Det absolut viktigaste som jag lärt mig genom åren och under min bildningsresa är att kunskap är svårt, oerhört svårt. Kunskap är en ömtålig, mångtydig, föränderlig och därför alltid högst osäker kvalitet. Kunskap är ingenting i sig själv, den är snarare ett verktyg som behövs för att leva ett bra liv och bygga ett hållbart samhälle. Kunskap är inte samma sak som fakta, det vet de flesta idag, men förståelsen för vad kunskap är och kan användas till är generellt sett dålig; inte ens våra folkvalda politiker med ansvar för utbildning och forskning vet och förstår. Många har en uppfattning och uttrycker sig säkert om kunskap, men det i sig är ett tecken på att okunskap och bristande förståelse.
Projektet att standardisera, målsäkra och evidensbasera undervisningsmetoder och utbildning bygger på en felaktig uppfattning om vad kunskap är, och försöken att effektivisera utbildning är direkt förödande för samhällsutvecklingen. Vårt nuvarande sätt att se på kunskap och planera utbildning, för att tillgodose samhällets behov av kunskap, är med andra ord kontraproduktivt. När problemen hopar sig står man handfallen och eftersom det saknas förståelse för vad som är problemet och vilka åtgärder som skulle kunna lösa dessa införs mer av samma, för att ansvariga känner sig tvingade att visa handlingskraft. Hellre än att göra något man verkligen tror på och kan motivera med stöd i befintlig kunskap, föreslår man åtgärder som man "vet" fungerar, utan att bry sig om hur man "vet".
Vi är inte mer än människor och jag anklagar ingen för något här, jag försöker förklara vad jag vet om kunskap samt hur människor fungerar. Kunskap är skolans primära uppdrag. Fast teori och policy är en sak och utbildningens praktik, det som händer i klassrum och föreläsningssalar mellan elever/studenter och mellan lärare, något helt annat. Kulturen som växer fram mellan människor och som idag allt mer bortses från, eftersom det inte går att nå säker, evidensbaserad kunskap om den, spelar en avgörande roll för kvaliteten och användbarheten på den kunskap som skolan och den högre utbildningen leder till. Det utvärderas, mäts, kontrolleras och produceras resultat som aldrig någonsin förr i mänsklighetens historia. Samtidigt växer det fram populistiska rörelser och väljer många att avfärda den kunskap som forskare och andra insatta presenteras. Och dessa problem försöker man lösa med till exempel undervisning i källkritik, det vill säga mer av samma av det som försatt oss i den prekära situation vi nu befinner oss i. Jag blir allt mer övertygad, särskilt efter att stuckit ut hakan i sociala nätverk och debatterat samhällsfrågor här inför valet, om att den växande populismen och kunskapsresistensen är ett tecken på en misslyckad skol- och utbildningspolitik.
Det är på allvar nu och ska problemen kunna åtgärdas och utvecklingen vändas krävs insikt om följande: Kunskapsföraktet som sprider sig i samhället är den okunniges, den oengagerades och den ointresserades vapen, lika förödande för demokratin, samhället och den långsiktiga hållbarheten som atombomben, liksom för övrigt lika svår att värja sig mot. Mer eller säkrare kunskap, evidensbaserade utbildningsmetoder, källkritik eller någon annan av alla de lösningar som presenteras idag, av självutnämnda experter som backar upp sina påståenden med forskning, leder till att föraktet för kunskapen ökar och problemen förvärras. Förståelsen för vad kunskap är, hur den fungerar och vilka styrkor och svagheter den har, är generellt sett dålig i samhället som helhet. DET är problemet, inte den postmoderna insikten om att kunskap och makt händer samman samt att makten bygger mer på känslor än på intellekt och därför ständigt övertrumfar kunskapen.
Att Trump skulle väljas till president i USA hölls för osannolikt av många högt utbildade och kunniga människor innan han faktiskt valdes. Och trots att SD här hemma lockar många väljare och populismen seglar i medvind resonerar man på samma sätt här hemma, i alla fall nu, innan valet. Faktum är dock att det går att göra väldigt mycket utan kunskap, vilket Trump och andra i praktiken har visat. USA rasade inte samman, på gott och ont. Fast på sikt, eftersom Trump förnekar den samlade forskningens insikter, spelar mänskligheten ett högt spel genom att inte placera kunskapen i centrum för politiken. Jimmy Åkesson visar dagligen och stundligen förakt för kunskap, och hans anhängare ger honom mandat att fortsätta. Granskande journalister och programledare försöker så gott de kan att ställa honom mot väggen, och övriga partiledare plockar gång på gång poänger genom att få honom att framstå som den okunnige och ignorante människa han är. Och precis detta tilltalar den växande skaran av människor som idag inte värdesätter eller bryr sig om kunskap. Detta är ett allvarligt problem som Trump, SD och andra populister slår mynt av, och som resten av samhället står handfallna inför. Jag ser en livsfarlig uppgivenhet sprida sig, som är potentiellt förödande för samhället, klimatet och livet på jorden. Inte i det korta loppet, men på lite längre sikt.
Skillnaden mellan hur man resonerar om det handlar om ens egen hälsa och om det handlar om samhället eller politik, det allmänna är slående. Visst finns det många som röker trots att man brukar säga att den enda sak som världens samlade läkarkår och forskare är helt överens om är att rökning är skadligt för hälsan, trots att man vet att det är farligt; men ingen utsätter sig vanligtvis, medvetet för fara om ens liv eller den egna hälsan står på spel. Om det istället är samhället som står på spel kommer saken i ett HELT annat läge. Då resonerar man på helt andra sätt och många låter uppenbarligen känslan styra och väljer att lyssna på de som säger vad man vill höra snarare än vad forskare eller andra säger. En enskild polis som lägger ut en film på YouTube där hen talar om hur det verkligen är, litar den som är övertygad om att Sverige står inför en systemkollaps och som vill att andra ska känna som en själv, mer på än den samlade poliskårens kunskap om läget. Kritik mot åsikten eller belägg för motsatsen avfärdas, eftersom man "vet" hur det är. Även stora, internationella jämförelser mellan olika länder, som bygger på den bästa vetenskapen som finns tillgänglig och som visar att Sverige är ett relativt sätt säkert land viftas lättvindigt bort. Och eftersom många tänker och agerar på detta sätt ökar känslan av att man har rätt.
Hur mycket det än oroar mig och hoppas att det inte blir så skulle jag inte bli förvånad om SD blir största parti eller om Trump väljs för ännu en period. Den kunskap jag har om kultur och kunskap indikerar att det är högst troliga scenarier. Jag säger absolut inte att jag vet att det blir så och lovar att inte säga, vad var det jag sa, om resultatet blir det jag befarar. Framförallt ger jag inte upp, utan kommer ännu mer ihärdigt att försvara KUNSKAPENS primat. Det är dock ett flerfrontskrig, vilket jag försökt visa här. Det handlar inte om en strid mellan vi som tänker rätt och de som tänker fel, och mer samt säkrare fakta som talar för det sanna och rätta är heller inte rätt väg att gå.
Kunskapens egenvärde behöver återupprättas i samhället, och en helt annan ödmjukhet inför kunskapens ömtålighet samt dess inneboende osäkerhet och föränderlighet måste implementeras i politiken. Skolan behöver befrias från den press verksamheten idag utsätts för från så många olika håll; politiker, riskkapitalister och allmänhet. Förväntningarna på skolan och den högre utbildningen är orimliga och kunskapsfrånvända. Insikterna som finns inom humaniora, om hur människor fungerar, om kunskapens karaktär samt relationen mellan makt och kunskap, behöver tas på allvar. Om, säger om, vi VERKLIGEN vill möta problemen som vi som samhälle idag står inför. Det finns inga enkla lösningar; däremot finns det gott om experter som säger sig sitta inne med sådana. Det är KUNSKAP som behövs, men för att kunskapen ska bli användbar krävs att den behandlas med vederbörlig respekt och tillåts komma till sin rätt. Bara så kan man få med sig alla och bjuda in till samtal. Det är totalt meningslöst att "ta debatten" med populister och kunskapsförnekare, men genom att samtala med oliktänkande lär man sig förstå hur de resonerar och hur ens egna kunskaper och argument bemöts och står sig.
Klyftorna måste minskas i samhället och kunskapen behöver placeras i centrum. Det är ingen lätt uppgift, men det finns ingen annan råd, och bara för att det är svårt betyder inte att det är ett giltigt argument för att resignera och låta bli att försöka. Konsekvenserna av våra samlade tankar och handlingar får vi hur som helst leva med, och i efterhand går det inte att ställa någon till svars. Detta vet vi, så det är inte kunskap som saknas; det är en annan syn på kunskap som behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar