Låt oss inte lämna walk over till dumheten

Vart är Sverige och världen på väg? Önskar jag frågade för en kompis, men det på riktigt och det är jag som ställer frågan i kraft av lektor och kulturforskare. Allt det jag trott på och ägnat hela mitt vuxna liv åt att försvara och utveckla; kunskap och förståelse, (i mitt fall för samhället och kulturen) håller inte bara på att förlora sitt värde utan är dessutom i full färd med att lösas upp framför ögonen på mig. Här under valrörelsen har det blivit smärtsamt tydligt att kunskap, anständighet och viljan att göra gott samt vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle med utgångspunkt i den bästa kunskapen som finns att få tag i är ideal och ambitioner som övergivits till förmån för strategi och kortsiktiga vinster i kampen om makt. Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, hö-hö-högerns främste företrädare, är en slipad provokatör som styr en lojal trollarmé på nätet. Han agerar som han gör med stöd från partiledningen, som låter honom hållas eftersom det anses gynna partiet. Fast vad är det han är bra på? Att dra väljare till partiet och på det sättet stärka Ms makt i det politiska rävspel som politiken utvecklats till. Är det sådana politiker ett land med ambitionen att vara en kunskapsnation behöver? Att väljarna önskar sig sådana politiker råder det ingen tvekan om, men vill och behöver är två helt olika saker.

Kritisera inte Hanif Bali, säger man, för då får han bara mer makt?! Jag har inget emot honom som person och så länge Moderaterna inte väljer att samarbeta med SD har jag inget otalt med partiet heller, det är det utstuderade spelet jag regerar på. Om Hanif Bali och andra som agerar som honom, med nätet som bas, görs oantastlig; om han och hans sätt att agera inte kan kritiseras med mindre än att stödet för det han står för växer, har vi kastat in handduken, övergett kunskapen och lämnat walk over till ignorans, cynism och egoism. Det är så dumheten tar över, demokratin demonteras och samhället vittrar sönder. När allt fler överger vad de tror på för att vinna kortsiktiga segrar och när kunskapen tappar i värde generellt sett i samhället betyder snart ingenting något längre, utom framgångarna som publiciteten ger. Kunskapens värde behöver uppgraderas i hela samhället, annars kommer politiken att bli allt mer populistisk, känslostyrd och därmed ohållbar.

Det är dock inte Bali och andra, som till exempel SD-politikern Kurs Olsson (som förnekar kriget i Syrien och säger sig veta att flyktingarna bara kommer hit för att få bidrag), som är problemet, utan alla vi andra som låter dem hållas. Det är vår tvekan, tystnad eller kanske försiktiga gillande (de står ju ändå för en politik som gynnar mig ...), som ger populisterna den makt som bara ökar ju ihärdigare kritiken från ansvarsfulla, anständiga människor som tar avstånd från den allt hårdare tonen i samhällsdebatten, blir. Det är inte cynismen som är problemet, utan det faktum att den liksom dumheten inte stöter på partull. Och det är så det blir i samhällen där kunskapen saknar egenvärde, för kunskapen har ingenting att sätta emot mot dumheten och ignoransen. Den som väljer populismens väg, vilket SD är det parti som tydligast gjort, kan se fram emot närmast obegränsad framgång i ett samhälle där kunskapen saknar värde. Ingen äger kunskapen, dess värde står därför i direkt relation till befolkningens samlade omsorg om den. Ju större värde kunskapen har i samhället, desto svårare får populismen att locka anhängare.

Medborgarnas kunskapsintresse är svårt att påverka, men skolan, universitetet och myndigheter samt Public service har en viktig uppgift för folkbildningen och upprätthållandet av kunskapens värde i samhället, liksom alla som bryr sig och oroas över utvecklingen. Jag bloggar och skriver böcker som publiceras gratis på nätet för att dra mitt strå till stacken. Ingen kan göra allt, men alla som bryr sig kan göra något. Jag oroas över utvecklingen i skolan, men där har jag som forskare visst inflytande, så här fokuserar jag på Public services växande oförmåga att granska, för samhället och den långsiktiga hållbarheten, relevanta aspekter av politikernas budskap. Ibland undrar jag om man slutat arbeta på medborgarnas uppdrag, det vill säga hela befolkningen. Jag ser en ängslighet växa fram och oroas över att företrädarna för våra gemensamt ägda TV-kanaler agerar mer med pekfingrarna uppe i luften för att följa opinionsvindarna än med kunskapen och samhällets långsiktiga överlevnad i sikte. Det är inte mer undervisning-TV jag efterlyser, det är inga drastiska reformer jag kräver; bara att kunskapen placeras i första rummet och att hänsyn till opinionsvindarna tonas ner.

Mediernas rädsla för att anklagas för vänster leder till att man balanserar sina inslag utifrån den politiska kartan, och inte med hänsyn tagen till kunskapen och samhällets långsiktiga behov. Har man rapporterat om fuskande högrpolitiker ser man sig tvingade att i objektivitetens namn leta upp och rapportera om något som misskrediterar vänstern på liknande sätt, vilket gör att nyheterna inte ger en rättvisande bild av samhället och makthavarna, i alla fall inte om den ena sidan är mer skrupellös än den andra. Det vars mediestrategi är bäst utvecklad vinner mest fördelar och framställs i ljusare dager, oavsett hur det ser ut i verkligheten. Public service praktiserar ett slags pseudoobjektivitet när man konsekvent bjuder in den andra sidan så fort någon kritik reses mot någon företeelse eller person. Å ena sidan, å andra sidan. Balans är INTE samma sak som objektivitet, på samma sätt som kunskap inte är samma som information eller fakta. Så länge dessa insikter ignoreras kommer stödet för SD att kunna växa, även om partiet på grund av att andelen väljare som bryr sig förhoppningsvis mobiliserar inför valet, denna gång.

Jimmie Åkesson som inte kan svara på frågor om partiets budget, eller något annat heller, som i partiets valfilmer koketterar med att han inte kan är inte dum. Det handlar naturligtvis inte om okunskap eller oförmåga, det handlar liksom i Hanif Balis fall om en politisk STRATEGI. Kritiken mot honom eller andra SD-politiker, nästan hur korkade och arroganta de än är, rinner av dem i nuvarande kunskapsklimat. Även talet om att det är känslan som räknas är en strategi. SDs politik handlar om att trycka på knappar och tala till människors känslor. Därför saknar man miljöpolitik; men är till och med arrogant och provocerande i sitt tal om klimatet, man raljerar över forskningen och alla vettiga människor som oroar sig. Samma med SDs kulturpolitik som bygger på total och medveten okunskap om konstbegreppet och konsthistorien, just för att locka väljare som heller inte förstår eller bryr sig. Och ju mer vi som bryr oss skrattar eller rasar, desto starkare blir stödet för populismen och dess huvudlösa, inhumana, kunskapsignoranta och kortsiktiga politik. SD kan inte ta ansvar och vill inte ta ansvar, de vill bara ha makt.

I USA har utvecklingen pågått och även drivits mycket längre. Där finns ingen Public service, men Fox News skapades med hänvisning till samma behov av skenbar objektivitet i nyhetsrapporteringen, vilket banade väg för Trump som är en öppet kunskapsföraktande, klimatförnekande, arrogant president som öppet anklagar medierna för att sprida lögner.

Valet handlar om vilket samhälle vi vill leva i, och jag kämpar för ett samhälle där kunskapen styr istället för känslorna. Därför oroas jag av den allt hårdare tonen på nätet och i samhällsdebatten samt inte minst av polisens agerande eller oförmåga att agera gentemot nazisterna i NMR, som normaliseringen av SD har öppnat dörren för. Och i ljuset av NMR framstår inte SD längre som så extrema, de upplevs snarare av många som ett helt vanligt parti, vilket är en fullkomligt förödande och kunskapsresistent hållning.

Värnar vi kunskapen kommer stödet för SD att raderas och efterfrågan på populism försvinna. Jag avslutar med att säga som första generationens feministiska forskare sa: gråt inte, forska. Rasa inte mot SD, försvara kunskapen och stå upp för det du tror på, inte bara i det korta perspektivet utan även på lång sikt, annars kommer historiens dom över samtiden att bli hård. Och vi kan inte säga att vi inget visste, det handlar inte om det. Ignorans är ett val, inte en oförmåga.