Om person- och uppgiftsorienterade tjänster

Jag tänker allt oftare på skillnaden mellan att vara bagare och att vara lärare och forskare; kanske för att den i början av min akademiska karriär var diametral och för att den med åren allt mer krympt. När jag arbetade som bagare vågade jag bara ta max två veckors semester i taget eftersom jag inte kände mig säker på om jag skulle orka komma tillbaka till jobbet igen ifall jag var ledig längre. Inte så att jag någonsin varit rädd för hårt arbete, långa dagar eller att behöva gå upp tidigt. Jag kände mig instängd och styrd på ett sätt som gick ut över det allmänna välbefinnandet i allmänhet och intellektet i synnerhet. Och när jag hittade in i akademin och kände mig etablerad där var det med en närmast euforisk lycka och frihetskänsla jag gav mig i kast med uppgifterna som låg framför mig. Som forskare och lärare kunde jag utföra arbetet där och när samt på de sätt jag själv valde; det enda som betydde något var att jag höll deadline och att resultatet var bra.

Idag ser allt annorlunda ut, och förändringen som först gick långsamt har på senare år accelererat. Jag kan fortfarande arbeta där och i viss mån när jag vill, men ju mer meriterad jag blir och ju mer erfarenhet jag skaffar mig, desto mer styrd blir jag. Mina kunskaper (som bygger på både andras och egen forskning), och den beprövade erfarenhet jag skaffat mig betyder ingenting när de ställs mot akademins administrativa regler. Känslan av instängdhet som fick mig att lämna bageriyrket kämpar jag allt oftare med och det blir särskilt tydligt här i skiftet mellan semester och arbete. Jag trivs fortfarande med arbetet och under sommarens sex veckors ledighet har det byggts upp en längtan tillbaka till akademin. Fast det är det akademiska jag längtar efter, inte de allt mer detaljerade reglerna och alla administrativa system som förändras stup i kvarten. Det är inte alla möten som bara hålls för sakens skull och för att man ska kunna skriva ett protokoll om att man han haft mötet, för att kunna visa utvärderarna av verksamheten att man inte rullat tummarna.

En av anledningarna till att just dessa tankar upptar mig just nu är att jag började arbetet efter semestern med att läsa utvärderingen av det arbete som utförts, bland annat av mig, i det av VGR finansierade forskningsråd för interkulturell dialog. Utvärderingen gjordes av ett professionellt utvärderingsinstitut i Stockholm och redan innan semestern fick vi ett utkast till rapporten som vi fick läsa och lämna synpunkter på. Dokumentet var fyllt av missförstånd och felaktigheter, och metoden som använts (anser jag mig som forskare vara kompetent nog att bedöma) har varit schablonartad, vilket stör mig eftersom experterna som anlitats har utvärderat en unik forskningssatsning, inte en reguljär verksamhet. Jag kan inte skaka av mig känslan, dels av att utvärderarna inte förstått vad som utvärderats, dels av att det anlitade utvärderingsinstitutet levererat en produkt vars huvudsakliga syfte är att generera pengar till företaget. Och när jag läser följande rader växer tveksamheten över om jag verkligen ska fortsätta med uppdraget, trots att det varit något av det roligaste och mest meningsfulla jag ägnat mig åt under senare åt.

Utvärderingen visar att styrgruppen i stor grad har låtit FID själv formulera aktiviteter och verksamhet. Den styrning som FID har haft att förhålla sig till har fokuserats till att årligen ta fram en verksamhetsplan, en verksamhetsberättelse och förslag på budget. Styrgruppen har berett ärenden och sett till att beslut har fattats i politiska organ. Slutligen har FID självständigt fattat beslut om forskningsprojekt samt tagit ställning till vilka övriga aktiviteter som ska genomföras under verksamhetsåret. Forskarnas akademiska frihet är viktig och ska i framtiden vara kvar, men styrgruppen behöver i större utsträckning styra FID:s inriktning, prioriteringar och verksamhet för att säkerställa att det verksamhetsnära perspektivet i starkare grad finns med i genomförandet. (Mina fetmarkeringar).

Den akademiska friheten är viktig står det, men det faktum att uppdragsgivaren och finansiären av verksamheten faktiskt låtit oss arbeta självständigt, för att verkligen kunna agera som FORSKARE, ser utvärderarna som ett problem, och mer samt tydligare styrning (som medel att uppnå måluppfyllelse) är deras förslag till lösning. Om VGR tar utvärderarnas slutsatser på allvar, och det måste man ju göra eftersom man har betalat en ansenlig summa av skattebetalarnas pengar för att utvärdera verksamheten, betyder det i praktiken att forskningsrådet upphör att vara ett FORSKNINGSråd och istället förvandlas till just ett sådan professionellt utvärderingsinstitut som producerat utvärderingen av verksamheten. Ska jag kunna agera som FORSKARE och dra nytta av kunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig genom åren i akademin är det mer ansvar och mindre styrning som krävs. Följaktligen förbereder jag mig på att avsluta mitt engagemang i forskningsrådet (som ändå bara finansieras till fem procent av min tjänst, resten av de 10 procenten som uppdraget omfattar utför jag på min kompetensutvecklingstid), vilket smärtar mig, för det har verkligen varit intressant och givande, och det har verkligen känts viktigt. Mer styrning betackar jag mig dock ifrån. För att man ska kunna agera som forskare krävs just den frihet och det ansvar som i rapporten pekas på som ett problem.

Forskning är en personorienterad och bagare är en uppgiftsorienterad, tjänst. Den största skillnaden mellan ett akademiskt arbete och ett arbete i tillverkningsindustrin är att ingen annan tar över ansvaret för eller utför forskares eller lärares arbetsuppgifter vid sjukdom och ledighet. När jag hade semester eller blev sjuk som bagare någon eller max några gånger varje år (det går inte att arbeta med mat om man har magsjuka eller influensa) kallades en vikarie in och när jag kom tillbaka tog jag bara över uppgiften igen. Inga arbetsuppgifter samlades på hög och när jag stämplade ut var jag LEDIG och FRI från alla arbetslivets krav och måsten. Den friheten uppskattade jag dock inte, eftersom jag vill arbeta. En av alla anledningar till att jag fann akademin så enormt befriande var just detta att jag hade det fulla ansvaret för utförandet och att jag allltid så att säga var mitt uppe i arbetet. Som forskare och lärare ser jag det som att jag tar ledigt när jag behöver, resten av tiden arbetar jag; och det passar mig, den jag är och hur jag fungerar som hand i handske. Fast så här efter semestern eller när jag någon gång på grund av sjukdom eller trötthet inte kan eller orkar utföra mina arbetsuppgifter samlas de på hög och får jobba ikapp, samtidigt som jag förväntas jobba med och uppfylla kraven som finns kopplade till alla nya arbetsuppgifter som hela tiden läggs till. Friheten som jag i början av min akademiska karriär välkomnade får mig idag att känna mig allt mer instängd. Och kraven på styrning som gör arbetet allt mindre akademiskt för varje år som går får mig att känna mig ännu mer instängd än jag kände mig som bagare.

Sensmoralen och mitt budskap är följande: Det handlar om två väsensskilda sätt att organisera två helt olika typer av uppgifter, och tas ingen hänsyn till detta går det ut över hälsan och välbefinnandet för den som ansvarar för uppgifterna. Om akademiker inte får vara frihet och känna tillit kan arbetet som utförs inte bli akademiskt. Det går inte att både styra och få del av högkvalitativ forskning; resultat får man alltid, men är det kunskap eller lärande man är ute efter finns inga genvägar eller quick fix. Alla försök att målstyra, kontrollera och effektivisera akademiskt arbete är dömt att misslyckas och det är djupt orättvist att lägga skulden för misslyckandet på lärarna och forskarna.