På lånad tid, med konstgjord andning, i förnekelse

Jag har inga partipolitiska bindningar eller lojaliteter gentemot något politiskt parti. Jag är intresserad av politk eftersom jag är intresserad av samhället och engagerad i frågan om långsiktig hållbarhet; därför läser jag partiprogram och tar nyfiket del av samhällsdebatten. Och jag har svårt att inte reagera på det jag hör. Just nu är det försörjningskvoten som är på tapeten; den är tydligen lika låg idag som på 1930-talet. Fast vad är måttet ett mått på? Hittar en definition på nätet:

SCBs definition av försörjningskvot avser kvoten mellan befolkning 0-19 år och antal personer 65 år och äldre dividerat med antal personer 20-64 år och därefter multipicerat med 100. Idag har Sverige en kvot på 73, det innebär att på 100 personer i de mest förvärvsaktiva åldrarna (20-64 år) finns det 73 personer som är yngre eller äldre. Denna nivå antas öka till närmare 93 per 100 i yrkesaktiv ålder år 2060. Ju högre tal (kvot) desto tyngre är försörjningbördan för de som befinner sig i åldersgruppen 20-64 år. 

Det handlar alltså om ett demografiskt mått som mäter hur många barn och äldre som lever i vårt land; inte om hur många som uppbär bidrag av olika slag. Att använda denna kvot för att driva en politik som går ut på att stoppa invandring eller minska människors bidragsberoende är alltså helt fel. Om Sverige behöver öka kvoten, och det verkar klokt, är invandring nödvändig. Fler ensamkommande barn skulle på kort sikt bidra till att öka kvoten, till exempel. Förutsatt att det finns jobb och att arbetsgivarna anställer. Det är som sagt viktigt med begreppsdefinitioner, vilket det sällan finns tid för idag. Oseriösa politiker som slänger sig med begrepp utan att bry sig om vad de betyder, som vill sända signaler om att Sverige står inför en hotande systemkollaps, betonar gärna ordet FÖRSÖRJNING. Och när ordet används i samma mening som ordet bidragsberoende ökar effekten och det antas bli lättare att skapa opinion för en restriktivare och mer oresonlig politik.

Fast låt oss för sakens skull anta att begreppet betyder det som man lätt kan tro, att det är relationen mellan människor i arbete och människor som blir försörjda av samhället. Då måste man ta med konjunkturen i beräkningen. Idag går det bra för svensk ekonomi, och etniska svenskar (vad det nu står för) har det generellt sett bra. Ändå är det kris, sägs det. Bidragsberoendet måste brytas. Och det måste löna sig att arbeta?! Sanningen är att vårt sätt att leva idag är inte hållbart på en lång rad olika sätt, fast det påstådda bidragsberoendet är en liten och marginell del av problemen. Relationen mellan samhällets inkomster och utgifter är dock inte optimal, det är inte svårt att enas om. Så vad är då lösningen? Ett bidragstak säger högern och skyller problemen på att människor väljer att leva på bidrag. Fast bidrag är ett synnerligen vagt begrepp som klumpar ihop sjuka, nyligen invandrade och arbetslösa. Ingen väjer att bli sjuk, och min erfarenhet av flyktingar är att de inget hellre vill än att komma i arbete och försörja sig själva. Ändå väljer högern att sprida denna minst sagt slarviga bild av läget i landet. Om detta är deras viktigaste argument för att sänka skatten har jag svårt att se hur någon kan uppfatta deras politik som ansvarsfull. Och vad detta gör med synen på skolpolitiken väljer jag att inte kommentera.

Kan det verkligen stämma, undrar jag, att det finns horder av människor i vårt land som lever gott på det allmänna, år efter år. Försörjningskvoten (alltså inte i SCBs mening) ljuger inte, den går inte att snacka bort. Relationen mellan den andel av befolkningen som försörjer sig själva och de som inte gör det är ett viktigt mått att hålla koll på. Pengar in och pengar ut måste över tid balanseras mot varandra. Lösningen är dock inte, tänker jag, att ge sig på sjuka, svaga och invandrare. Det är inget man väljer och alla människor kan drabbas. Försörjningskvoten handlar dessutom inte om individer, den är ett aggregerat mått på relationen mellan samhällets intäkter och utgifter. Högerns retorik bygger på att måla upp en svart-vit bild av att det handlar om individer som gör livsval: antingen jobba eller leva på bidrag, vilket är rent hittepå.

Vill man förstå relationen måste man ta med följande i beräkningen: Medelklassen som tjänar bra och låter sina barn resa några år efter skolan, innan de påbörjar högskolestudierna. Ekonomiskt lyckosamma, arbetsföra människor som går i pension tidigt. Det är en stor grupp människor vi talar om, och deras livsval spelar en långt större roll för landets ekonomi än människor som lever på marginalen. Det är dit den kritiska blicken ska riktas, där finns också viktiga förklaringsgrunder till den negativa försörjningskvoten. Fast dessa insikter går inte att paketera på ett sätt som gör att väljarna går med på att sänkt skatt är lösningen. Jämfört med hur det såg ut på 1970-talet, när arbetslösheten var låg och det verkligen gick att leva på bidrag och många också gjorde det, lever vi idag i ett helt annat samhälle; fast retoriken är den samma.

Det talas om bidragstagare, alltså om individer som lever på bidrag. Fast hur många människor som är friska och arbetsföra LEVER på bidrag, det vill säga får ett varaktigt stöd för hela sitt uppehälle från samhället, år efter år, slentrianmässigt? Att det finns människor som får visst stöd, för vissa kostnader under en viss tid, betyder inte att man lever på bidrag. Här råder också begreppsförvirring, vilken utnyttjas av politiker som vill sänka skatten till varje pris. Att frammana en bild av samhället är en kamp mellan närande och tärande, mellan arbetare och bidragstagare, är djupt problematiskt. Det man kan och bör prata om är relationen mellan samhällets intäkter och utgifter. Att individualisera strukturella problem är cyniskt, ohållbart och leder inte till något gott. Tron på människans valfrihet och rationalitet är en fantasi som finner dåligt stöd i forskning. 

Studiebidrag, barnbidrag, RUT- och ROT-avdrag, ränteavdrag. Skatteflykt och skatteplanering. En allmän ovilja att bidra till SAMHÄLLET, egoism och girighet. Det finns massor av sätt att inom lagens gränser agera för att optimera sina möjligheter, och ju mer pengar och makt man har, alltså desto mer privilegierad man är, desto större chans har man att lyckas undanhålla samhället skatt, vilket påverkar försörjningskvoten på ett långt mer genomgripande sätt än sjuka, nyanlända och svaga människor på marginalen. Detta talas dock sällan om i termer av bidragsberoende trots att det utifrån ett samhällsperspektiv får samma effekt på statskassan. Den som lånar en miljon till en lägenhet får mindre pengar tillbaka på skatten än den som lånar 20, så vilka individer är det som egentligen belastar samhället och bidrar mest till en försämrad försörjningskvot? Om vi ska diskutera rättvisa borde detta också tas med i beräkningen. Vad tjänar samhället på att redan gynnade, som individer, kan plocka ut lika mycket i avdrag, bidrag och subventioner som en människa som lever ur hand i mun på socialbidrag (ofta under en begränsad del av sitt liv)? Låt oss tala om KVOTEN, inte om individer! Att SAMHÄLLET är långsiktigt hållbart ligger i allas intresse.