Därför kan inte en symfoniorkester ersättas med en synth

Semestern sjunger på sista versen. Hemma igen, med huvudet fullt av tankar och en pockande lust att skriva om en hel massa olika ämnen och angelägna frågeställningar. En av tanketrådarna som löper som en röd tråd genom Flyktlinjer är tankar om människan och det mänskliga. Och den tanken ska här sättas samman med ett av minnena från semestern.

Var i Zell am See, bland annat (det kommer lite bilder vad det lider), och en av kvällarna när vi strosade runt bland alla fina hus hamnade vi på torget mitt i by; där en större orkester, bestående framförallt av blåsinstrument, satt formerad på en scen och stämde sina instrument. Vi stannade upp och sällade oss till den växande skaran av åhörare. Musikerna var unga och när dirigenten presenterade sig och orkestern, samt berättade att de varit i Italien på något slags festival och på hemvägen stannade till på några utvalda ställen för att framföra sin repertoar, fångades vårt intresse och vi stannade för att lyssna. Det blev ett fint minne, för spelglädjen och musikaliteten samt samspelet mellan dirigenten och de unga musikerna liksom publikkontakten var helt underbar att uppleva; såväl som musiken och arrangemangen.

Plötsligt slog det mig att en synthesizer troligen skulle kunna låta lika mycket och nästan likadant, fast den skulle aldrig kunna förmedla samma känsla och sprida lika mycket mellanmänsklig värme som den turnerande orkestern visade pro på och gav till publiken som besvarade känslorna och visade tacksamhet genom att applådera länge och hjärtligt. Det var inte bara det faktum att dirigenten hade fin känsla för musik och arrangemang, eller att han hade enormt god hand om de unga musikerna som under hans ledning fick blomma ut på riktigt. Den kärlek som musikerna och deras ledare visade varandra och till musiken smittade av sig till publiken och i mellanrummet skapades en underbar atmosfär av medmänsklig värme, vilket rörde mig till tårar (vilket i och för sig är ganska enkelt då jag har nära till känslorna och lätt blir rörd). Det kan musik som framförs av människor till människor göra på ett helt annat sätt än elektronisk musik; som varken är bättre eller sämre (det är inte det som denna bloggpost handlar om och jag kan verkligen uppskatta både och).

Poängen jag vill göra är att det som (i alla fall än så länge) är uppenbart ifråga om musik inte är det ifråga om andra mänskliga verksamheter. Vi är inne i en intensiv period av robotisering och digitalisering idag som i rasande fart gör människor överflödiga. Jag skulle önska att vi stannade upp och funderade lite på varför vi effektiviserar och vilka effekter det får på sikt för den mellanmänskliga kommunikationen och för förmågan att uppleva saker tillsammans.

Ett framförande av en symfoniorkester som består av ännu fler musiker och instrument är oerhört komplexitet och det krävs att alla delar som helheten består av kan samverka för att ljuva harmonier och vacker musik ska uppstå och kunna spridas till en kunnig och uppskattande publik. Det handlar om en lång rad olika roller som måste fås att resonera med varandra. Det krävs en kompositör som skapar tonerna och bestämmer ordningen, men det räcker inte på långa vägar för att det ska bli musik av komponerandet. Utan en dirigent med gehör och en idé om hur musikverket ska framföras, samt förmåga att leda och locka fram det bästa ur musikerna blir konserten ingen minnesvärd upplevelse. Orkestern vi lyssnade bestod av en erfaren ledare men musikerna var unga; väldigt duktiga och samspelta, men ännu inga proffs, vilket bidrog till upplevelsen för de hade inte utvecklat några divalater. Det räcker inte, inte på långa vägar för att skapa minnesvärd symfonisk musik; därtill krävs instrument som byggts av duktiga hantverkare med känsla för olika materials möjligheter och begränsningar. Och ju mer publiken kan och förmår uppskatta desto viktigare blir det att varje individuell del av den komplexa helheten presterar på topp, och desto större blir den mellanmänskliga glädjen när allt fungerar.

Dessa insikter och detta resonemang kan överföras till många andra verksamheter, till skolan, vården, politiken och samhället, för att bara nämna några av de mest uppenbara. Fast idag är det inte så vi ser på saken eller tänker på verksamheterna. Vi fokuserar på att effektivisera genom sänka kostnader och öka produktiviteten, vilket gör att vi först i efterhand, ofta när det redan är försent, upptäcker vilka kostnader vi drar på oss i vår jakt på sänkta skatter, ökade vinster och strävan efter mer för mindre. Det tar tid att bygga upp kompetenser och förmågan till samspel, men oerhört lätt att kassera. Och sedan, om och när man upptäcker vad som gått förlorat, kostar det massor med pengar och tar enormt med tid att återskapa det som gått förlorat.

Jag tror på och vurmar för en mänsklighet som utvecklas men oroas allt mer av tendenserna jag ser överallt till avveckling, nedmontering och mekanisering i jakten på pengar. Ju mer jag oroas över vad den fatala sammanblandningen av ekonomin som medel och som mål riskerar leda till, desto större är min tacksamhet för den typen av upplevelser som kvällen i Zell am See bjöd på.