”Det går inte”, är ingen ursäkt för att låta bli att försöka

Miljöpartiet går till val på drastiska förändringar och ökade kostnader på det som många människor använder varje dag, vilket kan uppfattas som politiskt självmord. Är det så och blir det på det sättet är det dock väljarna som har fel, inte Miljöpartiet. Och partier som saknar plan för eller väljer att förneka klimatet spelar ett högt spel med samhället, vår gemensamma framtid och livet på jorden. Ytterst är det väljarna som avgör och det är medborgarna i vårt land som grupp betraktad som får ta konsekvenserna både av det som görs och det inte görs.

Det går inte, som är ett vanligt ord, uttryck och inställning till allt som är svårt eller inbegriper radikal förändring av det invanda, är inget legitimt skäl att inte försöka göra det som borde gjorts för länge sedan för att försöka förhindra att jordens klimat når de tipping points som forskarna är överens om kan förändra ALLT på kort tid. Det är ett högt spel som företrädare för populistiska partier spelar med allas våra liv när de lockar väljare på en politik som bygger på förnekelse av klimatet och kritik mot forskningen.

Sent ska syndaren vakna, och kanske är det för sent; men det nyttar inget till att grubbla över det. Valets viktigaste fråga är klimatet, av den enkla anledningen att allt annat är avhängigt just klimatet. Även flyktingmotståndare borde ta klimatförändringarna på allvar, för när allt fler delar av jorden blir obeboeliga kommer trycket på länderna som fortfarande förfogar över ett beboeligt territorium att öka. Det finns överhuvudtaget inga legitima skäl för någon att leva i förnekelse, eftersom det är som att spela rysk roulett med allt det man värderar mest och har vant sig vid att ta för givet.

Den som säger att det inte går, säger egentligen att hen inte vill eller orkar. Och den som kritiserar politiska parter som lovar att göra det som livet på jorden behöver och istället lägger sin röst på partier som lovar det man vill höra, tänker kortsiktigt och riskerar att skjuta nödvändiga kostnader på framtiden. Vi har alla ett GEMENSAMT ansvar för det som alla delar och är ömsesidigt beroende av. Det går inte att tvinga någon att rösta på det ena eller andra partiet. Det är så demokrati fungerar och behandlar vi den inte med tillbörlig respekt kommer demokratin att utarmas och försvinna, och då är det försent att säga: vänta lite, jag har ångrat mig. Det är nu framtiden avgörs.

Företrädare för parter som talar om vad som ska hända när de "tar makten" är odemokratiska och bryr sig därför inte ens om de väljare som av olika anledningar ställer sig bakom och väljer att rösta på dem. Det är det pris man betalar för att leva i förnekelse. Den som strävar efter makt för maktens skull bryr sig bara om makten, allt annat är underordnat. Jimmie Åkesson vill inte att valrörelsen ska handla om klimatet, han vill tala om invandringen och känslan av systemkollaps. Han vill härska genom att söndra och sprida misstänksamhet. Kunskapen och människor som värnar sanningen ser populister och rasister som sina fiender och det gör man eftersom sanningen inte går att manipulera och kunskapen inte går att kontrollera. Kritiken mot vetenskapen är en kritik mot medmänsklighet och hållbarhet och ytterst en kritik mot medborgarna i det land man säger sig värna.

Om inte du och jag orkar eller vill ta ansvar genom att göra vad vi kan kommer någon annan att göra det, men det finns inga garantier för att hen agerar med allas vårt gemensamma bästa i åtanke. Vad har vi att förlora på att försöka? Det värsta som kan hända är att vi bygger ett bättre och mer hållbart samhälle i "onödan".

Idag börjar arbetet igen efter en lång och avkopplande semester och fram till valet kommer det med säkerhet att bli en hel del bloggposter om kunskap, utbildning, hållbarhet, demokrati och humanism. Jag inser att det är svårt att göra skillnad, men det fina med att skiva om och agera i enlighet med det man tror på är att belöningen är omedelbar. Därför skriver jag och publicerar texter samt engagerar mig i sociala nätverk för det jag tror på och kritiserar det jag ser som problematiskt. Det går inte är en tanke och ett uttryck som inte finns i min föreställningsvärld; mitt motto är som bekant: Låt oss göra ett försök. Det finns många olika, mer eller mindre logiska och underbyggda skäl att låta bli att försöka, alla har sin förklaring, men vill man kunna se sig själv i spegeln och sina barnbarn i ögonen längre fram vill det till att man gör det man kan och att man agerar nu.