Lärare som yrke och lärande som arbete

Får jag bara arbeta med lärande och kunskapsutveckling har jag hur mycket energi och uthållighet som helst. Liksom när jag var student och doktorand skulle jag gladeligen arbeta i princip all vaken tid, och det skulle inte ens upplevas som att jag faktiskt arbetade. Jag förstår att alla inte har den inställningen till sitt arbete, och det vore nog inte bra heller; ingen ska behöva vara så dedikerad och alla kan inte rimligen finna ett arbete som så perfekt passar med ens intressen och det man söker i livet. Samtidigt antar jag att det säger något om mig och mitt liv, men det är ett faktum att jag är lycklig när jag får ägna mig åt lärande och kunskapsutveckling. Som lärare har jag aldrig klagat på att det är mycket att göra; jag klagar på en massa andra, olika saker, men aldrig på att jag är överhopad av uppgifter och krav kopplade till lärande. Läraryrket innehåller dock, tyvärr inte enbart uppgifter och krav kopplade till lärande. För varje år som går läggs nya krav och uppgifter till den redan tunga börda som lärare dignar under, vilket tar tid från lärandet och kunskapsutvecklingen.

Potentiellt och hypotetiskt men tyvärr bara till viss del har jag världens bästa arbete. För mig är lärare drömyrket och jag vet inte vad jag skulle (vilja) arbeta med annars. Tyvärr ser min yrkesvardag inte riktigt ut som jag önskar och med stöd i egen forskning och över 25 års erfarenhet av studier anser att den borde göra. Som lärare tvingas jag att lägga allt mer tid på att följa regler och göra saker som ledningen och politikerna lovat olika aktörer utan, och ibland trots, att det på något sätt främjar kunskapsutvecklingen i vårt land. Skolan har förvandlats till en omöjlig ekvation när kraven på vad lärare kan och ska göra samt vad utbildning kan och bör användas till hela tiden ökar samtidigt som resurserna minskar och tiden att uppfylla uppdraget krymper. Och förståelsen för hur det är att arbeta som lärare idag, ute i samhället, bland övriga medborgare, är dålig; därför kan politiker som mer vill profilera sig i skolfrågan än faktiskt främja lärande och kunskapsutveckling fortsätta kräva olika mer eller mindre genomtänkta saker av lärarna och försöka reformera skolan gång på gång på gång när de utlovade resultaten uteblir. Det borde vara självklart men behöver påpekas; om FÖRUTSÄTTNINGARNA för lärande och kunskapsutveckling inte är de rätta kan skolan aldrig bli en kunskapsskola och samhället kan aldrig bli ett kunskapssamhälle.

Det är en sak att bygga ut högskolelektorn, anställa lärare och administrativ personal samt investera i en infrastruktur för lärande; och en helt annan att att ställa krav på lärare att arbeta snabbare och ta på sig ett över tid växande ansvar för att allt effektivare lotsa elever/studenter genom systemet och fram till en examen. Det är två helt olika saker att bygga ett utbildningssystem på en stabil grund av kunskap samt med lärande och utveckling som mål och att betrakta utbildning som produktion av resultat och nyckeltal. Samhället får den kunskap samhället förtjänar, inte den kunskap politikerna lovar potentiella väljare. Det går att förändra regelverk och bygga system för mål- och kvalitetssäkring av utbildning, men det är inte så lärande och kunskap utvecklas. En liknelse: Grisen blir inte fetare för att man väger den stup i kvarten. Lärare ska ägna sig åt kunskapsutveckling och åt att skapa förutsättningar för elevers/studenters lärande, inte åt att producera resultat.

Ingen kan ta på sig ansvaret för någon annans lärande; all kunskapsutveckling är alltid upp till individen. Jag förstår att det är svårt att bygga en säljande utbildningspolitik på den utgångspunkten, men är det en kunskapsskola man vill ha måste man göra det. Det är lättare att rikta sig direkt till väljarna och över huvudet på lärarna lova valfrihet, bättre skolor och höga betyg och fina examina. Det är ätt att kräva resultat av lärare och skolor, lätt att skylla på någon annan när det inte blir som man önskar. Det är dock ett obestridligt faktum att lärande och kunskapsutvecklingen INTE fungerar på det sättet. Kanske borde politiker hålla sina fingrar borta från skolan som inte lämpar sig att göras till valfråga, just för att skol- och utbildningspolitiken (i alla fall som den ser ut idag) bygger på att man lovar saker som ingen kan lova och skyller på lärarna när löftena inte infrias. Jag efterlyser politiker som säger: Låt lärare lära! Låt oss tillsammans värna kunskapen och skapa de bästa förutsättningarna för lärande, för demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull. Det ligger i alas intresse att politiker från höger till vänster litar på och överlåter ansvaret för skolan till lärarna. Kunskapen är ett allmänt samhällsintresse, inte ett politiskt eller individuellt särintresse.

Tid för att svara på frågor från engagerade studenter som vill lära sig och utvecklas har jag i överflöd eftersom det inspirerar och ger enormt mycket tillbaka. Frågor som handlar om vad som kommer på tentan, om schemat och om man verkligen ska läsa böckerna jag tipsar om (fast det har jag slutat med, den typen av frågor gjorde mig som kunskapsintresserad och engagerad LÄRARE bedrövad) tar kraft och energi och går ut över inspirationen; i mötet med sådana studenter blir jag en sämre lärare, vilket går ut över deras lärande och kvaliteten i kunskapen som studierna leder till. Det gör mig bekymrad att tvingas acceptera det faktum att jag som lärare idag och så som högre utbildning är organiserad förväntas möta den typen av frågor (som är direkt kontraproduktiva för lärande och kunskapsutveckling) med entusiasm och inställningen att det absolut inte finns några dumma frågor. Fler regler, allt mer differentierade prov, tydligare instruktioner, mer administration och ett minskat studentansvar för lärandet samt en organisation som konsekvent flyttar kunskap från lärare till systemet för lärande, leder INTE till bättre kunskaper och är inte den väg som till kunskapen leder. Skolan är inte en produktionsenhet och lärande handlar inte om betyg och annat som går att mäta.

Jag har som sagt inga problem med att läraryrket innebär ett stort ansvar och en hög arbetsbelastning, tvärtom välkomnar jag det, vilket dock förutsätter att jag får arbeta med lärande och kunskapsutveckling tillsammans med intresserade studenter som kommer till högskolan med rimliga förväntningar på ansvarsfördelningen och vad som krävs för att studierna ska leda till lärande. Vi har alla ett ansvar för att den bilden av utbildning sprids i samhället. Dagens syn på skolan och förväntningarna på utbildning leder nämligen inte till bättre kunskaper och det kan inga skolreformer eller krav på lärare i världen ändra på.