onsdag 25 juli 2018

(Ett litet tillägg till) Viljan att veta är en kraft som ...

Ibland har jag en tanke när jag börjar skriva, som sedan försvinner för att andra tankar dyker upp, som i stunden känns viktigare att utveckla. Så var det i morse; jag hade skrivit rubriken och sedan gick dagarna och resultatet blev det som publicerades. Sedan tog jag en promenad och den ursprungliga tanken kom till mig, och nu när jag ändå är inne och inte orkar läsa tar jag upp tråden och skriver detta tillägg till den första posten.

När viljan att veta handlar mer om annat än om kunskap och när man inte riktigt är uppmärksam på eller bryr sig om vad som är vad, är det lätt hänt att människans fallenhet för confirmation bias kickar in. När tiden inte riktigt räcker till är det lätt att man slår sig till ro med ett svar, särskilt om det bekräftar det man redan (anser sig) veta, eller om svaret levereras av någon som signalerar auktoritet. Det kan bli så av många olika skäl; om man är lat och inte orkar bry sig, om man tror sig veta eller om man är ointresserad och helt enkelt bara nöjer sig med ett säkert svar eller är tacksam för att någon annan tar på sig ansvaret för konsekvenserna.

Det finns inget bombsäkert sätt, ingen patenterad metod för att enkelt att avgöra vad viljan att veta står för, om det handlar om en ärlig önskan att faktiskt veta och förstå, eller om man bara vill få saken avgjord. Debatten antas olyckligtvis vara en sådan metod, vilket bygger på antagandet om att det bästa argumentet alltid vinner. Fast det stämmer inte, det är inte argument som möts och som stöts och blöts i dagens debatter; det är människor som kämpar om makt genom att med hjälp av olika knep försöka få motståndaren på fall. Och sedan är det vinnaren som själv för förklara varför hen vann. Ingen erkänner så klart att hen inte bryr sig om kunskapen eller endast är ute efter makt, eller vänta innan Donald Trump valdes till USAs president var det så, idag är allt förändrat.

Viljan att veta, eller för att tala med Foucault, begäret efter sanning, är förkroppsligat och utgör en del av individens personlighet, och går dessutom inte att skilja från viljan till makt. Därför kan bara kunskap vara makt i en kultur där KUNSKAPEN placerats i centrum. Om det saknas intresse för vad viljan att veta står för och leder till för konsekvenser blir det omöjligt att skilja det ena från det andra. Där och då blir alternativa fakta lika giltiga som verifierade fakta, och vilket argument som vinner debatten avgörs inte av kunskapens värde utan av debattörens status och maktposition.

När bildningen allt mer förpassas till periferin och när allt fokus riktas mot mål samt resultat och effektivisering blir norm, finns ingen möjlighet att stanna upp, tänka efter och reflektera över om det som hävdas verkligen stämmer och om man kan lita på den som säger att det är på ett speciellt sätt. När kunskapens värde förvandlas från att vara ett bruksvärde till att bli ett bytesvärde, är det då ens KUNSKAP vi talar om? Och när allt fler, av olika anledningar, inte kan, orkar eller vill bry sig, rör vi oss ut över ett sluttande plan.

I ett samhälle där viljan att veta faktiskt handlar om kunskap och där det finns tid för samtal och kollektiv omsorg om vad som hålls för sant finns ingen grogrund för populism. I en kultur där bildning är idealet ökar chansen att man skäms om man inte kan eller avslöjas med att sprida felaktiga uppgifter. Så ser det inte riktigt ut i Sverige idag. Det oroar mig.

Inga kommentarer: