På sommaren finns det tid att bara vara, utan krav. I vardagen ligger man ständigt steget efter och känslan av att vara jagad stressar; där finns varken tid att reflektera eller möjlighet att återkalla minnen som man skulle kunna dra lärdom av. Kanske är det därför kravet på evidens utvecklats till standardsvar när någon säger något som känns fel? Det har alltid varit så, men idag när det inte finns tid att analysera, när säkra svar anses viktigare än analyser och elaborerade frågeställningar, kommer magkänslan att påverka samhällsdebatten och styra vetenskapen. Det är olyckligt och förenat med risker.
Tillvaron, min och alla andras, (föreställer jag mig), handlar allt mer om att nå mål och producera resultat. Kraven på effektivisering gör att ingen är nöjd. Alla producerar alltid mindre än de kunde och borde, av det enkla skälet att allt och alla alltid kan bli bättre; fast inte av några objektiva skäl utan enbart för att det är så det är bestämt. Detta sätt att tänka och agera leder till att en tunnelseende och allt mer historielös kultur växer fram. Bara kunskaper som anses lönsamma och som går att motivera med hänvisning till legitima, uttalade behov satsas det på; fast ingen verksamhet får full kostnadstäckning. Effektivitet är något som tvingas fram, något man räknar med. Människorna och verksamheterna, kunskapen och kvaliteten från anpassa sig, inte tvärtom. Även om det är en villfarelse att motsatsen till effektivitet är ineffektivitet eller slöseri med skattemedel är det den tanken som styr; kanske eftersom det inte finns tid att tänka efter.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag för en stund sedan gick förbi skolan där jag som vuxen läste in mina gymnasiebetyg. Huvudet fylldes av positiva minnen från de två år jag studerade på KomVux. Om fler, oftare i vardagen, kunde stanna upp och tänka efter; återkalla minnen och reflektera över tillvaron utan krav på resultat och prestation, skulle kulturen och samhället bli mer hållbart. Tunnelseendet och den växande historielösheten skulle enklare kunna brytas om det fanns tid för samtal. Fler huvudlösa beslut skulle kunna undvikas och förhoppningsvis skulle den populism som nu växer sig allt starkare kunna bjudas motstånd. KomVux är dock ingen lösning; det är fel sätt att att närma sig problemet. KomVux är en möjlighet som kan skapa förutsättningar för att färre problem uppstår. KomVux är en del av ett hållbart utbildningssystem och som i sin tur är en viktig del i försvaret för demokratin, mångfalden och det öppna samhället.
KomVux och landets folkhögskolor är försummade men helt centrala inslag i utbildningssystemet. Om och när utbildning ses som en kostnad blir det svårt att motivera just detta. Folkhögskolorna och KomVux är komplement till andra skolformer. Bredden en förutsättning för att skapa spets. Ju fler som får chansen desto färre misslyckas, och det är en långsiktig investering i samhället som helhet. Jag sa upp mig från min fasta anställning som bagare i samband med att jag sökte mig till KomVux. Jag hade nått vägs ände i bagerivärlden och kom till skolan som en desillusionerad 24-åring utan självförtroende på kunskapens arena. Min hunger efter kunskap och mitt behov av intellektuell stimulans var enorm. Det var därför jag läste, för att få kunskap och för att utvecklas som människa. Inte för att få betyg och öka mina chanser att göra karriär. Jag läste inte för att få högre lön. KomVux såg jag som en långsiktig investering, inte som en kostnad. Jag levde på studiebidraget och arbetade extra. Fast jag läste på heltid fanns det under KomVux-tiden tid att läsa skönlitteratur. Aha, kanske någon tänker; då skulle du alltså kunna läsa in dina betyg snabbare. Ja, kanske. Om det bara var betygen jag läste för, men nu var det inte så. Målet med mina studier var och är fortfarande bildning, och det vad just avsaknaden av mål- och prestationstänkandet som gjorde det möjligt för mig att bygga upp både kunskaperna och ett intellektuellt självförtroende. Utan de två åren på KomVux hade jag aldrig vågat söka mig till universitetet.
Min tacksamhet för åren på KomVux (i den form den hade runt 1990) är enorm. Och jag har på senare år även insett att folkhögskolorna fyller samma funktion. Därför gör det mig bedrövad att se hur ansvariga politiker behandlar både den vanliga skolan och vuxenutbildningen, och som lärare på högskolan märker jag hur förkunskaperna utarmas för varje ny kull som söker sig till högre utbildning samt hur illa rustade studenterna är för självständiga studier. Det är inte deras fel, det är en konsekvens av den syn på kunskap som dagens utbildningspolitik bygger på. Det är ekonomiseriringen, målstyrningen och kontrollen av skolan som gör att KomVux och Folkhögskolorna inte längre är vad de en gång var samt att förståelsen för vad bildning är och behövs för utarmats. Under de två år då jag läste in gymnasiet på KomVux växte jag som människa och fick perspektiv på tillvaron. Det viktigaste jag lärde mig var hur lite jag visste, vilket fortfarande idag är den mest värdefulla insikten som studierna gett mig.
Utan åren på KomVux är risken stor att jag inte varit lika ödmjuk som jag är idag, just för att jag vet hur lite jag vet och hur svårt det är att säga något säkert om det som rör människor i samverkan. Jag lärde mig förstå, dels att jag var, dels vad det innebär att vara, humanist. Utan att veta att det var detta jag gjorde så bildade jag mig på KomVux, jag insåg vidare att jag led av samt lärde mig hantera min dyslexi. Kunskaperna jag skaffade mig har jag antingen glömt eller omvärderat i ljuset av ny och bättre kunskap, och det ser jag som den viktigaste lärdomen, detta att OMVÄRDERA insikter. Fixeringen vid mål, styrning och resultat, som dagens utbildningssystem bygger på är närmast motsatsen till det jag lärde mig och idag inser är nyckeln till bildning och personlig utveckling. Det gör mig så ledsen, men samtidigt inspirerar det mig att kämpa vidare.
Återvänder i minnet till de där formativa åren. Tar vara på tiden och njuter av ledighet och kravlöshet. Med små medel skulle så mycket kunna bli så mycket bättre i skolans värld. Utan krav på styrning och effektivisering, med mer marginaler, ökad frihet och minskade kraft på prestation och mätbara resultat skulle läraryrket inte bara kunna locka till sig fler och mer motiverade studenter, det skulle dessutom kunna främja bildningen och samhällets långsiktiga hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar