URSPRUNGLIGEN EN ANGELÄGENHET för små akademiska kotterier har fundamentala trossatser spritts och förvanskats till den grad, att det i dagens identitetspolitiska mainstream-offentlighet är en odiskutabel sanning att västerländska samhällen är kännetecknade av ett strukturellt förtryck av sexuella minoriteter, trosriktningar, etniska grupper.Jag tror problemen bottnar i människors oförmåga att förstå skillnaden mellan olika sätt att se på sanning. Postmodernism handlar om att SÖKA svar som fungerar medan man inom normalvetenskapen undersöker och leder påståenden i bevis. Jag uttalar mig ofta med bestämdhet här, men det betyder inte att jag reser anspråk på att presentera några sanningar. Det handlar snarare om uppmaningar till läsaren att tänka själv, med utgångspunkt i det jag skriver. Kulturen jag forskar om är vag till sin natur och dessutom föränderlig och beroende av sammanhang och därför behöver man närma sig den på andra sätt än naturen och tekniken. Det är så jag vill se på tankefigurerna som identitetspolitik utgår från.
Postkolonialismens grundberättelse om den vite, hegemoniske västerländske mannen som underkuvar och erövrar främmande folkslag, alltså berättelsen om ett krigiskt civilisatoriskt förnuft, som omvandlar det andra i en diskurs om detsamma, har översatts till berättelsen om ett permanent belägringstillstånd i de västerländska demokratierna själva, också i länder som saknar kolonialt förflutet. Jag tänker här särskilt på kretsen kring Masoud Kamali, av den socialdemokratiska regeringen i missriktad välvilja 2004 utsedd till regeringens särskilde utredare i diskrimineringsfrågor. Kamali har mött hård kritik, också från vänsterhåll, och här är inte platsen för ett dagsutbyte av tankar, vilka debatterats i tiotalet år på många andra håll och torde vara välbekanta för de flesta. I stället vill jag blott kort utifrån principiella utgångspunkter dryfta den fara som en radikal identitetspolitik utgör för den sekulära demokratin, en fara som sammanhänger med identitetspolitikens rötter i en över sekellång tradition av motupplysning och modernitetskritik som jag skisserat ovan.Utgångspunkten för alla försök att förstå måste vara en ÖMSESIDIG vilja att förstå. Den saknas av många olika, ofta individuella, orsaker hos debattörerna som aldrig verkar kunna komma överens. Postkolonialismens grundberättelse är intressant; den väcker starka känslor och kan få vanligtvis resonabla människor att gå fullkomligt bananas. Berättelsen om vita, västerländska, heterosexuella, medelklassmän är inte en vetenskaplig sanning som går att belägga empiriskt, eller låt mig omformulera; den som vill kan hela tiden ifrågasätta siffrorna som aldrig ger en otvetydig bild. Diskurser finns mitt framför ögonen på alla, men bara den som verkligen vill förstå kan göra det. Människors kulturella verkligheter är allt för mångtydig för att någon ska kunna hävda något bestämt rörande dem. Berättelsen om vit, manlig, hegemonisk makt sätter ord på det som tas för givet i vardagen och samhället. Normer och maktordningar måste uppfattas som just normer och maktordningar för att det alla kan se ska kunna uppfattas som det. Uppfattas det som tingens ordning eller kanske som ett påbud från Gud blir berättelsen ett omstörtande hot mot allt som samhällets privilegierad vant sig ta för givet.
Jag ser att jag som man är privilegierad och att det innebär fördelar att vara vit, heterosexuell och medelklass, uppvuxen i ett land som ingår i den västerländska kultursfären. Därför upprörs jag inte av berättelsen och jag förstår också identitetspolitikens lockelse. Den som inte passar in i normen blir betraktad på andra sätt än den som liksom jag (i många, men inte alla fall) passar in. För vita, heterosexuella medelklassmän som dessutom är ointresserade av eller helt ignorerar andra människors upplevelser och livsberättelser ter sig den postkoloniala berättelsen som hittepå eftersom det berättelsen handlar om är osynligt för den som uppfyller normen. Vill man inte se den här typen av förtryck är det möjligt att låta bli; det är så hegemonisk makt fungerar. Och om den underordnade dessutom insisterar på att det är en sanning är det lätt att förstå upprördheten. Fast om man som jag vill verka för ett mer jämställt samhälle som betår av och kan hantera mångfald; ett mer hållbart samhälle måste man förmå sig att lyssna på alla tusentals människor som har egna erfarenheter av att leva i samma samhälle som jag, fast under helt andra premisser. Identitetspolitik kanske inte är det bästa sättet att främja jämlikhet, men det är ett sätt och det står alla fritt att försöka konstruera alternativ. Det krävs dock att man verkligen vill och bryr sig om människor som kommer från andra platser, som inte ser ut som en själv eller som tänker och lever på andra sätt.
Rättsstatens principer bygger på den överordnade idén om alla människors lika värde, i sin tur grundad i den universalistiska, allmänmänskliga idén om att det finns något som förenar alla människor, nämligen ett autonomt förnuft. I den moderna sekulära demokratin är samhällsmedlemmarna i första hand medborgare, blott i andra hand svenskar, blattar, rasifierade, bögar, queera, hetero – och/eller arbetare, kvinnor, gamla eller unga, fattiga eller rika. Den radikala identitetspolitiken, däremot, har helt och hållet anammat det högerkonservativa ifrågasättandet av det upplysta förnuftets medborgarskapstanke. I stället för att vara medborgare står det var och en fritt att i första hand identifiera sig som olik, annorlunda, utanför, förtryckt, som ”kränkt” och i denna gest samtidigt fördöma den demokratiska statsapparaten som en totalitär terrormaskin (nu senast i en redan famös rapport från Segerstedtinstitutet, författad av Marcus Herz) eller upplysningens universalism och humanism som den vite mannens förtryck av alla icke-vita (se Mekonnen Tesfahuneys bidrag i SOU 2005:41, ett bidrag som utgörs av ett svårförståeligt hopkok på osammanhängande citat ur företrädesvis postkolonial teori). På så sätt finns det en märklig strukturlikhet mellan Sverigedemokraten och företrädaren för den radikala identitetspolitiken: båda vill lägga särarten, i det ena fallet svenskheten, i det andra fallet valfri kränkt minoritetsidentitet, till grund för radikala samhällsomvälvningar.Jag ser också dessa problem, men jag griper mig an frågan från ett annat perspektiv och med en annan förståelse. Rättsstatens principer må bygga på FÖRESTÄLLNINGEN om alla människor lika värde, men det är inte samma sak som att alla människor som lever i samhället i sin vardag UPPLEVER att det är så. Förnuftet är en fin princip, och alla människor har förnuft; fast att vara människa innebär så enormt mycket mer. Och förnuftet kan och används också till väldigt många olika saker, till exempel att försöka bortförklara de andras, de underordnades, de som inte passar in normen, berättelser om vardagsförtryck och diskriminering. Problemet är inte identitetspolitiken eller den postkoloniala berättelsen, utan hur man använder dem. All fundamentalism är förkastligt, oavsett om det går att förstå desperationen som människor i underordnad ställning kan känna, liksom ängsligheten hos politiker som vill vara väljare till lags. Identitetspolitiken förenar paradoxalt nog rasister och hegemonins kritiker, och jag ser det som ett utryck för kulturens inneboende dynamik och mångtydighet. Fast det är som sagt inte poltiken eller berättelsen som är problemet utan de olika FUNDAMENTALISTISKA tolkningarna av dem. Det är oresonligheten och avsaknaden av ömsesidig vilja att förstå som leder till problemen som företrädarna för poltiken beskylls för.
Den ovillige medborgaren, från början en konservativ antidemokrat med rötter i motupplysningen, är i dag en röststark figur på vänsterkanten, som i grunden motsätter sig inte bara upplysningsidealen, utan också traditionella socialdemokratiska eller liberala medborgardygder som aktivt demokratideltagande, solidaritet, engagemang; en nyttig idiot, som spelar samtidens alla auktoritära strömningar i händerna. Den hårdföra jihadismen, eurasianismen hos Putins försvurne älsklingsideolog Alexander Dugin, den nya högerns frammarsch i Europa: alla förenas i vurmen för ett förmodernt samhälle och utgör ett akut hot mot det demokratiska medborgarsamhället.Tyvärr ligger det mycket i detta. Vi sitter fast i ett låst och starkt polariserat läge. Lösningen är dock inte att överge den postkoloniala berättelsen eller identitetspolitikens intentioner. Lösningen är att börja lyssna och vilja förstå. All fundamentalism och kunskapsresistens måste bekämpas, annars uppnås ingen förändring; då kommer en förtryckande struktur bara att ersättas med en annan. Det handlar både om människosyn och sätt att se på kunskap, makt och kultur.
I själva verket förespråkar många identitetspolitiska radikaler en återgång till förmodern klanmentalitet, rätten för vissa ”förtryckta” grupper att leva i parallellsamhällen med egna lagar och regler, oavsett om dessa är grovt kränkande för dem som omfattas av dem, exempelvis för kvinnor; jag erinrar om Masoud Kamalis förnekande av att hederskulturer över huvud taget existerar.Alla har ett ansvar för vilka idéer de torgför, liksom för hur man agerar i samhället. Fast jag tolkar hans förslag och många andra liknande förslag på lösningar som utryck för desperation. Det gör det inte mer försvarligt, men förhoppningsvis mer förklarligt. Som sagt, vill man inte förstå kommer man aldrig att förstå och någon varaktig och hållbar förändring av samhället blir därmed omöjlig. Det är inte bara vissa av identitetspolitikens företrädare som ger uttryck för fundamentalism, det gör även många av dess kritiker. Jag ser här en brist på förmåga att förstå och hantera komplexitet, liksom en olycklig, ömsesidig ovilja att lyssna på och förstå varandra.
”WHERE WE’RE FROM, where we come from, that doesn’t make us, River. It can’t be all we are”, säger poliskommissarien Stevie i den prisade serien River, där Stellan Skarsgård har den andra huvudrollen. Hon är född i en mäktig släkt med många tungt kriminella familjemedlemmar, men blev ändå polis, en kluven och genomsympatisk figur, halvt accepterad av familjen, halvt utstött.
Att ha rätten att definiera sig som något annat än sin härkomst, det är för de flesta en självklarhet, för några till och med en livsnödvändighet, som för svarta, romer eller muslimer, vilka ofta möter fördomar och blir sämre behandlade i det dagliga livet, under jobbintervjuer, i bostads- och krogköer – ibland till och med bland sina ”egna” hemmavid, likt kvinnor i vissa strängt religiösa miljöer. Men de förvägras denna möjlighet – av identitetspolitiska radikaler. Den som är född svart ska insistera på att dennes identitet är given av hudfärgen och att hudfärgen i sin tur är föremål för en statligt sanktionerad rasifiering. Den som inte rättar in sig i det identitetspolitiska ledet möter snabbt hårdföra anklagelser om rasism och ibland censur, ett öde som erfors exempelvis konstnären Makode Linde, först under tårtgate, sedan i samband med den omdiskuterade utställningen på Kulturhuset, där chefen Benny Fredrikssons flagrant inskränkte konstens frihet för att inte stöta sig med en högröstad opinion, som eldats upp av smala, elitistiska kotteriers teoridiskussioner.Så länge man håller sig på principiell nivå är det oproblematiskt; det är lätt att enas om hur det borde vara. Fast nu är det inte så, och olika människor reagerar olika på sakernas tillstånd. Vissa låser sig i desperation och oresonlighet fast vid fundamentalistiska idéer; för dem är det enda vägen. Och den som vägrar se att samhället inte är som det borde, som lagen föreskriver och som alla vid sunda vätskor vill att det ska vara, är lika oresonlig i sitt fördömande av identitetspolitiken. Polariseringen är den samma här som i konflikten mellan Israel och Palestina. Först när man börjar lyssna på varandra och där/när många människor är villiga att lyssna på, se och förstå andra människors upplevelser av det samhälle alla lever i på sin respektive OLIKA villkor, kan man hoppas på att läsningarna löses upp och fundamentalismen överges. Och jag tycker inte det är orimligt att den som är privilegierad tar fösta steget. Även om jag inte personligen varit del av kolonialismen lever jag gott av dess konsekvenser. Även om jag kämpat hårt för att uppnå det jag uppnått betyder det inte att alla har samma möjligheter eller att jag är där jag är enbart av eget kraft och förtjänst.
För en utländsk betraktare torde det vara obegripligt, ja skrattretande, att Linde, som ju så uppenbart bygger sin karriär just på en effektiv inscenering av kulturella rasstereotyper, beskylls för rasism av en identitetspolitisk fraktion, understödd av Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afroamerikanernas riksförbund och tillika självutnämnd företrädare för hur alla ”rasifierade” ska känna, tänka och handla – och ve alla många icke-vita, som inte läst in sig på postkolonial litteratur och inte förstår sitt eget bästa eller att Sverige 2016 är samma som Algeriet under den väpnade befrielsekampen eller sydstaterna i USA på 1950-talet. Ve också alla vita privilegierade som vill visa solidaritet med rasifierade, med romska emigranter som tigger eller med andra eftersatta grupper i största allmänhet: solidaritetens universalistiska grundtanke om att alla människor är lika är ett radikalt förtryckarinstrument som legitimerar förnyat förtryck och utsugning.Som sagt, det är fundamentalismen som är probemet. Oresonlighet kan ta sig många olika uttryck, men den är lika problematisk överallt där den visar sig. Det är enkelt att resa anspråk på Sanning och vara bestämd, det kräver bara att man bestämmer sig och sedan håller fast vid sin ståndpunkt oavsett. Det är aldrig ens fel när två träter, det är en klok erfarenhet som är tillämplig här liksom i många andra sammanhang. Alla former av fundamentalism är problematiska och ska problemen kunna upplösas krävs att man kan enas om det och gemensamt lära sig hantera komplexitet, öppenhet och mångtydighet. Postfilosofi handlar om det mer än om något annat, i alla fall är det så jag ser på saken. Om det blir en sanning att det inte finns en sanning är det fundamentalism och således förkastligt, men det är inte en nödvändig tolkning av postmodernismen.
Vänstern och till viss del liberala högerpartier har länge haft som mål att i ett föränderligt samhälle skapa förutsättningar för social mobilitet och utjämnande av inkomst- och statusskillnader mellan grupper. Särlagstiftning i form av exempelvis kvotering är ett gångbart instrument för att övervinna orättvisor och torde vara väl förenlig också med demokratins universalism och allas likhet inför lagen. Men politiken i en sekulär demokrati bygger på ständiga förhandlingar mellan skilda parter och intressen med olika samhällsmakt. I dag är det demokratiska förhandlingsklimatet – det som Habermas kallar för diskursiv och andra för deliberativ demokrati – uselt. Stora grupper i offentligheten, påverkade av identitetspolitiken, underkänner all typ av politisk dialog som på förhand rasistisk eller förtryckande. En dekonstruktiv vilja till missförstånd saboterar samförståndet som en gångbar modell för stridande politiska viljor.Som sagt, det är aldrig ens fel att två träter. Det går att se identitetspolitik som en protest mot uteblivna löften om likhet inför lagen, jämlikhet och allas lika rättigheter; som ett rop på hjälp eller ett första bud i en förhandling mellan likar om hur man ska ha det i framtiden och vilket samhälle man vill förverkliga. Den överordnade som väljer att se identitetspolitiken som ett oresonligt krav, och givetvis även de som för fram den på det sättet, är BÅDA del av problemet och motarbetar om än på olika sätt utveckligen av ett mer hållbart samhälle. Debattens primat i samhället och övertygelsen om att sanningen existerar i världen och att den överallt och alltid är entydig, underblåser problem och ger luft åt problematiska föreställningar och döljer det faktum att det handlar om fundamentalistiska och därmed oförenliga tankefigurer.
REDAN FÖR TJUGOTALET år sedan, i en kommentar till Taylors viktiga text om erkännandets politik, efterlyser Habermas ”en civiliserad kamp mellan övertygelser, där en part utan att ge upp det egna giltighetsanspråket kan erkänna de andra parterna som deltagare i en strid som gäller autentiska sanningar.” Fortsättningen torde ha särskild relevans för Sverige i dag: ”I mångkulturella samhällen kan rättsstaten endast tolerera livsformer som artikuleras genom […] icke-fundamentalistiska traditioner, eftersom en likaberättigad samexistens mellan dessa livsformer fordrar att de olika kollektiven ömsesidigt erkänner varandra”.Så länge utgångspunkten är att framtiden är öppet och det inte finns krav på att man måste komma överens eller att det bara finns ett enda rätt svar på frågor som rör kultur är jag benägen att hålla med. Det är fundamentalismen som är problemet och då måste man göra upp med och överge debattens fokus på vinnare och utgångspunkten att man måste nå definitiva avgöranden för att komma vidare i utvecklingen.
Det är hög tid att återupprätta samtalet, på alla nivåer; dialogiska förståelsemodeller måste åter ses som grundläggande för demokratin, och den självbild som akademisk forskning förmedlar till samhällsmedborgarna måste än en gång utgå från hermeneutiska, historiografiska metoder och inte från en förutfattad, politiserad idé om västerlandets ondska och de vetenskapliga begreppens härskarkaraktär. Till detta återupprättande hör en övergripande granskning av dekonstruktionen och av Heideggers modernitets- och upplysningskritik, en granskning som jag på detta sätt vill föregripa, och hoppas jag, ska komma att påverka forskningsrådens framtida beslut om tilldelning av forskningsmedel, men också den statsunderstödda kulturpolitiken i stort. En sak för sig är att den kritiska diskussionen av en radikal identitetspolitik, som förts under senvåren 2016 till följd av Miljöpartiets kris, borde få följdverkningar på alla politikområden.Jag kan bara instämma, och mitt bidrag till detta arbete är den bok jag skrivit om just samtal, liksom boken om studier av kultur, som jag ser som studier av förändring, i rörelse (som finns att ladda ner från nätet, open access, via min CV här på Flyktlinjer). Snart är det semester, men till hösten lägger jag sista handen vid och publicerar även den sista delen i bokserien med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar