Det GEMENSAMMA ansvaret för demokratin

Det är RIKSDAGEN som styr Sverige, regeringen bara leder arbetet, med hela landets och befolkningens bästa för ögonen. Vårt lands förvaltning är demokratisk och långsiktig. Det är i alla fall så det borde vara, för allas bästa. Det är bara så demokratin kan värnas, och demokratin är grunden för allt vi vant oss vid att ta för givet. Just nu fungerar det inte så, på senare år har Sverige förändrats. Inte på grund av utifrån kommande hot eller influenser, utan på grund av växande ointresse, bristande engagemang och egoism, samt en utspridd girighet och en ogrundad misstänksamhet mot människor med andra språk, annan hudfärg och traditioner som skiljer sig från hur det varit tidigare i Sverige. Utifrån kommande hot brukar svetsa samman befolkningen som utsätts för hotet, men eftersom det inte finns något reellt hot UTIFRÅN mot Sverige riktas den kraft som mobiliseras av upplevelsen inåt och utsätter vårt land för splittring och spänningar som hotar att slå sönder välfärdssamhället. Istället för att leta syndabockar borde alla som VERKLIGEN bryr sig om Sverige fokusera på verkliga hot istället för inblandade: klimatförändringarna, kunskapsförflackningen, samt ointresset och oviljan att engagera sig i politiken och samhällsbyggandet.

Är man missnöjd med regeringen är det inte självklart att den ska bytas ut, åtminstone inte utan hänsyn till alternativen. Förändring för förändringens skull leder sällan till att det blir bra. Sverige har få allvarliga problem, det visar all forskning. Fast det betyder inte att alla som lever i landet har det bra, det finns massor av problem. Och det ligger ingen motsättning i detta påpekande. Problemen är dock sällan det många tror. Det är absolut inte invandringen som är problemet, utan växande klyftor. Jag kan inte redovisa några siffror, men jag hör allt fler insatta tala om att läget i landet närmar sig förhållandena (skillnaden mellan de rikaste och fattigaste) som rådde i Sverige på 1920-talet, innan folkhemsbygget inleddes och arbetet med att minska klyftorna och göra vårt land med jämlikt och jämställt inleddes och fick effekt. Fram till 1983 någonstans fortsatte det arbetet, den processen. Sedan dess har klyftorna ökat och jämlikheten minskat. I ett nyhetsinslag hörde jag följande siffror: 10 procent av befolkningen äger mer än den fattigaste halvan tillsammans, vilket inte är bra för någon. Ekonomi handlar inte om kronor och ören, om vad man har på banken eller tjänar i månaden; ekonomi handlar om makt och möjligheter. Därför spelar det en avgörande roll hur stora SKILLNADER det finns mellan människor och hur stor klyftan mellan de rikaste och fattigaste är. 

Det är rådande ekonomiska skillnader och den växande klyftan som finns inom vårt land som utgör hotet, och det riktas mot oss alla, utan undantag. Det är själva demokratin som är hotad, och när vi fokuserar på att leta syndabockar förvärras problemen och skapas grogrund för en politik som helt säkert kommer att förvärra problemen. Populism är aldrig lösningen på någonting, lika lite som rasism, egoism, girighet eller en svagare statsmakt är det. Allas krig mot alla leder ut över en avgrund. Ensam är inte stark!

Under senare år har det utvecklats ett politiskt klimat och en parlamentarisk situation som vilar på växlande opinioner där den sittande regeringen skyller på den tidigare och där opinionen aldrig någonsin är nöjd eller ger regeringen stöd. Detta är del av hotet vi står inför och det är fullkomligt ohållbart, trots att det är möjligt (eftersom demokratin i sig inte är någon garant för någonting). Klarar vi inte av att gemensamt minska klyftorna kommer vi inte att kunna värna demokratin, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna lösa klimatkrisen, vilket vi bara kan göra TILLSAMMANS.