Om behovet av pedagogiskt överskott

Om lärare bara undervisar och administrerar undervisning samt kontrollerar lärandeprocesser och rapporterar resultat uppstår förr eller senare ett kunskapsunderskott. Det är ett allvarligt problem och tar man inte tag i det omgående förvandlas skolan. Gränser förskjuts gradvis, i små steg. Tanken med friskolereformen var god, mångfald är bra; men i samma stund som riskkapitalet bjöds in och såg möjligheter att tjäna snabba och enkla pengar kom skolan och i förlängningen även den högre utbildningen att förändras i grunden. Innan valfrihet blev en faktor i skolans värld stod kunskapen i centrum och fokus riktades mot lärande.

Möjligheten att välja förde in en ny aspekt att ta hänsyn till, och sedan kom som sagt riskapitalet och dess krav på avkastning. Enda sättet att tjäna pengar på skolan, vars budget till stor del består av löner, är att tvinga lärarna jobba mer eller snabbare. Och valfriheten innebar att föräldrarnas makt över verksamhetens utformning ökade. Lägg därtill kunskapen om att ett bra betyg öppnar dörrar till attraktiva utbildningar, som i sin tur leder till prestigefulla anställningar, och det borde bli uppenbart för alla att kunskapen och lärandet blir lidande. I en kunskapsskola värd namnet kan lärarna ägna all sin energi och fokusera helt och hållet på kunskapen och leda eleverna på vägar som leder dit. Idag, i den svenska, konkurrensutsatta, valfrihetsskolan måste de först locka till sig eleverna, sedan hålla deras intresse uppe och vara attraktiv; och dessutom öka effektiviteten i arbetet (trycket på effektivitet minskar inte, det finns där ständigt som ett ok på lärarnas axlar), samt kontrollera att eleverna gör vad de ska, arrangera och övervaka prov och rapportera in resultat som mäts jämförs med tidigare års resultat.

Idag är skolan förändrad, och det i sig är ju oundvikligt eftersom samhället förändras, men mycket talar för att dagens skola, till skillnad från den skola jag gick i, inte längre är en kunskapsskola utan något annat. Skolan har utvecklats till något som partierna använder i valrörelsen för att profilera sina partiers politik med, för att locka väljare. Friskoleföretagen som ägs av hugade aktiespekulanter använder skolan för att plocka ut vinst och för att locka så många (lönsamma) kunder som möjligt har skolan förvandlats till ett slags lockvara, och lärarnas uppdrag är att effektivisera sina arbetsuppgifter och producera resultat, det vill säga betyg. Eleverna och deras föräldrar söker sig till den skola som utlovar störst chans att få ett bra betyg, och många drar sig inte för att kräva just det av läraren. Skolan har utvecklats till ett slags huggsexa, där alla drar i och kräver olika saker av LÄRARNA. Och sedan undrar man varför yrket tappar i attraktivitet; det borde stå klart för alla människor, i alla fall för alla människor som bryr sig om kunskap, varför det blivit som det är. Kunskapen måste försvaras av alla i hela samhället, annars kommer den aldrig att kunna stå sig den hänsynslösa konkurrensen. Det finns inga genvägar.

Lärare MÅSTE få tid att läsa och tänka, annars kan skolan inte bli en KUNSKAPSSKOLA. Vad skolan behöver, slog det mig när jag satt på ett av alla möten jag måste gå på i mitt arbete som lektor på högskolan, är ett pedagogiskt överskott. Effektiviseringen av skolan leder till att organisationen blir allt mer anorektisk, och liksom anorektikern saknas sjukdomsinsikt. Alla olika aktörer ser till sina intressen, och räknar med att kunskap och (lärande)kvalitet går att säkra med hjälp av administrativa system och handfast ledning, och lärarna sitter där med Svarte Petter på hand och tvingas trolla med knäna för att få den omöjliga ekvationen att gå ihop.

Pedagogiskt överskott låter krångligare än det är och handlar förenklat om MARGINALER. Det eviga kravet på effektivisering av verksamheten måste överges och lärarna måste garanteras frihet under ansvar att bygga upp sin kompetens och fördjupa och bredda sina kunskaper, utan att det innebär att de får mindre tid att göra samma uppgifter. Det pedagogiska överskottet återinvesteras i verksamheten som därmed stärks för varje år som går, vilket är en förutsättning för att skolan som organisation ska kunna försvara kunskapen mot den allt hårdare pressen den utsätt för i dagens samhälle. Det pedagogiska överskottet är en öppen möjlighet som lärarna får göra vad de vill med. Man skulle kunna se det som en löneförmån, men jag vill snarare se det som ett förtroende som kräver ansvar. Vill man att läraryrket ska vara attraktivt för människor som brinner för kunskap och lärande MÅSTE det i arbetsvardagen finnas förutsättningar även för lärarna att lyssna, läsa och lära. Lärare är inte ett arbete som vilket annat som helst, det är ett ansvarsfullt uppdrag som utförs på uppdrag av dagens unga och kommande generationer. En fungerande skola och ett utbildningssystem som skapar förutsättningar för lärande, där det ställs höga krav på elever och studenter, kräver ansvarstagande lärare som sätter KUNSKAPEN i första rummet och som inte kompromissar med kvaliteten någonstans.

Det pedagogiska överskottet tänker jag på som ett slags buffert eller inbyggt skydd mot samhällets allt hårdare och mer hänsynslösa krav på prestation och resultat, vilket är förödande för lärandet och kunskapsutvecklingen som dels aldrig är en rak väg mot ett tydligt mål, dels alltid är individens ansvar. Ingen kan garantera någon annans kunskaper, och samhället får den kunskap samhället förtjänar; det går inte att skylla skolans problem på lärarna, i alla fall inte så länge det saknas ett pedagogiskt överskott.