Kulturens blandning av lögn, sanning, känslor och intentioner av olika slag

Läser med stort intresse och uppskattning Leif G W Perssons senaste bok, Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv, där han med ett målande språk berättar om och reflekterar över sitt arbetsliv. På sidan 86-88 finner jag ett citat som fångar mig; det handlar om lögn och sanning och visar hur svårt det är för oss människor att hantera dessa mänskliga och kulturella kvaliteter, som jag vill se det som. Vi strävar efter sanning, men så kickar känslorna in. Alla vill veta, men när svaren man får går på tvärs mot hur man önskar eller trodde att det var slår många bort dem eller ifrågasätter budbäraren och håller fast vid den tidigare uppfattningen, vilket är särskilt lätt att göra om hela ens livsfilosofi byggts på villfarelsen. I USA har man en president som upphöjt detta sätt att förhålla sig till sanningen till praxis och i vår svenska riksdag sitter ett parti som mycket väl kan bli det största partiet i årets val som uttalat väljer att lita mer till känslan än till forskningen. Detta är ett allvarligt samhällsproblem som demokratin är allt för bräcklig för att kunna hantera. Vi som väljer att följa kunskapen har därför ett ansvar att göra vad vi kan för att inte samhället ska urarta och anta formen av en destruktiv twitterstorm där rena lögner, halvsanningar, antaganden och fakta blandas till en mix som är hart när omöjligt att bringa reda i.

Leif G W (eller bara G W), som han kallas i folkmun, har under sitt (arbets)liv tillägnat sig djupa kunskaper och rika erfarenheter av människors syn på och förhållningssätt till lögner. Han skriver:

Samtidigt måste man vara klar över att det där med sanning och lögn är en komplicerad historia och långt ifrån alltid detsamma som sant eller falskt i den där vanliga objektiva mänskliga meningen som låter sig prövas utifrån sådant som omger oss och som vi kan värdera med hjälp av våra sinnen. Att hävda att någon ljuger är således ett ofta missbrukat uttryck. Ett vanligt skäl till att folk påstår något som inte stämmer med verkligheten är således att de missuppfattat saken. Inte att de mot bättre vetande skulle ha beskrivit den på ett avsiktligt missvisande eller felaktigt sätt. Med den vanliga lögnen är det dessutom så att den är vit till färgen och oftast används för att spara tid eller för att inte i onödan såra en annan människa.

Alla ljuger, mer eller mindre frekvent. Samhället och det sociala livet skulle aldrig fungerar om vi inte agerade på det sättet. Problemet är alltså inte att det sliras på sanningen, problemet är att så många utgår från att det går att skilja lögnare (som alltid ljuger) från sanningsägare (som aldrig gör det), samt att kunskapen och dess komplexitet inte beaktas och behandlas med mer respekt. På sociala medier påstås det saker hela tiden, och anklagelserna om lögner är ett sätt bland många att försöka så tvivel och misskreditera. Det talas om källkritik, men ingen har idag tid att stanna upp och reflektera; därför kan de verkligt farliga, de som ljuger med uppståt och som har en agenda, verka så att säga under radarn och påverka opinionen. Nazisterna i NMR arbetar systematiskt med lögner och blandar konsekvent dessa med dåligt underbyggda påståenden, halvsanningar och vederhäftiga fakta, till en samhällsomstörtande brygd vars konsekvenser de skyller den för tillfället och allmänt sett mest ifrågasatta etniska grupperingen i samhället, som beskylls för alla problem. Leif G W, visar här på sitt underfundiga sätt hur enormt svårt det är, detta med lögner och sanningar.

Fast ibland är det svårare än så men eftersom jag inte vill ge mig in på några svårare filosofiska diskussioner ska jag nöja mig med att visa vad jag menar med hjälp av ett enkelt exempel. Antag att du påstår något trots att du är övertygad om att det du säger inte är sant. Låt oss för enkelhetens skull även postulera att du gör det utifrån ett ont uppsåt. Du ljuger för att jävlas med någon, helt enkelt.

Låt oss slutligen anta att det visar sig att du fått även din lögn om bakfoten och att det du sa faktiskt var sant i den där vedertagna meningen. Uppstår då frågan hur vi ska förhålla oss till en sådan som du som inte ens klarar av att skilja sanning från lögn och sant från falskt på det viset. I moralisk mening är du ju en lögnhals, kanske till och med av den allra värsta sorten, trots att inte ett falskt ord kommit över dina läppar.

Moral och etik är något vi behöver tala om MYCKET mer. Liksom med kunskap är det så med etik och moral att det saknas givna svar. För att kunna hantera samhällsetiken krävs en kollektiv, väl utvecklad förmåga att se, förstå och hantera just det som G W skriver om i citatet. Det krävs ödmjukhet, och allt tal om och all idealisering av starka ledare som pekar med hela handen och driver igenom förslag som vilar på en solid grund av sanning måste överges. Sanningen är liksom Gud transcendent, den ligger oftast bortom det sinnliga, åtminstone om frågan rör samhället eller kulturen. Skiljelinjen mellan människor går inte mellan lögnare och sanningssägare, utan mellan moraliskt kompetenta som förstår och förhåller sig ödmjuka inför kunskapen som finns, och de som väljer att gå på känsla ifall föreliggande fakta inte stämmer med den bild de har av verkligheten. Inte minst därför är debatten så enorm förödande; den underblåser utvecklingen av det senare och förhindrar kunskapen från att placeras i centrum för demokratin, samhällsbyggandet, politiken och människors vardag, på nätet liksom in real life.

Själv brukar jag vara försiktig med att påstå att någon ljuger. Det stora problemet i det sammanhanget är nämligen inte alla lögnare av varierande dignitet utan alla vanliga, hyggliga, hederliga och ärliga människor som hela tiden säger saker som inte är sanna. Ibland är det svårare än annars. Starka känslor, konflikter, hat lika väl som kärlek är nämligen usla garanter för att kunna skilja sanning från lögn och sant från falskt. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Klarade vi av det skulle vi ju inte längre vara människor som kunde mätas med mänskliga mått.

Det där sista är viktigt. Kraven på sanning klarar människan inte av att leva upp till, det gör oss alla omänskliga och banar väg för motsatsen. Sanningen i sig kan aldrig skydda oss från rasism och främlingfientlighet, den är till sin grundstruktur just en sådan totalitär eller territorialiserande tendens i kulturen som Deleuze och Guattari utvecklat filosofiska verktyg för att hantera. Problemet med sanningen är att den liksom marknaden och kapitalismen är amoralisk; den är inte omoralisk, och skillnaden är avgörande. Avsaknad av moral är inte samma som omoral, liksom avsaknaden av bevis inte är bevis på avsaknad. Kunskap, liksom kultur, kräver av oss människor, ifall vi vill lära oss och bli bättre på att hantera den dyrbara med ömtåliga demokrati som är en förutsättning för vårt samhälle, en väl utvecklad, kollektiv moral. Och moral handlar inte om rätt eller fel, utan om förmågan att hantera komplexitet i vardagen, om ödmjukhet och medmänsklighet.

Vad våra minnen anbelangar är de offer för en ständigt pågående massaker på vårt medvetandes slagfält alldeles oavsett våra ideliga försök att rädda livhanken på dem. 

Det var inte bättre förr, även om det KÄNNS så. Och vilket förr är det man talar om? Är SD och andra överens, eller spelar det kanske ingen roll i kampen för ett etniskt homogent Sverige där medborgarskapet är villkorat och ständigt under förhandling och där alla som inte är med anses utgöra ett hot mot den sittande regimen? Jag har inga svar på dessa frågor, men jag tror som G W att vi alla är människor och att det mänskliga är lika inkomplett och skört som kunskapen och demokratin och därför kräver omsorg.

Klimatet är just nu den allt överskuggande och absolut viktigaste frågan, och även där handlar det till stor del om en kamp om sanningen. Trots att världens samlade forskare med kunskaper på området i princip är överens, väljer många att gå på känslan. Jag ser klimatfrågan som en moralisk fråga om fördelning av resurser, och det handlar om förutsättningar för liv på jorden. Med vilken rätt agerar människan kortsiktig, vårdslöst och i eget intresse med jorden och därmed riskerar alla andra livsformer? Kulturen och samhällsbyggande, liksom kunskap är en fråga om etik och moral, mer än någonting annat. det handlar mer om hur vi bemöter varandra och hur vi förhåller oss till kunskap, än om det som sägs är en lögn, halvsanning, villfarelse, känsloyttring eller fakta. Framförallt handlar det om vår GEMENSAMMA framtid, i samhället och på jorden.