossila bränslen – övertydligt i fallet Norge, påtagligt även i Sverige. Också här bildar förträngningen överbyggnad på en bas av fossil infrastruktur.