Jag skriver för att lära känna mig själv och för att dela med mig. När jag skriver får jag syn på tankarna jag bär på och kan modifiera och utveckla dem. Skrivandet handlar både om att lära och om att sprida tankar; kunskapen uppstår i processen, mellan elementen som interagerar. Att skriva offentligt handlar om att både skapa och vara med i en berättelse, utan början eller slut. Och det är så jag ser på mig själv också, på den jag är och hur jag fungerar. Det var också genom att lyssna på andras berättelser som jag upptäckte att diagnosen ADHD stämmer in på mig, och insikten har hjälpt mig att förstå och hantera den jag är. Jag skriver för att visa dels att ADHD inte (bara) är ett handikapp, dels för att hjälpa andra med liknade erfarenheter att förstå och hantera det som händer inom och med dem. Människoblivandet är inte en autonom process, den är kollektiv. Människa blir man tillsammans med andra och inom ramen för kulturella sammanhang.
Livet har lärt mig att jag sällan passar in och jag har tvingats inse att jag inte är kollektiv. Med sorg har jag insett att trots att jag värnar det sociala känner jag mig väldigt ofta obekväm tillsammans med andra. Orsaken till att det blir så är inte att jag ogillar sällskap eller människorna jag är med; det handlar istället om att jag har svårt att vara närvarande. Kroppen är där men medvetandet vandrar och kan inte låta bli att fara iväg i associationer. Jag längtar bort när jag är hemma och hem när jag är borta. Gräset är inte grönare på andra sidan, men det har alltid känts så; kanske just eftersom "andra sidan" är virtuell och därmed rymmer mer än den begränsade plats som kroppen och det som är här och nu utgör. För mig är det som om kroppen inte räcker till eller rymmer allt som finns och uppstår inom den. Jag lever i en begränsad materialitet som ständigt riskerar att svämma över av känslor, tankar, infall och kroppslig rastlöshet. Den eller det som är jag ryms liksom inte på insidan av kroppen.
Jag har förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att hinna med att göra och realisera allt jag i stunden kommer på och vill. Det tog tid att nå fram till den insikten, men väl där infann sig ett relativt lugn och en ro. Jag har lärt mig acceptera det jag måste och arbetar ständigt på att förändra det jag kan.
Vardagen och livet handlar om att ständigt sortera och värdera alla intryck och infall. Det är där, mellan världens begränsade materialitet och medvetandets oändliga mångfald som jag blir till och mitt liv utspelar sig. Lugn och ro är ett relativt begrepp; för mig handlar det om att jag får vara den jag är och hantera mina förutsättningar på mitt sätt. Även om jag är lojal och håller mig till det jag lovat vet jag att jag kan uppfattas som opålitlig, just eftersom jag hela tiden modifierar mina åsikter och har lätt för att byta uppfattning i ljuset av bättre fakta och goda argument. Kanske har det med den jag är och hur jag fungerar att göra? Jag har alltid haft lätt att anpassa mig till nya och väldigt olika typer av sammanhang; jag känner mig hemma omgående med många olika människor eftersom de tilltalar olika delar det virtuella jag som kroppen rymmer. Det skulle kunna uppfattas som att komma hem, och jag föreställer mig att den som rymmer lika mycket på utsidan som på utsidan (om nu någon känner så?) upplever det så. Fast jag blir snart rastlös och tankarna vandrar, mina olika virtuella delar och aspekter behöver alla få bekräftelse och jag har ännu inte funnit ett sammanhang där både kroppen och medvetandet passar in.
Inspiration är min drivkraft och kreativitet är en effekt eller konsekvens av hur jag är och fungerar. På utsidan ser jag ut som alla andra, men på insidan liknar jag ett kalejdoskop och minsta lilla förändring eller skiftning i omgivningen gör att jag ser nya saker och kommer på olika lösningar. Hela tiden uppstår nya flyktlinjer i mitt inre och bloggen hjälper mig dels att sortera, dels bevisar den och dess varierande innehåll att jag kan hålla liv i och utveckla många olika processer parallellt. Bloggen är virtuell och därför ryms fler delar och aspekter av den eller det jag är här på nätet än i kroppen. Kanske det kan förklara det faktum att jag är på god väg att skriva min 3700de bloggpost. Genom att lära känna kulturen omkring mig lär jag känna mig själv och för varje ny insikt ser jag flera nya möjligheter och förstår jag vad som behöver modifieras av det jag hållit för sant tidigare.
Jag och andra som är och fungerar på liknande sätt behövs också i samhället; det är detta som är huvudbudskapet i denna post och övriga i den serie poster som jag valt att döpa till ADHD-dagboken. När normerna i samhället krymper kommer allt färre att rymmas på insidan, och allt fler kommer att känna sig utanför. Det är olyckligt och helt onödigt eftersom samhället inte är lika begränsat som kropparna som människorna lever sina liv i. Normer är virtuella och dess innehåll bestäms kollektivt. Kulturen är större och rymmer mer mångfald än enskilda individer och det kan och bör utnyttjas för att få fler att känna sig hemma; alla tjänar på det eftersom ingen människa klarar sig på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar