Tomma valaffischer och ett öppet mandat

SD går till val på ett carte blanche, ett öppet mandat. Det enda man lovar är att det ska bli bra och väljarna får helt enkelt lita på att företrädarna för partiet tar kloka beslut, efter att de (som vissa av partiets företrädare uttrycker det) "tagit makten". Hur det ska bli bra eller vad som är SDs konkreta poltik talar man tyst eller svävande om, och på frågor om vad man menar med essens, till exempel blir vi svaret skyldiga när Åkesson svamlar om meningslösa självklarheter. Om man menar att kvinnor föder barn och män inte gör det, varför behövs då begreppet nämnas? Självklart menar man egentligen något annat, nämligen att det är skillnad på vi och dem. När SD lägger fram en budget visar det sig att den är en ren glädjekalkyl. SD är inte att parti som andra, det är ett parti som sedan starten haft en vision om maktövertagande och som bygger sin poltik på att ställa grupper mot varandra och göra skillnad på vi och dem. I valet 2018 finns det tecken på att man kan bli det största partiet och det är med ett helt annat självförtroende som företrädarna agerar i mötet med väljarna, och de tomma valaffischerna ser jag som ett tecken på det.

Genom att anamma denna strategi skapar SD en tom projektionsyta som väljarna själva kan fylla med innehåll. SD blir därmed ett parti vars budskap kan betyda vad som helst och alla som är missnöjda med övriga partier och samhället i stort kan söka sig dit och förenas i sitt missnöje, vilket är en synnerligen dålig grund att bygga något varaktigt och hållbart på. Fast det fungerar om det är makt man vill åt, och det fina med tomma valaffischer är att man friskriver sig från kritik om brutna vallöften. Hegemonisk makt fungerar på just detta sätt, genom att fokusera på de andras problem, svagheter och utmärkande egenskaper; genom att fokusera på vad man INTE är. Genom att vara i opposition och genom att profilera sig genom att klaga på andra och försvara sig mot kritiken man får genom att ta på sig offerkoftan, kan man vinna makt och inflytande hos väljare som känner ett allmänt missnöje eller som bara bryr sig om en sak, att Sverige ska bli som det var en gång i ett diffust och rosaskimrande förr i tiden, innan den påstådda "massinvandringen".

Tänker vidare om detta med en artikel från Aftonbladet.

Valaffischer – utan politiska budskap.
Sverigedemokraterna lyfter istället fram nya företrädare och uttrycket SD2018, som har hämtats från sociala medier. Enligt kommunikationschefen Joakim Wallerstein vill man med bilderna ta strid mot nidbilden av partiet.
– Vi brukar beskrivas som ett parti för unga arga män, men det tycker inte jag stämmer, säger han.

Det är känslan som räknas. Om man verkligen ville visa att den allmänna bilden inte stämmer hade man kunnat visa statistik som visar svart på vitt hur det ser ut och att det finns stöd för bilden man vill måla upp, fast det gör man inte.

Partiledaren Jimmie Åkesson och kända företrädare som Mattias Karlsson och Richard Jomshof kommer att synas på SD:s valaffischer i landet, vilka sätts upp med start i veckan. Men affischerna kommer också att visa personer som inte är särskilt kända för den breda allmänheten. Det handlar både om lokala och regionala politiker, men också företrädare som kandiderar för SD till riksdagen kommande mandatperiod. Bland dessa till exempel presschefen Henrik Vinge och Åkessons assistent Yasmine Eriksson.

Om man hade ett budskap och verkligen trodde på poltikens innehåll, kan man tycka att det borde vara viktigt för partiet att sprida insikt om detta. Fast det gör man inte, och en anledning till det kan vara att alla redan vet vad SD står för. Med tomma valaffisher slipper den som röstar på SD för att stoppa invandringen stå till svars för den åsikten, som i många sociala sammanhang (med rätta, menar jag) är stigmatiserande. Det är slående hur mycket fokus och kraft som SD lägger på yta och det känslomässiga. Fakta och kunskap äger ingen, men känslor går att kontrollera och manipulera.

Vill motverka ”nidbild”Texten på affischerna är en enda – SD2018. Det är ett uttryck som kommunikationschefen Joakim Wallerstein framhåller har vuxit fram på internet bland partiets sympatisörer.
– SD2018 är för oss ett samlingsbegrepp för hur vi ser på landet i dag, säger han.
Wallerstein menar att väljarna är trötta på politiska slogans och att de flesta nu vet vad SD tycker, bland annat om invandringen. Däremot, framhåller han, vet man mindre om vilka partiet är.

Vad säger en bild om en människas tankar och egenskaper, hens förmåga att leda, ta ansvar och bedriva en ansvarsfull politik? Den som röstade på SD i förra valet banade väg för de 155 politiska vildar som härjar i det politiska systemet, de 28 tomma stolarna samt tre nazister som kunnat påverka (lokal)politiken i vårt land. En röst på SD är ett öppet mandat för en hel massa olika saker som de flesta inte förknippar med ansvar, långsiktighet och humanism. Och det går inte att bilda sig en uppfattning om någons karaktär genom att titta på en bild. Frenologi är en pseudovetenskap, som endast talar till känslorna som Åkesson menar är det viktigaste.

Han anser att det finns en ”nidbild” som framhålls av media och som visar SD som ett parti för unga arga män. Kommunikationschefen menar att det inte stämmer i dag och att SD nu samlar alla typer av människor samt att fördelningen är ungefär 50–50 av män och kvinnor för nytillkomna medlemmar. Totalt är dock 75 procent av SD:s medlemmar män liksom en majoritet av partiets väljare. Genom att visa upp nya företrädare i en ljus och stilren miljö hoppas SD nu kunna ge en annan bild.

– Vi vill visa att vi är en ganska blandad skara människor och att vi är många numera. Det är ljusa bilder, vi är ganska optimistiska. Dels kring hur vår egen utveckling kommer att vara men också Sveriges utveckling med vår hjälp, säger Wallerstein.

Bara för att många människor söker sig till ett parti betyder inte självklart att det partiet är pålitligt, särskilt inte som man väljer att marknadsför sig med tomma valaffischer, och faktum kvarstår 75 procent av SDs medlemmar är män och ledarskiktet består av en väl sammansvetsad grupp med vita män i samma ålder, som varit med sedan starten. Inget annat parti har uteslutit så många medlemmar som SD, av olika orsaker. Inget annat parti har infört nolltolerans för rasism, av den enkla anledningen att det inte finns något behov av det. Det är inte vad man säger som är det viktiga, utan vad man INTE säger.

Fler valfilmer
Förutom valaffischer kommer SD också att lansera ett antal valfilmer, en presenterades nyligen och har udden riktad mot partiets huvudmotståndare i valet, Socialdemokraterna. Filmen som handlar om S historia har kritiserats av både statsvetare och S-företrädare för att förenkla och innehålla felaktigheter.

SD är ett parti som befinner sig i kamp och opposition. I den uppmärksammade filmen om S historia anklagar man S för att man på 1930-talet hade liknande åsikter som företrädare för SD hade när partiet bildades på 1990-talet och som man inte klart och tydligt gjort upp med. Strategin är tydlig, genom att rikta fokus mot annat och kritisera andra, skapas en tom projektionsyta som väljare kan fylla med sina egna visioner och förhoppningar. En röst på SD är inte röst på något, och därför tar jag avstånd från och varnar för poltiken.

Fler valfilmer är på gång, framhåller SD:s kommunikationschef. Men några filmer av samma typ som 2010 års SD-film blir det inte, menar han. Filmen visade kvinnor i burka som jagade pensionärer och stoppades av tv-bolag efter stark kritik. 

– Vi har gjort helt annat material de senaste åren. I valrörelsen 2014 var valfilmerna ljusa och trevliga och det är i det spåret vi kommer att jobba. 

SD:s profilfrågor i valet är vård, migration, integration och kriminalpolitik.

Det är känslan som räknas och valet av profilfrågor är talande, det handlar om frågor som väcker känslor och som går att mobilisera massrörelser med hjälp av. Det är frågor som det finns ett stort missnöje med bland breda lager av befolkningen. Fast bara för att det finns problem och ansvariga politiker inte lyckats väl, betyder inte att SD sitter inne med lösningen. Och eftersom partiet inte ens kan presentera en budget som håller ihop borde man som väljare verkligen tänka sig för innan man lägger sig röst på SD. Efter valet är det för sent att ångra sig.

Klimatförändringarna avfärdar SD och saknar därför politik på det området. Uttalanden från företrädare för partiet handlar istället om att SMHI sprider propaganda. Talet om klimatet som ett hot tar fokus från de hot som SD vill att vi ska fokusera på; hotet från en massinvandring som endast varit med sanningen överensstämmande under en högst begränsad period, mitt under en av de största flyktingkriserna i Europas historia. 

Tar vi inte klimatet på allvar och genomför reformer för att försöka förhindra den katastrof som en förkrossande majoritet av världens samlade klimatforskare är ense om utgör en realitet är vi alla, liksom livet på jorden, illa ute. En röst på SD ger stöd åt en poltik byggd på förnekelse och villfarelser. SDs valaffischer är Potemkinkulisser vars enda syfte är att locka väljare.

Tänk efter före, efter den 9de september är det försent. Visst, om fyra år är det val igen. Fast mycket kan hända på fyra år, särskilt om det parlamentariska läget är oklart. Och om det är något Sverige behöver i det utsatta läge vår demokrati befinner sig i är det politiker som är tydliga och som vars politisk är transparent. Jag företräder inget särskilt politiskt parti, det är demokratin jag oroar mig för och värnar.