En årligen återkommande mardröm

Omställningen från semester till arbete påverkar mig (och alla andra också, så klart) olika varje år. Det handlar inte bara om en förändrad dygnsrytm eller att jag måste underkasta mig arbetslivets olika rutiner eller att semesterns frihet tas ifrån mig. Det där har jag inga problem med. Jag trivs med växlingarna mellan ledighet och arbete och vill arbeta, gärna mycket. En sak vänjer jag mig dock aldrig vid och har jag problem med varje år, och det tar sig lite olika uttryck. Det jag tänkte skriva om och reflektera över här är den (i princip) årligen återkommande mardröm drabbar mig och som ser olika ut men som alltid handlar om samma sak; en diffus känsla av att vara jagad, att inte hinna med, att ligga steget efter eller inse att jag ska göra något jag inte är förberedd på.

Det som gör att jag vill skriva om den där mardrömmen är att den lite ändrat karaktär med åren, och det tror jag handlar om att arbetet ändrat karaktär. I början av min lärargärning handlade mardrömmen om att hantera alla intellektuella krav som arbetet ställde på mig och som jag var osäker på om jag skulle klara av att leva upp till. Jag kände mig som en bluff och det blev extra påtagligt just i omställningen mellan semesterns frihet när jag gick från en tillvaro där jag kunde tänka helt i egna banor och en tillvaro där jag tvingades inordna mitt tänkande i den akademiska mallen. Då var det min egen förmåga jag tvivlade på och behövde bearbeta.

Efter några år, och särskilt när jag flyttat in i känslan av att jag faktiskt är lärare och forskare och att jag har vad som krävs för att klara arbetet, trodde jag nog att den där mardrömmen skulle klinga av och att omställningen skulle bli enklare. Så blev det nu inte; mardrömmen fortsatte återkomma och den handlade allt tydligare om det rent fysiska obehaget jag känner av att tvingas utföra meningslösa sysslor, bara för att det är så reglerna ser ut. Just den känslan blir värre för varje år som går, den ökar i takt med att mina kunskaper fördjupas och erfarenheten ökar. Jag tycker inte jag som akademiker ska behöva vänja mig vid att mitt arbetsliv innehåller allt fler sådana inslag och allt mindre av forskarens frihet. Fast det har tagit många år att komma till just den insikten, och genom åren har jag tvingats hantera den där mardrömmen.

Under semestern är jag fri, men det innebär inte att jag slutar tänka eller bry mig. Jag kopplar i princip aldrig av från mitt arbete, i alla fall inte helt och hållet. Det ser jag som något positivt, förutsatt givetvis att arbetet är just så intellektuellt som jag anser att arbetet som forskare och lärare på högskolan ska vara. På sommaren och under semestern tänker jag på andra saker, tar mig an mer komplexa frågor och räds inte för frågor som ligger bortom min kapacitet. Det svåra har jag aldrig haft problem med, det är det enkla, det rutinartade; inslagen i (arbets)livet som man förväntas automatisera som jag har problem med. Att inordna sig och anpassa mig har jag aldrig haft problem med, det är när jag inte kan eller får göra det som ska göras på mitt sätt som känslorna av obehag växer på mig. Och den känslan har blivit mer påtaglig med åren.

Detta år väntar jag fortfarande på den där mardrömmen. Kanske har arbetslivets krav och måsten ännu inte kommit ikapp mig, eller också har jag lärt mig hantera omställningen bättre; jag vet inte, men mardrömmen har ännu inte drabbat mig. Detta skrämmer mig lite och ger upphov till en helt annan oro. Tänk om det är så att förhållandena håller på att skifta, tänk om arbetslivet har blivit så pass reglerat och friheten kringskurits så pass mycket att det nya akademiska normala handlar om att producera standardiserade resultat efter principen ju mer och snabbare desto bättre. Tänk om det omvända gäller, att jag lever mardrömmen och bara är fri i drömmen? Slår ifrån mig den tanken omgående och byter spår samt fokuserar på vägar fram istället.

Något säger allt detta, om arbetslivet, inte bara det akademiska, tänker jag. Därför delar jag med mig av mina tankar. Vad det betyder vet jag inte och det finns heller inte ett enda svar. Därför efterlyser jag här och nu liksom alltid mer av samtal och mindre av debatt. Fler behöver lyssna på andra; medmänsklighet håller på att bli en bristvara. Jag tror att en viktig bov i sammanhanget är den helt oproblematiserade synen på och övertygelsen, dels om att konkurrens alltid driver kvalitet, dels att effektivisering är synonymt med ansvarsfull förvaltning av alla typer av verksamheter. Jag ser inte samtalet som kungsvägen till rätta svar, att samtala handlar bara indirekt om det man samtalar om. Samtalet är ett sätt att leva, ett sätt att se på och förhålla sig till både kunskap och sina medmänniskor. Jag ser samtalet som ett slags modell för ett hållbart samhälle. Inte bara människor samtalar mer varandra, livet på jorden är sammanlänkat i ett komplext system som kan liknas vid ett slags samtal. Om vi väljer att se på förhållandena vi lever i på det sättet, vill säga. Samtalet som livsstil handlar för mig om att göra verkstad av insikten om att sanningen ligger bortom människans kunskapshorisont; det är ett sätt leva mer i nuet, tillsammans.