Humanismen är den enda ism jag anslutit mig till och fullt ut står bakom. Visst tvivlar jag många gånger på människan, men jag vill inte leva i ett kallt och principfast, resultatorienterat samhälle där människorna får anpassa sig. Människor är inte alltid humana; därför är det humanismen jag försvarar. Och jag arbetar med begreppet människa och ser ett behov av en annan och mer inkluderande definition. Jag är posthumanism eftersom jag insett att människan inte är meningen med livet eller skapelsens krona. Människan är en sammansatt, komplex och föränderlig helhet; resultatet av en lång rad "förhandlingar" och alltid en integrerad del av olika sammanhang. Människa blir man tillsammans med andra och man formas av de relationer man ingår i. Därför är det så viktigt med ödmjukhet, öppenhet, solidaritet och flexibilitet. Allt och alla förändras interaktivt och alla gränser är flytande.
Talet om ett homogent vi som hotas av en diffus grupp bestående av dem är en i grunden rasistisk tankefigur som skapar de skillnader som sedan används för att kritisera de andra. Det finns bara vi och människor blir vi tillsammans. Om jag väljer att inte lita på dig eller ifrågasätter dina motiv kommer både du och jag att påverkas. Jag blir jag i mötet med dig och andra och tillsammans skapar vi det samhälle som vi alla är beroende av. Därför är det så viktigt att bygga broar istället för att bygga murar, för bakom murar växer oro och skapas vanföreställningar om de som lever på andra sidan. Muren utgör inget skydd eftersom hotet mot humanismen och mänskligheten kommer inifrån. Muren är den paranoides sätt att skapa relativ trygghet, men den leder bara till fler vanföreställningar som äter upp det som finns på insidan, inifrån.
Skillnaden mellan vi och de andra är imaginär. Vi är alla människor med samma grundläggande behov och liknande drömmar. Alla behöver mat, tak över huvudet, sömn och trygghet; resten är fernissa som bara har marginell betydelse. Mänskliga rättigheter kan alla uppenbarligen enas om, eller jag ser i alla fall ingen som debatterar deras innebörd. Inget politiskt parti riktar kritik mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. I teorin är man överens. Det är i praktiken och när känslorna tillåts ta över som rasismen visar sig. Rasism handlar om att göra skillnad mellan människor är därför en antihumanism. Ser man vi som mer värda eller annorlunda än dem håller man sig med en rasistisk världsbild och människosyn, även om man kallar sig realist.
Ordet massinvandring är rasistiskt eftersom det bygger på tanken att det finns ett vi som har naturgiven rätt till ett avgränsat territorium som kan och ska försvaras från utifrån kommande hotfulla andra. Tanken på villkorade medborgarskap och illegala människor är också i grunden rasism. Det spelar ingen roll att man inte vill kalla sig det för i samma stund som man gör skillnad agerar man rasistiskt.
Konflikten står inte mellan lagen och rättsstaten å ena sidan och anarki å andra, den står mellan människor som värnar humanismen och de mänskliga rättigheterna och människor som gör skillnad på vi och dem. Inför lagen är alla lika, men lagen kan och får inte välja sida, den är inte min eller din. Lagen är samhällets ordnande princip och den avspeglar vilken syn på människor som praktiseras i samhället. Ett samhälle där man tänker sig att och utformar lagen så att den skyddar oss mot hotfulla andra är ute på ett sluttande plan. Den som kräver hårdare straff är inte humanist, för hen gör skillnad på vi och dem och utgår från att lagen står på hens sida. Fast då är inte alla lika inför lagen längre, då förespråkar man en värderande och inhuman lagstiftning som gör skillnad mellan människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar