Semester, frihet och tid att bara vara

För första gången på många år kunde jag kliva in i ledigheten med en känsla av närvaro och balans. I år tog det inte två veckor av ledighet för att komma ner i varv och verkligen kunna njuta av semestern. Äntligen var jag i fas redan från dag ett. Nu är det två veckor kvar innan arbetet drar igång igen och jag har verkligen kommit ner i varv. Oerhört tacksam för det eftersom det innebär att chansen ökar att jag ska orka hela nästa arbetsår; samtidigt växer känslan av att det inte är som det borde. Jag ska inte behöva vara tacksam för att allt är som det ska.

Semestern borde inte vara ett unikt undantag i tillvaron, borde inte vara en period man bygger upp en massa förhoppningar inför eller kanske till och med lever för. Är det så är något fel i vardagen och resten av livet. Varifrån kommer föreställningen om att semestern är någonting man får och ska vara tacksam för? Semestern är en rättighet och en del av anställningen, en förutsättning för att orka hela året utan att bli sjuk. Människor är inte maskiner och behöver variation och tid för återhämtning. Jag misstänker att det är ett resultat av den i samhället utbredda övertygelsen om att konkurrens driver kvalitet. Just nu är arbetslösheten förhållandevis låg, men vad händer om och när det vänder? Vad händer om allt fler människor ersätts med maskiner, om maskinerna blir normen som allt arbete och alla anställningar jämförs med? Vad händer då med semestern, eller med frågan om sex timmars arbetstid?

Utan en bred och allmän förståelse, i samhället som helhet, för människors unika förutsättningar och olika behov, samt i ett klimat av mördande konkurrens, blir det svårt att få gehör för tankar på att det krävs möjlighet inom ramen för arbetet både att kunna trappa ner innan semestern och sedan trappa upp när man kommer tillbaka. Ju hårdare tempot drivs upp i samhället och arbetslivet desto större blir behovet av ställtid. Paradoxalt nog gör konkurrensen det svårare att få gehör för krav på marginaler och tid att ställa om. Det finns altid någon som är mer desperat än en själv och därför inte vågar stå på sig eller har råd att chansa. Det så kravet på effektivitet fungerar ute i samhället och det är den här typen av konsekvenser som gör att kostnaderna sänks. Följaktligen är det därför som jakten på effektivitet är en jakt mot botten.

Dagens fokus på prestationer och mätbara resultat är i grunden inhumant; det är ett tecken på maskinernas tysta makt över människan. Maskinerna är skapade av människor för att leva upp till människornas drömmar. Man kan därför lätt få för sig att det är människorna som kontrollerar maskinerna och inte tvärtom. Fast det stämmer inte. När maskinerna väl finns i sinnevärlden kommer de att påverka helheten och förväntningarna på arbetstagare. När kostnader ställs mot kostnader och allt som betyder något är hur stor vinsten blir eller hur mycket man kan sänka organisationens utgifter, kommer maskinerna att vinna, förr eller senare. Om, säger om, vi människor väljer att även fortsättningsvis tänka och agera som om dessa problem inte existerade och som om den enda vägen fram handlar om att effektivisera.

Utan möjlighet för människor att återhämta sig; utan tid att tänka efter, utrymme att bara vara och låta saker och ting ta sin tid, finns ingen möjlighet att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Semestern är årets viktigaste och mest värdefulla tid, just för att man där lägger grunden och skapar förutsättningar för arbets- och livskvalitet under resten av året. Helgen är på samma sätt veckans motsvarighet till sommarens semester, eller när man nu väljer att ta ut sina dagar. Ledighet är inte frihet, utan själva förutsättningen för att kunna göra ett bra arbete. Och när nu effektiviteten på arbetsmarknaden dragits så långt som den har är det dags att ta nästa steg: sex timmars arbetsdag. Vinsten som effektiviseringarna lett till, har skapats på arbetskraftens och i förlängningen samhällets bekostnad (sjukskrivningar och arbetslöshetsersättning samt socialbidrag är i hög grad konsekvenser av förhållandena på arbetsmarknaden), och bör därför i rimlighetens namn tillfalla medborgarna. Det fins med den tanken är att alla är medborgare. Kapitalägare är bara ett gynnat fåtal.

Semestern är en investering i livet och ett mer hållbart samhälle, och omfördelningar av effektiviseringsvinsterna är nödvändiga för att människor även i framtiden ska kunna leva långa, hälsosamma och intressanta liv.