Hur står det till med tänkandet idag?

Att tänka är mitt arbete. Om jag kokar ner mitt arbete till en enda, definierande praktik, skulle det bli tänka. Tänka så bra som möjligt. Fast vad är det att tänka, vad innebär det att vara en tänkande varelse? Runt dessa frågor kretsar mitt arbete, och min vardag eftersom jag arbetar med det som intresserar mig mest av allt: forskning och undervisning kring olika aspekter av människoblivande, individuellt och kollektivt. Under veckan som kommer ska jag dock vara ledig från skrivandet. Ska resa till Österrike och uppleva Alperna. Tänka kommer jag definitivt att göra, men som sagt kanske inte skriva. Behöver det också, det är i mellanrummen det händer. När jag kommer tillbaka är det dags att börja jobba och hitta in i vardagen igen. Har en bok att korrläsa, som ska publiceras (på nätet, open access) tidigt i höst. Här låter jag nu bara tankarna och tänkandet komma, i väntan på att vi drar mot flygplatsen.

René Descartes formulerade en av filosofins mest kända satser: Jag tänker, alltså finns jag. Cogito ergo sum. Människan är utan tvekan en tänkande varelse. Om jag inte tänkte skulle jag inte kunna läsa, samtala, undervisa, forska blogga. Jag sätter en ära i att tänka och skriva så bra som möjligt, just eftersom språket och hanteringen av det definierar mig som människa. Språket och tänkandet är nyckeln till kunskap och hanteringen av dessa saker definierar på samma sätt samhället vi lever i. Därför är det beklämmande att se hur språket används i samhället idag och det är skrämmande att det finns politiker som hävdar att det är känslan som räknas, som bygger sin politik på irrationell rädsla för allt som är ökänt.

Descartes var rationalist och logiken var hans redskap. Logik är fascinerande. Logik är ett mäktigt verktyg som gör det möjligt att tänka bättre. Om si, så ... Utifrån rådande förutsättningar går det att räkna sig fram till ett utfall som med hjälp av sannolikhetsberäkningar går att precisera, och med stöd i beräkningarna går det att skapa beslutsunderlag som gör det möjligt att minimera graden av överraskning. Genom historien har mänskligheten med hjälp av logik och beräkningar skapat samhällen och gjort många viktiga framsteg. Utan logik, inga månresor, och så vidare. Logiken tillhör absolut en av människans största uppfinningar, eller om det nu är något som upptäckts, något som finns nedlagt i världen. Därom tvistas det. Fast det är högst olyckligt att sätta likhetstecken mellan tänkande och logik, och ännu värre är det att hävda att all forskning handlar om och bygger på kvantifiering, statistsik analys och logiska beräkningar. Tänkande liksom människoblivandet rymmer enormt mycket mer än logik och för att kunna utvecklas som tänkare behövs förståelse och insikt om både och, det behövs samtal över gränser, inte debatter vars mål är att vinna. Definitiva svar och den enda vägen leder alltid fel.

Det jag studerar är kultur, det vill säga livet och tänkandet så som det levs. Och det är skillnad mellan livet som det levs, och livet som det ser ut när det studeras under kontrollerade former, i laboratorier eller med analyser av statistiska data. Ju mer jag ägnar mig åt att studera kultur och tänkande, levt liv och samhällsbyggande, desto tydligare blir det att logik inte är svaret på kulturens gåta. Logik är ett verktyg, och som sagt är logiken ett mäktigt verktyg, men livet som det levs är inte logiskt. Människan har förmåga att agera logiskt, men ingen är helt igenom logisk. Lika lite som människan är en maskin är kulturen logisk. Liv är något annat än logik. Rationalitet är en av människans alla egenskaper och kännetecken. En av alla sakerna som gör människan till människa, men känslor är lika viktiga för att förstå den komplexa helhet som människan utgör. Kultur uppstår mellan människor som styrs av både logik och affekter och människor agerar dessutom ibland irrationellt; därför kommer kulturen och livet som det levs att påverkas av en lång rad implicita osäkerhetsmoment. Ett annat samhälle är ALLTID möjligt och ingen vet någonting om framtiden. Det är detta som gör kulturstudier så spännande, för det som studeras är sig dels aldrig riktigt likt, dels är det föränderligt. Vi är alla med om att påverka, samtidigt som vi påverkas av, kulturen som växer fram mellan oss.

Givet förutsättningarna, vad innebär det att tänka bra? Och vad krävs för att få ut mesta möjliga av sin egen intellektuella förmåga, eller av en organisations eller ett samhälles? Rent logiskt borde svaret vara självklart, man måste så klart räkna även med det som inte går att räkna med eller på. Affekter, slump och irrationalitet är delar av helheten, därför går inte ALLT att räkna på och logiken ersätter inte kulturvetenskapens analysverktyg. Förståelse för kultur går bara att nå med hjälp av tolkning. Tolkning är en annan typ av redskap än logik. Tolkning går inte att räkna på. Tolkning är en mänsklig aktivitet, som bara människor kan förstå. Och detta måste man acceptera, annars tvingas man enligt logikens lagar att acceptera att människan är en maskin, och i samma stund man accepterar det slutar samhället vara ett SAMHÄLLE. Kulturen är som livet, som det levs, inte som människan önskar att den ska vara eller fungera. Och den insikten känns idag, inför det stundande ödesval vi står inför i september, som viktigare än någonsin att lyfta och medvetandegöra.

Ytterst handlar politiken, forskningen och tänkandet om hållbarhet. Utan hållbarhet finns inget samhälle, ingen kultur, inget liv. För att samhället ska bli hållbart krävs att det utformats i enlighet med hur människor faktiskt fungerar. Samhället kan inte byggas på mänskliga drömmar om hur det borde vara. Dagens samhälle liknar tyvärr allt mer ett drömsamhälle, ett samhälle som fungerar i teorin, men som i praktiken gång på gång fallerar, och när det inte blir som ansvariga önskar sig skyller man på någon annan, inte sällan invandringen eller Islam. En av människans största svagheter är att man ger efter för drömmarna, kanske eftersom det är så stark kraft och litar på logiken eftersom det är ett så pass mäktigt verktyg. Priset man måste betala för att försöka få det man drömmer om är att borttränga sin egen mänsklighet. Människan jämför sig själv med maskinerna, och det vore okej om det inte var så att maskinerna fungerade som norm och människorna betraktade sig som bleka kopior av logiska, rationella maskiner som inte ibland och nyckfullt styrs av känslor.

Finns det en gräns? Det är klart det gör. Problemet är att ingen vet var den går eller när den är nådd. Utbrändhet är ett tecken på ett slags gräns, och det drabbar allt fler idag och först i efterhand går det att se att man borde sett det man inte såg. Krisen i den svenska skolan vill jag se som ett annat tecken på att gränsen kanske är nådd. Och det för mig tillbaka till tänkandet och affekterna, kulturens paradoxer och livet som det levs i praktiken. 

Hur blir man bra på att tänka bättre? Mitt svar är enkelt och kraftfullt: Det krävs tid för att tänka bra. Utan möjlighet att tänka till och tid att reflektera, utan möjlighet till och förståelse för vikten av revideringar, går det inte att tänka bra. För bara så kan man få syn på affekternas inverkan och slumpens roll. Tänkande tar tid och utbildning är en investering. När logiken säger oss att utbildning måste effektiviseras är det inte ett intellektuellt påstående utan ett resultat av rådande ekonomiska rationalitet. Och accepterar vi det kravet som legitimt tvingas vi enligt logikens lagar att acceptera att människan är slav under maskinerna och att känslor inte hör hemma i samhället. Valet är vårt, och vi får leva med konsekvenserna. 

Fast nu ska jag vara ledig. Jag ska ta mig tid att uppleva och tänka tankar till slut. Återkommer om en vecka med nya ord och tankar om kunskap, kultur och hållbarhet.