Om pedagogiskt upplagda läroböckers förödande effekter

Fortsätter tänka högt och resonera om skolan och rådande kunskapssyn; så som det tar sig uttryck i organiseringen av utbildning. Jag ser med bedrövelse på hur allt fler universitetskurser blir allt mer strömlinjeformade och hur utbildning allt mer handlar om genomströmning och fokus på mätbara resultat, vilket anses borgs för god kvalitet. Borta är artiklarna och böcker som gavs ut på olika förlag, böcker fyllda av olika tankar som främjade studenternas lärande genom att bjuda intellektuellt motstånd. Utbudet av läroböcker domineras idag av ett fåtal kommersiella förlag vars affärsidé är att producera stora upplagor till populära kurser som lockar många studenter, ju fler desto bättre. Och högskolorna tvingas hänga med och lägger av ekonomiska skäl ner kurser som lockar färre studenter. Mångfalden utarmas snabbt och från många olika håll, inte minst av det faktum att läroböckerna ofta är mer ekonomiskt motiverade produkter än verkliga hjälpmedel i det mödosamma arbetet med att utveckla kunskap och främja lärande

Det talas om att man borde använda skönlitteratur, men det är svårt att driva igenom och kräver mer resurser och engagemang än det finns tid och pengar för i det nuvarande, hårt ekonomiskt pressade systemet. Strävan idag är att få så mycket kunskap som möjligt för en så lång kostnad som möjligt, vilket tvingar fram böcker som är pedagogiskt upplagda och presenterar kunskapen på ett så lättillgängligt och intresseväckande sätt som möjligt. Böcker som inte innehåller inte lika mycket nyttig information eller som inte riktigt är på pricken i förhållande till kursernas allt mer detaljerade kursplaner försvinner av olika anledningar, särskilt om studenterna inte uppskattar dem. Trots att det finns massor av sådana böcker och även om deras långsiktiga kunskapsvärde är långt större.

Böckerna jag tänker på är böcker som inte produceras enligt enligt på förhand uppgjorda planer eller på beställning; böcker som kräver något av författaren och som utmanar läsaren intellektuellt. Böcker som inte fokuserar på fakta, böcker som skrivs av kritiskt drivna och tänkande människor som riktar sig till intresserade och reflekterande, kritiska läsare som vill lyssna, lära och utvecklas som just tänkare genom läsningen. En gång i tiden var texterna man läste ett av högskolans adelsmärken, det varden tydligaste skillnaden mellan högskolan och gymnasiet; en skillnad som idag blir allt mer otydlig. Den typen av böcker som man vill äga och som kan läsas med behållning även långt efter att man tagit sin examen ses idag indirekt som ett problem, eftersom dess upplägg och innehåll, dess avsaknad av tydlighet och stringens rimmar illa med NPM och offras därför av ekonomiska skäl. Inte uttalat, men tendensen över tid är tydlig. Jämför en litteraturlista från 1990-talet med en från idag, skillnaden är slående på många av kurserna som fortfarande finns kvar. Eller jämför utbudet av kurser då med idag; mångfalden har offrats för genomströmningens och lönsamhetens skull. Utbildning ses som en kostnad som ska hållas nere, inte som en långsiktig investering, och kundnöjdhet är målet man strävar efter. Det är outsägligt sorgligt för mig som bildningsivrare att tvingas uppleva hur vårdslöst kunskapen behandlas i dagens utbildningssystem. Snart sagt allt fokus ligger på (kostnads)effektiv produktion av mät- och jämförbara resultat och rättssäkerhet. Som om kunskap var en produkt och betyg och examina en rättighet?! Korrekt ska man självklart vara som lärare, liksom transparent i bedömningen, men utbildning i Sverige är gratis och målet är kunskap, vilket alltid och ytterst är individens eget ansvar. 

Kravet på rättssäkerhet hänger samman med tanken om genomströmning som kvalitetsmått och synen på betyg som objektiva mått på verklig kunskap. Betyg är dock resultatet av bedömning och bedömning är resultatet av tolkning. Jag som lärare har inte bett om den makt som ligger i examinatorsrollen, den innebär dessutom en massa administration och annat merarbete som tar tid och fokus från kunskapen jag utbildat mig för att förmedla och arbeta med. Det går inte att överklaga någon annans professionella bedömning, för om den är professionell bygger den på kunskap och beprövad erfarenhet. Som bedömare har jag ju fått det underlag jag har fått och det är utifrån det jag gör min bedömning.

Återkommer till frågan som jag ännu inte fått något tillfredsställande svar på: Varför avskaffar vi inte betygen och inför inträdesprov? Det skulle tvinga alla som är och verkar på högskolan att fokusera på det vi alla sägs vara där för, men som vi i praktiken och av rådande organisering och regelverk allt mer hindras ägna oss åt; kunskap och lärande, som är dynamiska kvaliteter som ingen annan kan gå i god för eller garantera. Jag ser böckerna som sätts i händerna på studenterna som nyckeln till kunskapsutveckling och ett sätt att främja en annan utveckling rörande kunskap i vårt land. Dagens superpedagogiska läroböcker må passa in i högskolans ekonomiska struktur, men går på tvärs mot dess intellektuella. Och när många studenter köper många böcker från ett fåtal förlag utarmas även bokbranschen. Små förlag kunde tidigare leva på en minde men trygg försäljning av olika böcker och hade råd att betala fler författare bättre. Idag anlitar de stora förlagen ett fåtal storsäljande läroboksförfattare som tjänar massor med pengar; det är så klart bra för förlagen och för författarna, men är det bra för kunskapsutvecklingen i vårt land? Det är den avgörande frågan, menar jag, och den bör vi ta på största allvar och reflektera över mycket mer.